Kan inte följa länken.

För mig är baksidan alla måsten och allt strunt. Jag har aldrig firat jul så länge jag varit en fri tänkande människa. Jag sa nej 1986 till att återigen påtvingas julfirande. Pga att jag sa nej slaktades min dåvarande bästa vän, min ponny "Simona". Logiken i detta suger, men så blev det. Hon blev korv på julbordet. För att jag inte ville bli påtvingad julfirande.

Jag ville bli respekterad men blev lemlästad. Så för mig betyder jul inte ett jäkla dugg, utom lidande. Flera bästa vänner har dött runt juletid.

Jag pratar aldrig om ovanstående. Jag säger trevlig helg o annat o låtsas som om inget. Vi lever ju ändå i en tid då ingen bryr sig…

Och så betyder det givetvis att det är jobbigt att handla under denna tid, för det är det. Stressade och nästintill otrevliga människor i butikerna och saker och ting är slut i butikerna. Just nu är mitt kylskåp tomt och jag vette tusan hur jag ska kunna fylla på när det mesta jag ville ha var slut i butikerna här ute redan i fredags. Antar att jag tar en sväng till 08, där butikerna inte så lätt töms och har bra öppetider…

Vi testar länken igen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=5742276 Jag skrev detta från mobilen och det är lite svårare, beklagar länk missen.

#1 Det är den trend vi ser i vårt samhälle i dag. Man ska trampa på andras känslor. Det är ett av dom viktigaste sidorna hos en "social människa" att hon just kan/vill respektera andras känslor. När det gäller "kylskåpet", fyll det med något du tycker mycket om, favorit- mat. Och strunta i "tradsionen". Tank på att det är tisdag onsdag och torsdag som är "röda dagar".

Jag tror nog att en gemensam helg - förstörd helg är värre, än en ensam helg.

#3 Man ska trampa på andras känslor.

Ja, tyvärr. Det pågår väldigt mycket mobbing.

#4 Absolut. Det märker jag när jag bokar saker med folk och sedan avbokar i sista stund…

Vi kastar upp en länk till och hoppas den funkar: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5743169 Det fanns fler från lokala nyheterna men denna får representera dom andra.

Jag förstår inte folk som måste dricka så de inte vet vad de heter eller vad de gör. När man är medveten om hur man blir efter några glas så får man ju skärpa till sig.
(Annat med de som är beroende av sprit de hamnar ju i en egen kategori.)
Jag tror inte att de flesta medvetet vill förstöra helgen / ledigheter för andra men det måste ju finnas en eller flera anledningar till att det blir så!
De dricker ju inte i vanliga fall på arbetsdagar osv, så varför just till helger och långlediga dagar?
Så spännande är det ju inte att bli full, inte efter första gången tycker jag i alla fall!
Jag kan ta något / några glas vin men endast till mat och när jag känner att det börjar bli lite "luddigt" börjar jag dricka vatten tills jag känner att jag är på rätt "köl" igen!
Som kvinna skulle jag aldrig utsätta mig för den faran att jag skulle bli så full att jag inte har kontroll på mig själv och vet vad som händer runt omkring mig!

Det är ju något som är allvarligt fel i samhället när folk känner att de måste supa tills de stupar för att känna att de har del i gemenskapen!

Angående frågan så tror jag att: Gemensam helg - förstörd helg är värst!

#4 Jag tror nog att en gemensam helg - förstörd helg är värre, än en ensam helg.

Mitt allra första inlägg på denna sajt och jag visar redan vilken totalt udda fågel jag är. Detta ovanstående har man hört flera gånger i livet och i olika tappningar, ofta i form av "bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två" och det verkar vara normalt och kutym att tycka så. Och jag känner mig totalt onormal, för jag kan inte tycka så. 

Är man verkligen totalt ensam och har stora behov av umgänge så väljer jag faktiskt ett dåligt umgänge - hur dåligt det än är nästan - framför att vara totalt vidrigt ensam. Att vara totalt ensam år ut och år in är så fullständigt förödande att det inte är ett värdigt liv - om man som jag har stora behov av umgänge. 

Jag tycker det går att jämföra med uttrycket "bättre att ha älskat men förlorat än inte ha älskat alls". Bättre med dåliga erfarenheter än inga erfarenheter alls. Så är det inom kärlek och det räknas som normalt att tycka så där, men när det inte gäller kärlek just, utan rent allmänt, då är plötsligt det motsatta det "rätta". Att inget umgänge alls är bättre än dåligt. 

