Helt ensam
Jag var tvungen att flytta, har gjort det flera gånger. Nu bor jag långt ifrån alla och vågar inte bygga upp ett liv igen ifall att allt bara tas ifrån mig en gång till. Jag vågar inte öppna mig för nya människor, kommer de för nära så fryser jag ut dom tills de lämnar mig ifred av rädsla för att bli sårad och besviken. Jag försöker vara som alla andra, men det går inte och nu mår jag skit över att vara helt ensam istället. Det finns inte någon, kan inte ens berätta för nån hur jag mår. Orkar inte mer! Har varit vaken hela natten och gråtit i flera omgångar över att jag hatar mitt liv och den personen jag har blivit. Detta är inte jag, eller det var inte jag. Förr i tiden var jag glad och öppen med stor familj o flera vänner runt mig, men jag blev fråntagen allt! Jag vill inte vara sån här, jag vill inte vara så ensam! Jag vill inte vara ett offer och tycka synd om mig själv, vill bara bli normal och få tillbaka mitt liv.
Känner igen mig i mycket av det du berättar. Är väldigt ensam och tillbakadragen men känner inte riktigt att det är jag. På vilket sätt blev du ifråntagen allt?
Jag var tvungen att fly för att gömma mig, trodde att jag skulle bli fri och börja leva normalt. Men trots att den personen som har satt mig i denna sitsen inte e här känner jag mig inlåst och isolerad.
Det finns folk att prata med, men man måste ta första steget själv för att ta kontakten.
För mig är det diakonen här där jag bor, trots att jag själv inte är kristen. Jag fick själv tipset om att vända mig till henne, det var ett av mina bästa beslut i mitt liv.
Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus
Jag har gått till kuratorn på elevhälsan, men jag känner att hon inte förstår mig. Hon sitter bara o nickar, ler och säger att det nog blir bra. Det hjälper inte nått.
Finns det en verklig risk att du kommer att behöva fly igen? Är det en person som letar upp dig och hotar din säkerhet?
Ja, risken finns och kommer personen hit får jag flytta igen, men jag hoppas att den risken e liten.
Usch, det är en knepig situation. Det är hemskt att vissa människor skall få förstöra så mycket för andra. Jag vet inte riktigt vad man kan göra, men jag förstår att det måste kännas jobbigt. Har du vänt dig till Polisen? Har du pratat med någon kvinnojour?
Jo, jag har haft kontakt med alla innan jag flyttade hit och de hjälpte mig även så att jag kom iväg. Men jag kände från början att ett nytt liv skulle börja här och att jag inte ville ha dom med in i det, jag har fått ytliga kontakter, men det e svårt att få en riktig vän när jag inte kan vara mig själv.
![[northpaw]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Känner igen det där. Fick själv prata med en kurator som inte alls lyssnade på vad jag sa utan bara satt och gav mig en massa råd hela tiden. Råd som baserades på hennes eget okomplicerade liv, vilket bara upplevdes som att skuldbördan på mig själv om min situation bara kändes värre. Avsluta direkt samtal med dem som inte du känner ger dig stöd. Du behöver någon som lyssnar och möjligen ställer frågor för att förstå vad du menar när du samtalar med någon.
Starta ny diskussion