#TS
Jag har tyvärr inga råd att ge. Kan bara instämma, och önskar att jag också visste! Det här är något som jag grubblar väldigt mycket över. Hoppas att någon här kan visa vägen!

Det kanske är fräckt av mig att bara påstå något rakt ut. Men jag har fått lära mig att; "för att få en vän, måste man själv vara en vän". Hur vill jag att mina vänner ska vara mot mig? Hänsynsfull, omtänksamma tex, men är jag det? Jag måste vara det i så mycken grad att mina vänner trivs i mitt sällskap. Dom kommer då att "dras" till mig. Betyder det ovan sagda att dom som saknar vänner hänsynslösa egoister? Nix, inte per automatik. Men det kan vara så att tex. blyghet "döljer" en persons fina egenskaper.

ensamhet kan vara en spiral åt fel håll ibland, att man omedvetet låser in sig fysiskt eller psykiskt. man kan tex umgås med massor av folk på jobbet men ändå vara inlåst mentalt - utan att veta om det själv.

Det är svårt att ändra riktning. Det är svårt att börja på något nytt. Men ibland måste man. Lura ut nya saker att prova - dans, släktforskning, möbeltapetsering, träning - för att hamna i nya cirklar och då börja tänka på nytt sätt och öppna sig mentalt.

jag är en person som medvetet har valt min ensamhet de sista 8 åren men denna sommaren har det vänt - och jösses så svårt det var att komma igång igen. så svårt det var att börja vara utåtriktad. Men det gick, det är trevande babysteps men jag kommer att fortsätta framåt. 🙂

Blyghet kan vara en orsak eller att man är rädd för besvikelser, - att bygga en ny vänskapsrelation är kanske svårare när man har passerat många livsfaser.

OK. Tror att ni har rätt allihop. Har nog anat det. 

Jag har tidigare alltid trott att jag var blyg, men fick inte riktigt ihop det eftersom jag i vissa situationer inte inte hade några problem. Senare i livet fick jag en Aspergerdiagnos. Det förklarade mycket. (Jag borde kanske ha skrivit det från början, men ville ha ett svar utifrån ett "normalt" perspektiv).

Så jag har förmodligen nån form av  bristande förmåga att vara social på "rätt sätt" . Det är väl där felet ligger.

Jag är nu i en fas där jag försöker acceptera att det är så här mitt liv är. Jag börjar ju bli van.

Hej solskugga🙂

Jag kan bara säga vad jag personligen tycker är viktigt att känna hos en vän och det är - humor (och tillit)🙂. Och naturligtvis lika viktigt för mig att ge till en vän. Skratt och glädje. Jag är ensam de flesta dagar om året men när jag väl umgås med någon av de jag har i mitt liv så vill jag inte "dras ner" eller vara den som "drar ner". Jag menar absolut inte nu att allt ska vara lattjolajban och hej och hå men jag skulle inte tycka det vore kul att bara bara bara vara allvarlig och prata om nattsvart helvete om man säger så. Jag försöker vara lättsam och humoristisk för de jag umgås med för att också kunna vara allvarlig och djup när det behövs. Den balansen är viktig tycker jag. Ofta så överhör man människor som står och pratar i affären eller nåt och då är det bara sjukdomar sjukdomar sjukdomar och allvarliga miner som man ser och hör. Fy attan. Humor och skratt i första hand🙂. Hoppas inte jag lät hård och så nu för det var inte min mening. Jag skulle också vilja träffa någon på ett fik och bara prata och umgås med lite då och då men inte "dras ner" av med totalt mörkerprat endast. Skratt ihop med allvar är min melodi när det kommer till vänner🙂.

#6 Du har så rätt! Jag försöker komma på något att tillägga, men jag tror att ditt inlägg var heltäckande.  Tycker precis som du.🌺

🌺 härligt att höra 🙂

Jag har i princip samma problem som dig solskugga. Kan ärligt säga att jag i princip inte träffat några nya kompisar sedan jag började tappa kontakten med mina barndomskamrater i tidiga 20-års åldern. I mitt fall vet jag att det beror på att jag är för blyg och försiktig. Jag är lite för privat av mig skulle man kunna säga, vågar inte släppa någon in på mig, vågar inte riktigt vara mig själv. Gissar att sådant märks och stöter bort de flesta ganska tidigt.  

När jag känner mig trygg och avslappnad så är jag ganska lättsam och trevlig av mig. Problemet är som sagt att jag nästan alltid känner att jag inte vågar vara mig själv, att jag spelar något slags spel, som att jag jämt måste dölja vissa delar mig själv som jag inte är nöjd med. Så det kan ta tid, för lång tid, innan jag lyckas bygga en bra relation med någon.

Ett annat problem är att jag inte riktigt vågar visa att jag är intresserad av att fortsätta lära känna en person. Jag är riktigt usel på det, känner ungefär som att jag klampar in på någons privata territorium. Så jag drar mig ofta undan och undviker att ta mer kontakt. Vågar inte ta initiativ till att umgås mera. Och så dör det ut.