Jag kan inte förstå hur det kommer sig att det bara inom området kärlek är bättre med dåliga erfarenheter än inga alls, men inte när det gäller umgänge i stort och att det är totalt tvärtom där, iallafall i gemene mans ögon. 

Är jag verkligen den enda på forumet som tycker så här? Att ensam ensamhet är värre än ensamhet när man är fler. 
Och är jag den enda som inte begriper hur de två enligt mig helt motsägelsefulla uttrycken hänger ihop?
 Jag känner mig verkligen totalt udda, och framför allt ensam.

Hej Kajsami. Välkommen till Ensamhet. Om det är så, att du är en "udda" person ska du känna dig extra välkommen och känna dig hemma här på Ensamhet. Här är ingen den andre lik. Dessutom har vi alla olika livs situationer med samma tema; ensamhet. De du skriver, eller som du utrycker saken blir det en motsägelse, vist. Du fokuserar på "handlingen" kärlek och sedan gämför "handlingen" ensamhet. Ja då blir det motsägelse fullt. Men det blir ute motsägelse fullt om du ser till hur "handlingen" skapar en negativ effekt på dom indlandade personerna. Minst negativ effekt på minst antal personer får; Eller vänd på det; mest possitiv effekt på så många som möjligt; "ensam helg - förstörd helg" "bättre att ha älskat och förlorat - än att inte älska alls". Det beror bara på vad man gämför. Positiva erfarenheter bygger upp en människa. Typ; att visa kärleksfull omtanke. Att bli föremål för omtanken. Neggativa erfarenheter bryter ner oss. Typ; att så en fin gemenskap förstörd. Att förstöra där andra. Nu var det mycket mer du skrev. Men vi tar "en pilsner i taget". Men vist är det intressant med ett annat tänk.

Tidigare skulle jag verkligen hållit med dej Kajsami. Har blivit mer tveksam med åren därför att jag har förstått att ingen kan behandla mej sämre än jag gör själv, och jag har verkligen inte haft gränser . Har aldrig vågat för risken att bli ensam. Det slog mej att jag kan bli kyrklig till husbehov i stället, det måste ju endå vara mer givande med en massa varma och snälla människor en vad som helst. Då får jag dessutom sjunga utan att folk klagar 🙂! Någon skrev och undrade hur man kan dricka så mycket, det har jag oxå undrat men nu kan jag svara för min egen del. Dricker tills det slutar göra ont, jag orkar bara inte stå ut med smärtan jämt och då skiter jag i allt och pimplar på. Sen mår jag ju såklart även dåligt fysiskt när jag vaknar upp men då har jag endå haft semester från mej själv en stund. Otroligt korkat men så gör jag !

Tror inte alls det är en samhällstrend att trampa på varran. Ju lägre självkänsla man har ju mer tar man åt sej och sparkar tillbaka för man inbillar sej att om inte andra verkar så bra blir man själv bättre. Tror många kränkningar handlar om egna tolkningar som inte har ett dugg med sanningen att göra. Dom flesta är bra och det ligger i den mänskliga naturen att vara hjälpsam

Det här är ju en väldigt svår problematik.

Tänkte först att jag skulle hålla med #7 Tarotstollan men när jag tänker efter lite yterliggare så inser jag problematiken.

Jag har ju förstått att en del här på sajten använder olika psykofarmaka vilket jag personligen är en stor motståndare till då jag tror att det på sikt enbart är en inkörsport till ett livslångt beroende.

När min fd fru gick bort för över 5 år sedan så gick jag till en psykiater som enbart skrev ut en massa piller.

Jag tänkte att så vill jag inte ha det och det här vill jag inte hamna i så jag löste helt enkelt aldrig ut dem.

Har sett det här på närma håll inom släkten och jag vill inte ha en eller flera piller för att somna och sedan andra piller för att hålla mig uppe under dagen osv.

Jag känner till ganska mycket om den här psykofarmakan som den där psykiatern skrev ut då jag först tog reda på allt om dem och när jag hade gjort det så sade jag Nej Tack, det här är inget för mig.

Sedan så har vi det där med alkoholen som också kan resultera i ett livslångt beroende men just där så tror jag betydligt längre tid än med diverse psykofarmaka.

Själv så tar jag en liten whiskey då och då men det är inte för att "bedöva hjärnan" utan enbart för att jag tycker att det är gott och det är absolut inga stora mängder eller särskilt ofta.

