Känner mig ensam..
Jag känner mig väldigt ofta ensam..jag har bra vänner och bra familj, men det känns så tomt inom mig som om något saknas jag har alltid önskat mig ett syskon, jag skulle göra allt för att få ett men det går inte nu. Hela mitt liv har jag i stort sett varit ensam för den mesta av tiden. Nu har jag underbara vänner. Men i mitt förflutna finns mycket ensamhet, jag gjorde dumma saker, saker som jag inte menade eller tänkte på, detta gjorde att jag blev ensam. Utfryst. Skrattad åt. Folk snackade skit om mig, jag visste inte det då, men nu när jag tänker på det är det självklart att det var det. Jag kommer aldrig komma ifrån den smärtan. Jag blev sviken många gånger av folk jag trodde var mina vänner. Men som sagt är det bättre nu, jag älskar mina vänner, men det känns fortfarande tomt. Jag vågar knappt tänka på min framtid..jag sitter bara ensam i mitt rum hela dagarna framför en skärm eller så sitter jag och pluggar ihjäl mig. Varenda dag är desamma det är ingen förändring i mitt liv, allt känns bara hopplöst.
Samma här. Jag har på sista tiden fått höra att jag inte ska tänka framåt längre än en vecka i taget. Vissa dagar vill jag inte ha en framtid, andra dagar klarar jag inte av att föreställa mig en, ibland känns det som att det går käpprätt åt helvetet med allt. Ibland känns det som att det går mot ljusare tider.
Jag har vänner, jag med. Fast ändå känner jag mig ensam även när jag är omgiven av kompisar. Förr kunde jag tappa kontrollen och antingen ta mina lugnande inför allt folk, eller gå in på en toalett och bara gråta. Vad fult egentligen; ensammast i världen, i mitten av en folksamling.
Ändå är jag den som hörs mest, skrattar mest, ler och ler. Usch.
Time is priceless, yet it costs us nothing. You can do anything you want with it, but you can't own it. You can spend it, but you can't keep it. And once you've lost it, there is no getting it back. It's just gone. 
Growing old is inevitable, growing up is optional.
#1 jag med, jag är alltid den som är galnast och glad och så, men allt känns bara hopplöst.. Hoppas att det blir bättre för dig snart!:)
Känner enslags släktskap med er, - ensamhetskänslan är så svårt att definiera när man fungerar socialt och kan vara spontan och har inte svårigheter i kontakten med andra…
Jag tror att tidigare erfarenheter har satt sina spår men även viss ärvt egenskap spelar en roll…
Hej du!
Det är som att läsa om sig själv.. Jag hade också så gärna velat ha ett syskon. Hm…
Uppenbarligen är man inte ensam trots allt. Om ni förstår vad jag menar.. Det är precis så jag känner, så blir ju samhörighet.
Om du har någon i din närhet som kanske är mer lik dig än vad du anat, kanske ni kan hitta på något alldeles unikt tillsammans?
Alltså, jaga en gammal dröm. Göra en film, skriva en novell tillsammans, jobba med välgörenhet? Det är något jag funderar på, har en känsla av att man kan möta många fina likasinnade och kloka individer genom välgörenhet.
Ta hand om er!
Starta ny diskussion