Signemo, Jag tycker inte att ditt inlägg är OT (om ot betyder att man är utanför ämnet), jag menar att även behovet av konversation är en typ av ensamhet och då har man åtminstone denna sida att läsa och kommunicera .

 Hoppas du får en bra fortsättning på nästa år!

Hej alla mina ensamna sjal..

Jag ar en ensammen sjal som bor pa Cypern.. Har forlorat all. Vill ha mitt liv tillbaks…Hitta denna sida i natt, och ar sa tacksam for det. Ifall jag inte hade haft mina 2 hundar sa vet jag inte vad jag skulle ha gjort med mig sjalv… Forsoker se dagen som den kommer, men det blir bara varre och varre. Hatar mitt liv!!!  Forsoker att vara tacksamm varje morgon som jag vaknar.  De flesta ser mig som en stark och vacker kvinna. Har borjat att ha sjalvmords tankar, och det skrammer mig!! Vill komma ur denna onda cirkel!!! Jag vill bli glad igen..

#2 Mm det är nog många här som har varit i den situationen. Mitt tipps är att skaffa en hobby, det räddade mig, även om jag vart mer tillbaka dragen från världen så var jag ganska nöjd med min tillvaro.

Tack för kramen, Signemo! #2 Välkommen hit! Jag önska jag kunde bryta din onda cirkel. Men när man inte känner en person är farligt att ge råd. Men du kan känna dig fri att bolla dina tankar och känslor med oss andra. Vi är inga experter på ensamhet. Men samlat har vi stor erfarenhet av ensamhet i alla dess olika former. Några av oss är sjuka och några mer sjuka och andra friska. Så variant floran är stor. Men jag undrar om du har någon diagnos?

Vad det gäller själva ordet ensamhet och innebörden i det så är det något som jag tror att man bara själv konstruerar.

Jag är ju på mitt sätt jävligt ensam förutom den var tredje torsdag då jag träffar vänner eller kanske rättare sagt kompisar på Bara Rock där vi som sagt var tredje torsdag samlas för att lyssna på musik, prata med varandra och de av dem som har ekonomin till det också tar en bit mat.

Du får ursäkta mig #4 T-Johan men ensamhet har inte alltid med diagnoser att göra.

Diagnoser är för sådana som har en sjukdom men ensamhet är inte på något sätt en sjukdom utan något helt annat.

#2 love and ligh

Jag kände precis likadant när min fd fru dog (gick bort) för nu över 5 år sedan och han var bara 52-år gammal så det var alldeles för tidigt men cancern som det var i detta fallet tog ut sin rätt.

Nåväl #2 love and ligh, jag har hittat tillbaka till livet och jag vet att sådant tar sin tid.

Ofta kan jag fortfarande sitta och gråta när jag tänker tillbaka men det är gråt av kärlek till henne och minnen av henne samt naturligtvis saknad men absolut inte som jag tycker synd om mig själv.

Jag tror inte att du behöver "en diagnos" rent medicinskt utan som jag förstår det så saknar du en älskad som du hade.

Kanske behöver du just nu behöver några mediciner/läkemedel/psykofarmaka och om du får sådana så kan de säkert vara till hjälp i början av din saknad och sörjan.

Dock så hoppas jag att du att om du får sådana på lång sikt inte blir beroende av dem.

Som sagt så sitter även jag så här över 5 år senare och ibland gråter av kärlek till hon som inte fick vara med längre.

Saknad och kärlek är som jag ser det inte någon som helst diagnos utan bara något helt naturligt.

Diagnoser får man bara när man är riktigt sjuk och det där med att man saknar någon älskad som inte längre finns med oss är inte på något sätt en sjukdom som behöver en diagnos utan enbart en helt naturlig sak som tar sin tid även om den kan vara väldigt länge att genomleva.

Naturligtvis så skall du bästa love and ligh söka läkare om du känner att det är just det som du behöver och ta den psykofarmaka som läkaren och du just då kan komma överens om att du behöver.

Dock så vill jag varna som jag gjort i otaliga inlägg hittills att det inte blir ett livslångt beroende.

När min fd fru som sagt gick bort för över 5-år sedan så gick jag till en psykiater som skrev ut en massa olika psykofarmaka som jag tack och lov inte löste ut.

Bästa love and ligh, jag har noterat att några som ofta svarar och skriver här på iFokus Ensamhet är sådana som själv som jag ser det sitter fast i ett beroende av diverse olika psykofarmaka för att reda ut sina liv men jag personligen tror inte att det på lång sikt är så jäkla bra.

Bästa love and ligh, när min fd fru hade gått bort (dog) så funderade även jag på självmord men jag gjorde aldrig det.

Inte heller så hämtade jag som sagt ut de läkemedel/piller/psykofarmaka som psykiatern skrev ur på recept utan jag bestämde mig för att det här med kärlek och saknad inte vare sig är en sjukdom eller diagnos utan något helt självklart när man mist sin levnadskamrat.

Hur som helst så förstår jag att man i ett inledningsskede när något har hänt här i livet att man behöver gå till en psykiater och även kanske eventuellt kan behöva de läkemedel/psykofarmaka som hen skriver ut.

Dock så tror och tycker jag att man skall se till att det inte blir ett livslångt beroende utan då är det kanske bättre att ta sig till en psykiater eller psykoterapeut för att ha någon att prata med och reda ut de problem som man har.

Som jag skrivit tidigare i andra inlägg så har jag förstått att en del eller några som skriver här på Ensamhet själv sitter i ett livslångt beroende av olika psykofarmaka och därmed också rekommenderar alla andra till att hamna på den vägen.

Till alla Er som gör så kan jag bara berätta att det finns EN VÄG UT är sådant även om den kan vara jobbig och svår.

Jag förstår också att det kan vara enormt svårt att ta sig ur ett sådant beroende där man varje kväll måste ta ett antal "piller" för att kunna sova och sedan på morgonen så behöver man ett antal "piller" för att lugna nerverna för att slutligen behöva några "piller" för att kunna vara uppåt under dagen.

Att säga åt en som missbrukar tabletter sluta med dem är ungefär som att säga åt en alkoholist att sluta dricka.

Slutligen bästa love and ligh så hoppas jag verkligen att du fortsätter att skriva här på Ensamhet och så hoppas jag att om du behöver det söker en läkare.

Bästa hälsningar,
Bertil

Härligt inlägg Signemo och love and light - låt oss bli lite " ljus" för dig om vi kan. De flesta här har väl sina ok att bära, skönt att dela med andra och skriva av sig lite ibland. Kan man dessutom stötta någon när det är extra tungt kan det vara en win win grej för fler. God fortsättning önskar Mrs Me