Min absoluta åsikt är att man skall kunna klara sig utan både psykofarmaka eller alkohol och jag vet att det är ett stort jobb att klara sig utan sådana centralstimulerande ersättningar men jag VET också att det går om man själv vill.

Bästa hälsningar,
Bertil

Hej Bertil. Hoppas du sitter med god mat och trevligt sällskap nu. Håller med dej , skillnaden mellan sorg och deprission är stor även om man mår lika dåligt just för stunden. Deprimerad blir man av att vägra se livet som det är. Att ljuga för sej själv en lång tid och slåss mot väderkvarnar garanterar att man ligger där till sist och sprattlar som en jätte baby. Min  sanning existerar inte. Min man borde ha älskat mej , han borde inte ha flyttat ihop med min vän i vårat hus bland mina planteringar. Mina vänner borde ha funnits för mej… Jaha det kan jag ju älta tills jag dör för verkligheten ser inte ut som jag tycker den borde göra 🙂   .Alltså det handlar om mitt egna hjärnhandikapp. Mitt ex passar bättre med min vän annars hade han inte valt det såklart. Jag passar inte in på parmiddagarna längre för jag inte är ett par. Jag kände skam och förtvivlan därför att jag blev bortvald, tillskrev mej själv alla fel. det jag levt för försvann. Det dryga när självkänslan är i botten och man är ensam mesta dels av tiden är att det är svårt att bygga upp den. Då börjar nästa fåniga tanke mala bland nya människor -dom tycker nog att jag är knäpp-. mitt liv , endast mitt ansvar. jag har ingenting, ingen att skylla på. Jag är ju vuxen. Hmm..sen blir jag frustrerad för att jag inte kommer på en enda vettig ide. Jag har idag full förståelseför alla missbruk men än har jag lång väg dit för att jag är mamma kommer först sen jobbet så alkis tar jag mej tid att vara någon gång i månaden, när jag känner att nu hoppar jag, då tar jag paus från tankarna som maler och cementklumpen som konstant spränger.Annars mår jag bra, gillar jobbet, tacksam för kroppen som burit mej jämt utan gnäll.

Vi måste fatta en sak, vi är trasiga själar! Vi tänker 'trasiga' tankar. Vi känner 'trasiga' känslor. Vi kan inte jämföra oss med 'hela' människor. När det sedan talas om alkohol och missbruk. Måste vi ha en gräns mellan burk och missbruk. Jag tror inte kanel är "alkis". Även om det blir lite "snurr-i-huvet" av ett par glas vin. Psyk-köret är en historia för sig. Depression är en diagnos som kräver en vis typ av behandling. Är man självmords benägen måste man tas om hand, och medicinera. Psykosen är lika dan. Omhändertas och medicinera till psykosen är hävd. Om man inte får medicin kommer att falla tillbaka och bli sjuk. Det jag tror Bertil har i tankarna är den typ av depression som inte utgör något hot om livet. I lindriga fall går den tillbaka av sig själv. I de läget vill läkare påskynda processen genom att skriva ut 'antidepressiva mediciner, som i folkmun brukar kallas "lyckopiller" eller "hippi-karameller".

#14 Så sant T-Johan, - det är en balansgång att hålla sig på rätta sidan av gränsen.

-Undrar hur du definierar 'hela' människor? 

-För mig är värst Gemensam helg - förstört helg.

Nu skall jag berätta lite om min jul.

Jag skulle som jag tidigare har berättat om fira julafton hos min 87-åriga mamma.

Min äldsta son hämtade och körde mig dit runt kl 16:30 på julafton.
Innan jag skulle åka så ringde jag till min mamma som med irriterad röst sade ungefär så här "vad vill du"?

Jag berättade att min som Peter var på väg att hämta mig så att jag kunde/skulle komma till henne.

Då svarade hon ungefär så här "vad skall du här att göra, jag sover"!

Jag förklarade för henne att det var det var Julafton och att vi båda hade bestämt att jag skulle komma dit.

Då sade hon som så att "jag sover och skall fortsätta att sova".

Jag svarade henne naturligtvis att jag kommer ändå eftersom vi har bestämt så och att hennes hemtjänst har köpt julmat och menade på att då får du sova mamma så äter jag julmat själv.

Det gjorde jag också och hon sov nästan hela kvällen.
Dock så var hon vaken vid vissa tidpunkter och ville ha mat.