Jag gjorde ett försök att bli lite närmare vän med en person för något drygt år sedan, försökte vara mer öppen, mer personlig, men det funkade inte och vi umgås inte längre. Så tyvärr fick sig självförtroendet ytterligare en knäck där.

Det är oerhört frustrerande när man inte riktigt vet hur man skall få till det. Det låter så lätt i teorin att vara mer social, bjuda mer på sig själv o.s.v., men när det kommer till praktiken så är det jättesvårt att bryta sina invanda mönster och våga slappna av. Visst, numera kanske jag kan fejka alla de sakerna till en viss del, och lite så måste man kanske göra, om inte annat för att lura sig själv lite. Men största problemet för mig just nu är jag knappt träffar något folk överhuvudtaget i min vardag. Bara det är ett jättehinder att ta sig över.

#5 Jag har en vän med Aspergers. Inte kanske någon jag ser som min närmaste vän, men en vän jag vet var jag har och det är nog mycket värt. Som jag pratar med om vissa ämnen (fast att välja selektivt vad jag pratar om gör jag med många av mina bekanta).
Vad jag vill få fram är att du ska inte känna att det är hopplöst pga din diagnos. Du har haft vänner förut och du får säkert vänner igen -kanske här på forumet? ;)

#6 Håller helt med dig. Det är ofta som folk klagar och gnäller. Själv har jag en , kanske inte helt bra?, attityd att jag aldrig tar upp mina problem, sjukdomar mm. Utan jag viftar bort dem om nån frågar. Skämtar ofta om det som händer i vardagen, även allt jobbigt och svårt. Ser alltid nåt positivt i allt. Jag får däremot nästan alltid höra från mina närmaste släktingar de gånger vi pratar om deras sjukdomar, problem mm. Det är inte särskilt upplyftande eller kul, men jag låter dem prata på. 

#9 "Roligt" att höra att det finns fler som har det som mig. Alltså det är ju inte roligt att nån annan ska känna likadant, men ändå nån slags tröst att inte vara ensam om denna ensamhet.

Känner helt igen mig i din beskrivning av att inte kunna vara sig själv. Att "spela en roll". Vara som man förväntas vara och dessutom vara så spänd att man inte kan agera naturligt. Och visst låter det enkelt att "bara vara sig själv". Det låter så enkelt att bara gå fram till folk och säga det man vill och borde. Ändå är det nästan omöjligt. DET är verkligen frustrerande! Jag kan gå, jag kan prata. Varför klarar jag då inte en sån "enkel" sak?

#10 Tack för dina uppmuntrande ord! Men när jag läser det så blir jag så himla ledsen. Det blir väldigt jobbigt.. Påminns om alla försök att få kontakt med folk. Och jag har faktiskt förut försökt få vänner här på forumet. Under en annan kategori, hade då ett annat användarnamn. Skrev kring mitt problem med att få vänner, beskrev mig själv. En person svarade. Vi skrev några mail, men sen hörde jag inte av X mer.. Väntade och väntade.. Men nu har det gått 1 1/2 år så chansen att få svar är nog inte så stor.. Det kändes extra jobbigt eftersom jag beskrivit problemet med att få vänner och att de sen bara försvinner…

Har också upplevt att jag har problem även här på forumet.. Känner mig osynlig då det händer att jag skrivit något och inte någon ger nån respons. Det beror väl antagligen på att jag är extra känslig, jag fattar att inte alla inlägg kommenteras, men det gör att jag ibland drar mig för att skriva då det känns som att sitta i ett rum och prata utan att nån ser en..

Är nog kanske för ledsen och trött för att skriva. Då blir allt så extra jobbigt!

God natt eller god morgon..

#11 Hm, jo.. själv poppar jag in och läser här på mina bättre dagar och drar mig undan då jag mår sämre så jag är en såndär som kan vara seg att svara ibland. Hoppas du inte känner att jag ignorerar dig.

Jag inser att det ser lite hårt ut när jag skrev att jag pratar väldigt selektivt med min vän, dock beror det på att -och jag har alltid antagit att det beror på hans sjukdom, att alla våra samtal ser likadana ut efter ett tag. Jag tenderar att älta mycket själv så jag stör mig inte på det, men det blir samtidigt lite.. ja.. svårt kanske, att vara en ok vän. Jag "vet" ju på förhand vad vi kommer att prata om liksom.. :/

Problemet att få vänner som du beskriver känner jag igen mycket, eftersom jag sitter på en dejtingsajt och försöker hitta vettiga människor där till vänskap (och ev. mer). (Och även annars känner jag igen det. Antar att min anti-het mot att gå på fester är för att jag "alltid" känner mig utesluten till slut).
Jag fattar inte varför killar *pekar finger på "dejtvänner"* tjatar till sig ens chattuppgifter bara för att aldrig ta kontakt med en när man väl har gett dem det.. Känns som det är som killarna i mellanstadiet som frågade chans på varje tjej i klassen för att sen kunna skryta över att dom hade haft många tjejer.. x)

"Jag fattar inte varför killar *pekar finger på "dejtvänner"* tjatar till sig ens chattuppgifter bara för att aldrig ta kontakt med en när man väl har gett dem det."

