Vet inte om mitt skrivna kom på rätt plats i sajten.Jag har varit gift i 12 år snart och jag har en hund på 3år.Har sen tidig ålder varit lite av en person som känt mig lite av en annorlunda eller en person som inte är riktigt där andra är.Svårt att förklara även om jag har haft över 40år på mig. Tidigt inser jag idag att jag var eintetsägandeare och det gjorde väl på något sätt att jag hade svårt att knyta kontakter med personer inom min egen ålder utan gärna äldre personer. Hade några personer som jag umgicks med tills jag gifte mig.Jag blev en kort tid efter giftermålet pensionär av flera anledningar som inte gör mina dagar lättare med tiden.Min fru blev pensionär för 2 år sedan efter rygg operationer,men summa kardemumma är att nu snart kommer man närmare 50 än 40 och med facit i hand så vad blev det av mitt liv? Vad har jag gjort som gjort att jag lämnat ett avtryck i livets historier bok?Vad kommer där att stå? Rädslan för att inte ens få bli ett kommatecken eller en punkt är fruktansvärd.Jag på sin höjd går ut med hunden några gånger varje dag,tittar på tv och sen sova.Har jag tur tänker jag inte så mycket på mina smärtor,tänker på att ytterligare en dag gick som är lika meningslös och intetsägande eller har några mardrömmar. De som jag trodde var mina vänner är sedan länge borta.De som jag skulle ofta min högra arm för skulle inte offra en kopp kaffe för mig.Den som jag inser varit mig trognaste var mina hundar.Min fru,få tiden visa. Märkligt att ju äldre jag blir märker jag att ensamheten mer och mer påtaglig.Sorgen av att känna sig lurad på livet och vetskapen att jag inte kan gå till återlämning och klaga och.vill ha tillbaka x antal år för besviken för de livet jag fick var inte vad jag förväntat så vill reklamera…….. Har försökt att hitta rätt ställe för den typen av reklamation men inte lyckats än.Som det ser ut blir mitt liv som boken,tom som en nytt oskrivet blad och kommer så alltid förbli.Ingen som i heller som känner mig som kommer ägna lite plats i sitt skrivna om mig. Att lämna livet är inte så farligt utan att aldrig bli ihågkommen är värst.Döden skrämmer inte så mycket för det livet gjort mig kan inte döden göra värre,inte ensammare!