Hon sitter numera inte vid köksbordet och äter utan jag fick både laga maten, lägga upp den på en tallrik samt bära in den till henne i sovrummet där hon numera sitter vid ett litet runt bord framför sängen och äter och när hon ätit färdigt så lägger hon sig ner igen och sover.

De enda gånger som hon överhuvudtaget rör sig från den där sängen är när hon tar sin rullator för att ta sig till toaletten som inte alls ser behaglig ut efter att hon har varit där.

Nåväl, jag stannade alltså på julafton då jag satt i vardagsrummet och tittade på den tv som hon har där vilket i övrigt är en sådan där gammal tjock-tv på 24 tum.

På natten så låg jag och sov på soffan i vardagsrummet.

På juldagen så servade jag återigen med mat i hennes sovrum vid det där lilla rummet.

Hon frågade mig om jag inte skulle kunna stanna ytterligare en dag och eftersom jag alltid försöker att vara inte enbart en snäll son utan även en snäll människa så stannade jag en dag och en natt till.

På annandagens kväll så kände jag helt enkelt att jag bara "måste" komma hem till mig själv och morsan frågade återigen om jag inte kunde stanna en dag till.

Jag bara helt enkelt måste komma hem till mig själv, inga av mina söner kunde köra mig så jag ringde efter en taxi och kom hem vid 20-tiden på annandag kväll.

Nu hade jag alltså varit hos morsan sedan runt kl 16:45 på julafton och jag behövde alltså vara lite ensam för mig själv i min egen lägenhet.

Jag tycker väldigt mycket om min mamma och är hos henne minst 1 gång i veckan och då oftast också när hennes hemtjänst är där.

Anledningen till att jag är hos min morsa minst varje onsdag är att hon då även har sin hemtjänst som skall både handla och städa åt henne och den där underbara kvinnan inom hemtjänsten som servar morsan hämtar då upp mig i sin bil vilket jag är väldigt tacksam för eftersom jag som sagt var har vissa fysiska problem med att förflytta mig.

Nåväl så här såg min jul ut.

Ikväll har jag varit hos en kompis som bjöd på god mat.
Han hämtade mig här kl 18 och sedan när det var dags att bryta upp så tog jag en taxi hem och nu bor vi inte så långt från varandra och därmed så blev det inte så dyrt.

Nåväl, nu har jag berättat lite om min jul.

Vad det beträffar det där med psykofarmaka och/eller alkohol så är min ståndpunkt densamma att sådant skall man passa sig för.

Jag tror men det vet jag naturligtvis inte att de som försvarar sådant är sådana som själv på ett eller annat sätt är beroende av sådant och därmed inte kan ta sig ur sitt beroende av piller eller alkohol men det är som sagt var bara min egen teori.

Som jag skrivit tidigare så har jag en släkting som är låst/fast i sitt beroende av psykofarmaka och hen kan inte ta sig ur detta beroende fast jag är säker på att har man bara viljan så kan man!

Visst tusan får alla beroende vare sig det är av psykofarmaka eller alkohol abstinensbesvär när man/hen/den skall ta sig ur ett missbruk och jag förstår ganska väl att ett sådant abstinensbesvär kan ta flera år att ta sig ut ur men jag är också ganska övertygad om att det går, bara man själv vill.

För alkohollister så finns ju både Länkarna samt AA med flera och för de som brukar (missbrukar) psykofarmaka finns säkert likstående organisationer som man kan ta sig till för att få hjälp mot sitt bruk (missbruk).

Jag ÄR helt övertygad om att ingen människa någon som helst behöver vare sig lugnande, sömnpiller, antidepressiva eller alkohol för att kunna verka och vara som människa.

Det gäller bara att ta sig UR DET!

Oj då, nu blev det ett riktigt långt inlägg och långt ifrån för vad från början tänkt.

Ber om ursäkt för alla mina utsvävningar i detta inlägg.

Bästa hälsningar,
Bertil

#16 Gott Nytt År Bamse!🙂

 Du behöver inte alls be om ursäkt för dina inlägg här, du beskriver bra hur din julhelg har varit som en anhörig och en god son/medmänniska. Många andra kan säkert känna igen sig i situationen.

- Håller med dig om alla droger, jag är tacksam för min kropp som säger ifrån när det blir för mycket berusningsdrycker och lyckopiller har jag  blivit erbjuden bara en gång; - då jag inte ens prövade dom utan tänkte att kanske allting ändra sig om jag håller ut och försöker göra saker som ändrar fokus i min skalle. Mycket riktigt blev allt lättare efter en tid.