Trofé! 

En känsla av att "lyckas".

Hej solskugga och T-Johan och alla ni andra här!!!! Vill bara sända er  en hälsning och ett gäng kramar!!!!!!🙂

Tack för "fredagskramem". Man sover lite bättre "nykramad". Jasså gör man inte de? Ja strunt i de då, huvudsaken är att jag själv upplever det så. Jo, jag är helt säker, jag sover bättre "nykramad"! Tack för kramen och kram tillbaks!

Hej🙂

Ja T-Johan. Ibland är det faktiskt så att man sover bättre nykramad🙂

Faktum är att jag i två dagar nu har längtat så efter en fysisk kram. Jösses. Jag brukar inte vara den som direkt är så noga med närhet, men jösses, nu har jag längtat efter en hård kram i ett par dagar. Men det blir bara till att längta för det är ju inte så att man kan öppna dörren - få en - och stänga igen ha ha ha ha!!! Det går väl över.

Men hälsade kramar sitter fint också!!!!🙂 Superkramar!!!!

😇Superkramar vill jag också ge  och ha😇

Lite OT Karmar och beröring…… När jag berömmer mina elever brukar jag alltid lägga handen på deras axel. Muslimska kvinnor som varit andra klassens medborgare i sina hemländer brukar uppskatta att man behandlar dom på ett uppmuntrande sätt. Att man tar dom i hand och hälsar, lägger handen på axeln och säger något vänligt, stärker deras själv- känsla. Jag tror personligen att vi alla behöver fysisk kontakt. Och då inte bara i busskön. Kram, hoppas det inte går över!

Superkramar till dig cirrun!!!!!!!!!!🙂

Och T-Johan och alla andra här🙂 superkramar!!!!!!!

Vilket trevlig slut på dagen (eller början på morgonen)!

Kram på er oxå! 🤗

Och Biadora, jag känner mig inte alls dissad av dig. Är själv en "periodare". Fast jag är oftast inne när jag är deppig och låg och/eller inte kan sova (som nu, jag VET att jag borde ha somnat för länge sen..).

Sen går det ett tag då jag har fullt upp med annat och inte hinner/kommer ihåg att logga in.

Men det jag menade var att jag ibland har skrivit något på nån sida och ingen har gett någon endaste liten kommentar. Om jag då verkligen känner mig ensam och ledsen så förstoras det upp. Blir ett bevis på att jag är osynlig. Tråkig. Och så känner jag mig extra ensam..

Men nu känns det bra. Alla ni här ovanför har spridit en så positiv energi. Känner mig inte lika ensam nu.

Tack! 🌺

Hej solskugga🙂!!! Kramar till dig!!!!🙂

Du. Jag förstår vad du menar när du säger att du blir ledsen och känner dig ensam och osynlig när ingen kommenterat om du skrivit nåt men jag vill säga såhär till dig om just det : Jag kan ofta läsa inlägg som någon skrivit och tänkt att wow! det var intressant eller å vad tänkvärt eller oj vad mycket känslor. Men det är inte alltid jag har kraft i mig att besvara det även om jag vill. Men man har läst det skrivna  och det har väckt en tanke inom en. Det har inte gått osynligt förbi alls🙂 

Det är bara en annan sida på din tro att du varit osynlig. Men du har säkert varit väldigt synlig och tänkvärd. Men ibland så finns inte kraften att svara bara hos de som läst kanske. Jag förstår absoluuuut att du vill få kommentarer. Det vill man ju. Så är det. Men om det inte blir så så kom ihåg att du med all säkerhet har väckt någonting hos alltid någon. Någon har läst och någon har reflekterat men bara inte klarat av att svara. Du är inte osynlig!!!

Det var både klokt och tankvärt!

Det har du faktiskt rätt i. Har aldrig sett det på det viset.

Det är sånt här som är så fantastiskt! Att man har en tanke, sedan får man höra hur nån annan ser på det och så … har man kommit på nåt nytt!

Tack för insikten!

🏆

 Det är så bra att få bolla sina tankar och få andra sidor på saker och ting 🙂. Tack själv solskugga!!

Jag kan intyga att :)) kram har rätt  #21, jag läser ofta kommentarer utan att ens vara inloggat, du har blivit läst och fått andra att reflektera i sina tankar. 

Många gången har jag också låtit bli att kommentera  eftersom någon annan har redan svarat ungefär som jag skulle gjort eller att ämnet har vart för svårt för mig.

🙂Styrkekramar behöver vi 🤗

Japp cirrun!!!!!!🙂

STYRKEKRAMAR TILL DIG OCH TILL ALLA SOM BEHÖVER EN IDAG!!!!! Supergoa styrkekramar till er alla!!!!!!!!!!