-När kroppen säger ifrån så får jag huvudvärk och kraftigt illamående; tror att om jag skulle bli beroende då gäller att man måste  ta en återställare - det har jag aldrig ens tänkt på när jag vaknat och har på senare tid minskat förtäring till en behaglig nivå och bara det känns som en lyckat egenvård/behandling.

#17 cirrun

Tack själv för ditt fina inlägg och hoppas att även du har haft en fin julhelg.

@Alla

Just det där med "piller" och andra centralstimulerande medel har jag varit inne på många gånger i mina inlägg här på "ensamhet".

Nu skall jag be att få berätta en historia från verkliga livet.

Det här var för ungefär 30-år sedan.

Jag träffade då en tjej och låt oss för enkelhetens skull kalla henne för Helena och kanske hette hon så i verkligheten också och om hon nu hette så i verkligheten tror jag inte att Helena har något emot att jag berättar den här historien.

Helena bodde eller rättare sagt var från den här staden Helsingborg och när jag träffade henne hade hon precis flyttat hit igen och börjat skaffa sig ett nytt liv där sociala myndigheter hade hjälpt henne med en bostad i området Drottninghög som för övrigt både då och även numera är ett sådant område där "inga vanliga" människor vill bo utan det är ofta utslagna människor samt invandrade som får en lägenhet på Drottninghög.

Nåväl, stunt i det där med Drottninghög även om det tillhör hela historien om hennes liv.

Helena hade som väldigt ung hamnat i det som man ofta kallar "dåligt sällskap" där hon började använda narkotiska preparat som hasch vilket ju många tycker är helt harmlöst.

För Helenas del så innebar det att hon till sist hamnade i ett beroende av både heroin och amfetamin och var väldigt beroende för att inte säga helt och hållet beroende sprutnarkoman.

Skall jag vara helt ärlig så gick hon bokstavligt "på gatan" under några få år av sitt då ännu unga liv om ni nu förstår vad jag menar med att "gå på gatan".

Hon hade en son som de sociala myndigheterna hade tagit hand om och placerat honom hos fosterföräldrar vilket jag absolut förstår att de gjorde.

Nåväl, när jag träffade Helena så hade hon då fått den där lägenheten på Drottninghög och här kommer då resten av hennes historia.

Precis som många andra beroende så hade hon flyttat till Danmark där sådana narkotiska preparat som heroin och amfetamin var dels både mycket vanligare än i Sverige samt även mycket lätt-överkomligare och även billigare.

Helena hade också i Danmark fått epitetet "Persona non grata" vilket alltså betydde att hon alltså egentligen inte fick vistas eller bo i Danmark.

Dock så blev Helena då en gång väldigt sjuk och gick till en Dansk läkare och när han hade undersökt henne så kom han in på det här med heroin och amfetaminmissbruket.

Den här läkaren hade sagt till Helena så här.

"NU har du två saker att välja mellan, antingen så kommer du att dö inom väldigt kort eller så väljer du att leva.
Valet är ditt och bara ditt och du är den enda som kan bestämma hur du vill ha det i resten av ditt liv".

Här i Sverige skulle ingen läkare då på den tiden sagt något sådant utan då hade Helena blivit skickad för tvångsvård men så fungerade det inte i Danmark

Helena valde att överleva och gick med i ett program där hon under läkarkontroll fick metadon för att gradvis bli av med sitt beroende.

När jag träffade Helena då för 30-år sedan så "gick hon på" metadon som läkare även här i Sverige skrev ut och som hon då fick ta i de doser som läkaren skrev ut.

Helena fick även börja träffa sin son igen och så småningom så fick hon även tillbaka vårdnaden av honom.

Under de väldigt få år som jag var ihop med Helena så fick hon gå och ta prov mot/för Hiv/aids eftersom hon alltså varit sprutnarkoman.

Helena utvecklade aldrig Hiv/Aids så alla hennes prover var alltså negativa.

Kommer fortfarande ihåg den sista gången hon ringde mig och då hade vårt korta förhållande redan tagit slut och Helena säger till mig, "Bertil, du kan vara lugn, mina sista prover var negativa!

Nåväl alla, varför skriver jag allt det här?

JO, som jag så många gånger tidigare har skrivit i olika inlägg så skall man absolut alltid vara väldigt försiktig men alla de psykofarmaka som psykiater skriver ut.

Det ÄR så jävla enkelt och lätt att bli beroende för resten av livet!

Som jag ofta också skrivit så väldigt ofta tidigare så har jag full förståelse för att både lugnade och antidepressiva läkemedel kan ha en funktion att fylla under en kort tid men bara man inte blir "beroende" av dem för då tror jag faktiskt att man måste söka annan hjälp än den hjälp som "piller" ger.

Bästa hälsningar,
Bertil

Nää… Du behöver inte be om ursäkt. Det är uppskattat att Du skriver som Du tänker o känner. Det är ju det som är själva kärnan i detta forumet. Som jag läser era inlägg handlar det mycket om hur vi definierar; bruk och missbruk. Det jag sett i psyk- svängen så är det ofta en nyans till. Vi skulle kunna kalla den "pest eller kolera". Att må dåligt och inlåst på psyket, eller att äta mediciner och vara ute, och sköta sig själv. Cirrum undrar hur en 'hel människa' definieras. Frågan är hemskt bra. För det handlar om vad man utgår från. Medicinsk hel? Arbetsför? Socialt hel? Eller har vi något heltäckande ord typ; fullkomlig? Vad jag menade med 'trasiga' är att vi brister på ett eller annat sätt. Ingen är fullkomlig, men vore vi till 100% duglig samhälls-medborgare skulle vårt liv se annorlunda ut. Kan då inte en "100% duglig samhälls- medborgare" känna sig ensam? Jo självklart! En "100% duglig samhälls-medborgare" är en mycket grov generalisering av en "hel" människa. Finge vi "spåna" vidare skulle vi säkert hitta en mer förfinad definition. duglig samhällsmedborgare

#9 Jag är nog lite trög, men jag förstår inte riktigt hur du menar kring att uttrycken "Bättre att ha älskat men förlorat än inte ha älskat alls" och "Bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två" inte skulle vara motsägelsefulla, som jag tycker att de är. 

Du skriver: Men det blir ute motsägelse fullt om du ser till hur "handlingen" skapar en negativ effekt på dom indlandade personerna.

Jag antar att "ute" är en felskrivning för "inte", men jag förstår inte hur du menar. Att ha dåliga erfarenheter i kärlek och i gemenskap/umgänge blir ju negativt både ock. Men ändå räknas dåliga erfarenheter i kärlek som något mer positivt än dåliga erfarenheter i gemenskap/umgänge. Det är det jag inte begriper och tycker är motsägelsefullt.

Jag är uppenbart helt ensam om att tycka att ensam ensamhet är värre än ensamhet när man är flera. Kanske det är för att det är så stor skillnad på att VARA ensam och att KÄNNA SIG ensam. Om man ÄR ensam och isolerad och varit det i år efter år så gör man nästan precis vad som helst för att få uppleva någon form av gemenskap, även om den är dålig. Då tar man i desperation vad som bjuds. Just för att slippa den så totalt förödande ensamma isolerade ensamheten.

Min teori är att de som ÄR ensamma och isolerade föredrar dålig gemenskap medan de som KÄNNER SIG ensamma (men inte fysiskt är ensamma) föredrar ensam ensamhet. Jag menar absolut inte att förminska andras ensamhetskänslor, men det är ändå rätt stor skillnad på att vara fysiskt isolerad och att inte vara det men att känna sig ensam. Och att det kanske är därför man har så olika referensramar.

Själv känner jag mig ensamensamensam, som både är ensam och isolerad rent fysiskt och nästan kan göra precis vad som helst för att få uppleva någon form av gemenskap, hur dålig den än är, samt att jag uppenbarligen är så totalt udda att ingen här verkar känna som jag. 😕

Kajsami, ja det var lite stavfel och svårt att få till pedagoogiskt. Vi hade två möjliga alternativ. Och vad jag ville få fram var att det inte finns några motsägelser. Att en motsägelse uppstår beror på vad vi fokuserar på. Min tanke var att lyfta upp detta med hur vi påverkas av alternativen. De alternativ som ger minst negativ påverkan på oss, är det som är bäst för just mig. En gemensam jul som någon förstör, påverkar många negativt. Och det är de som länkarna vi visa. Vi ensamma behöver positiva erfaren- heter. Sådana som bygger upp oss.

Jag vill bara att alla ska tänka en gång till, vi har olika bagage att bära, olika förutsättningar för att hantera livets motgångar. Alla har inte samma sociala kapacitet , inte samma möjlighet att analysera och se möjligheter. Nej jag tror inga droger någonsin är av godo men tänk att det är era barn som tappar all vilja allt är meningslöst…Finns det någon som inte provar allt efter att ha hittat sitt barn knytandes en snara.Alla har inte viljan ! Det går inte i alla lägen att säga rätt eller fel. Man tar alla nödlösningar som finns i bland. Jag är tacksam, har jobb jag gillar, ok ekonomi, underbara barn, bil, social kompetens. Men jag tänker inte ens ha en åsikt om hur andra tar sej fram här i livet. Vill bara fortsätta vara vän på den här sidan för det känns som de flesta är varma och goda människor här, och trevligt att ta del av era tankar och liv

#20 Jo som sagt, att vara totalt isolerad är alltid värre, än att ha nån sorts mänsklig kontakt även om den är dålig. Läs vad som händer totalt isolerade fångar T-johan, total isolering är bland det värsta som kan hända en person.

Jag finner mig själv nu, gå till affärn även om jag inte behöver köpa nått, bara för att känna att jag inte är totalt ensam i världen en liten stund, det är alltid värre vid när det är såna här storhelger.

#23 Jag är så medveten om isoleringens efeker på vårt sociala liv. Det är därför jag alltid rekomednerar en utåtriktad aktivitet. Dvs. göra något för en anna person. i dess enkla form, håll upp dörren och säg var så god. Det du nämner om att handla, är "terapi enligt instruktions boken". Mycket bra och effektivt.

Bertil

Vad lägger du i begreppet psykofarmaka, vilka mediciner.

#25 indra-bus

Hoppas att ingen här har missförstått mig då jag på inget som helst sätt dömer de som behöver olika typer av psykofarmaka.

Jag är helt medveten att människor under vissa delar av sitt liv kan behöva sådana för att helt enkelt fungera som människor.

Se gärna slutet på mitt inlägg #18 där jag tycker att jag förklarar hur jag menar.

Jag klistrar här nedan in det igen så att ingen missförstår mig:

Som jag ofta också skrivit så väldigt ofta tidigare så har jag full förståelse för att både lugnade och antidepressiva läkemedel kan ha en funktion att fylla under en kort tid men bara man inte blir "beroende" av dem för då tror jag faktiskt att man måste söka annan hjälp än den hjälp som "piller" ger.

Vilka mediciner jag menar bästa indra-bus är sådana som xnor/stesoloid och liknande lugnande preparat.

Seroxat och liknande som uppiggande.

Propavan/nitrazepam och andra liknande bensodiazepiner.

Som sagt bästa indra-bus så varken dömer eller fördömer jag människor som under vissa delar av livet verkligen behöver den här typen att psykofarmaka för att fungera som människor.

Det som jag reagera mot är när det så småningom kanske övergår till ett regelbundet "beroende" under resten av livet.

Som jag skrivit i andra trådar så har jag sett just det här på närma håll Inom släkten där en tillfällig medicinering övergår till en regelbundenhet och det som jag kallar beroende.

Jag jämför det här lite grann med intagandet av alkohol och då menar jag inte att man dricker ett glas vin eller whiskey för att man tycker att det är gott utan man dricker för att det är lugnande.

Angående alkohol så har ju Leif GW Person beskrivit det så här att han dricker alkohol under 6 månader varje år och han gör det för att "få tyst i huvudet.

Jag har för mig att det var ungefär så som han förklarade det.
Nåväl och angående Leif GW så har han ju under de sista åren dragit in på sin alkohol då han insett att det egentligen inte är rätt väg att "få tyst i huvudet".

Bästa indra-bus, därmed så lägger jag även till alkohol som psykofarmaka när den används som en form av läkemedel.

Vi har ju de senaste åren läst om hur baginboxviner ständigt ökar i försäljning och att inte minst kvinnor men naturligtvis även män använder både vin och annan alkohol för att lugna ner nerverna.

Skillnaden som jag ser det mellan bruk och missbruk är väldigt hårfin vare sig det gäller psykofarmaka och/eller alkohol.

Jag vill gå så långt så jag säger att den som brukar/missbrukar psykofarmaka inte skiljer sig nämnvärt från en person som brukar/missbrukar alkohol för att på det sättet må bättre.

Som jag sagt flera gånger tidigare bästa indra-bus så varken dömer eller fördömer jag någon som helst som använder vare sig psykofarmaka eller alkohol.

Jag berättade ju om Helena (fast hon heter annat) som var inne i ett djupt missbruk av både amfetamin samt heroin men hon lyckades alltså så småningom med läkares (sjukvårdens) hjälp ta sig ur detta och numera sedan många år tillbaka så behöver hon ingen som helst psykofarmaka som helst för att fungera.

Anledningen bästa indra-bus att jag för ett tag sedan här på iFokus började engagera mig i den här frågan eller rättare sagt den här frågeställningen var en helt annan tråd.

Det var en tjej som mådde dåligt en kväll och då fick hon som ett råd från en annan här på iFokus ensamhet att hon skulle "ta en pilla" och sedan gå och lägga sig så hon kunde sova gott.

Nu var saken den att hon inte hade eller överhuvudtaget hade eller använde den typ av piller/psykofarmaka så när jag läste just det att hon inte använde sådana men blev uppmuntrad att använda sådana så blev jag inte enbart lite utan även mycket konfunderad för det råd som hon här på iFokus ensamhet fick.

Varför i hela världen skulle man på något sätt uppmuntra en medlem som aldrig någonsin har använt piller (psykofarmaka) till att överhuvudtaget börja med att använda sådant?

indra-bus, jag har läst så mycket olika inlägg om allt sådant här på olika trådar på iFokus ensamhet och som jag har tolkat det så är alla sådana som skriver ett svar till den där tjejens fråga sådana som själv är inne i ett kanske till och med livslångt bruk/missbruk och därför så svarar de på det sätt som de gör.

Alltså, jag VET att det går att ta sig ur sådant här men jag VET också att under vissa delar av sitt liv så behöver man verkligen sådan här psykofarmaka för att klara av sitt liv just då.

Jämför med Helena som jag kallar hennes som tog sig ur ett långt bruk/missbruk av både amfetamin och heroin.

Det GÅR ju verkligen om man själv vill bara man inte skyller ifrån sig hela tiden att man behöver både det ena och andra.

Det går ju faktiskt om man bara själv vill och inte skyller ifrån sig hela tiden.

Helena blev som sagt var av med sitt bruk/missbruk av både amfetamin och heroin och det finns ju faktiskt också de som genom Länkarna, AA och så vidare blir av med sitt bruk/missbruk av alkohol.

Problemet är att man måste ha viljan att ta sig ur det som man sitter i och det är ju faktiskt tusentals som har gjort så.

Just nu så tänker jag på en annan som jag känner fast han egentligen inte är någon som jag känner innerligare utan bara en som jag träffade för några år sedan.

Han var riktigt alkoholiserad men så träffade han en kvinna (låt oss kalla henne Marie) som faktiskt säkert är 15-20 år äldre än honom.

Om vi nu kallar honom Patrik så var han så illa åtgången att han egentligen väl nästan var hemlös och ärligt talat så var det inte många tänder som han hade kvar i munnen.

Nåväl, den här äldre kvinnan Marie som han träffade var "troende" och tog med honom till LP som ju ingår i Pingströrelsen och LP står ju för Levi Petrus som ju var den som bildade både Pingströrelsen och nuvarande politiska pari KD.

Hur som helst så när min som körde mig till ÖB för att jag skulle handla så träffade jag på Patrik och Marie som också var där för att handla.

Nåväl, nu hade då Patrik ett helt nytt garnityr i munnen och han var inte varken hemlös eller alkoholiserad.

Well, nu tror jag inte alls på det där med att bli "frälst" för att jag tror att det fungerar precis som vilka bensodiazepiner som helst och då hamnar man i ett annat bruk/missbruk.

#25 indra-bus
Du frågade i ditt inlägg #25 vad jag lägger i begreppet psykofarmaka/piller och jag hoppas att jag svarat på det som jag tycker och tänker inom inte enbart psykofarmaka/piller/alkohol osv.

Slutligen alla som läser, kunde Helena ta sig ur sitt beroende av både amfetamin samt heroin så går det nog att ta sig är vad som helst.

Som jag skrivit så många gånger tidigare så tycker och tror jag att den här typen av psykofarmaka som det här handlar om kan vara jäkligt förbaskat bra under vissa perioder men inte när det blir till ett livslångt beroende.

De som försvarar sådant är enbart de som själv är beroende och hänger upp hela sitt liv på piller och tycker att alla andra också skall göra så.

Det finns ALLTID en väg ut även om den kan vara svår och kräver mycket och den kan ta en jäkla tid.

Bästa hälsningar,
Bertil