Mental kram

Jag tror personligen att många svenskar är rädda för döden, och inte vet hur de ska uppträda, och då väljer de den fegaste vägen, att inte höra av sig eller verka bry sig. Tragiskt, men jag tror det är väldigt nära sanningen. Ingen tröst för dig kanske, men en reflexion från mig.

Det är tungt att förlora nära och kära, det är tungt att orka börja sörja, världen är svart och bottenlös. Men ge efter och sörj med själ och hjärta för helt plötsligt kommer det att dyka upp små ljuspunkter i allt det svarta som gör tillvaron mörkgrå - sen ljusgrå och sen kommer solskenet tillbaka i livet..

vet inte varför jag dök upp som "1 Anonym men jag har alias Mooniq. Jag kan heller inte redigera #1 då jag egentligen ville lägga bilden synlig direkt under texten. 🤔

ljusmor

Jag vet vad du går igenom. Har varit med om detsamma. Du har en lång och tung väg framför dig. Men jag lovar att du kommer att klara av det. Du kommer att falla ner i bottenlös förtvivlan men sakta kravla dig uppåt igen. Du faller många gånger men kommer alltid upp igen. Sen blir det längre och längre mellan groparna. Jag skulle kunna skriva massor men vill inte göra det. Ett sätt för dig att få mera hjälp och stöd är att leta efter Vimil (Vi som mist någon mitt i livet). Det finns en hemsida, Vimil är också med på Facebook. Det finns mycket att läsa, för mig var det ett oändligt stöd när livet var som allra värst. Trots att det gått drygt åtta år så är jag fortfarande med i Vimil. Så gör ett försök min kära vän.

Många kramar

Raija

Vet inte vad jag ska skriva. Kram

För att förstå en sorgeprocess vill jag börja med att lägga upp detta: http://griefdiary.blogspot.se/2010/06/fem-steg-av-sorg.html

Jag har dels förlorat anhöriga och sen jobbar jag sida vid sida med döden, jag vill inte gå in på vilket område men kan säga att jag möter personer som just förlorat den dom håller av.
Och det är egentligen otroligt vad det mest naturliga i denna världen får folk så obekväma: just döden.

Jag kan säga att inget du säger ljusmor är rätt eller fel, det är dina känslor.

Om du känner att du inte har någon att prata med så säger jag som jag brukar säga till anhöriga som plötsligt förlorat någon: Du har rätt till att får prata med en kurator via din vårdcentral. Kontakta vårdcentralen så hjälper dom dig.

Sorg tar tid, och ibland fastnar man och känner sig hjälplösare än vad man brukar, det är då man inte ska tveka att söka hjälp.

Maria.

Min fd fru gick bort i April 2008.

Hon var 52-år gammal men cancern hade bestämt att ta ut sitt pris och valde henne.

Jag förstår hur du har det Maria och det är ett helvete.

Vet inte heller riktigt vad man skall skriva för att kunna lindra.
Egentligen så är det som så eller var det åtminstone så för min del att vad än människor sade så lindrade det inte.

När det är ens livskamrat som har gått bort så är det en oerhört tung sorg och känsla att bära med sig.

Jag kan faktiskt Maria inte säga att sådant går över för det gör det aldrig och varför skulle det göra det.

Kärleken är ju för evig och även om ens livskamrat har gått bort så försvinner tack och lov aldrig kärlen.

Som sagt så vet jag inte vad jag skall skriva för det finns egentligen inte så mycket rekommendationer att ge.

Allt har sin tid och det har även sorgen.

Visst har man sina barn och de sörjer också men inte kanske på riktigt samma sätt.

Allt har som sagt sin tid Maria och sorgen kommer så småningom att övergå till ett ljust minne av den man älskade.

Förstår att sådant låter fjärran för dig nu Maria och jag tror nog att man skall låta allt ta sin tid.

När min fd skulle begravas så fick barnen välja en sång/ett musikstycke som skulle spelas och de valde "Time To Say Goodbye" med Sarah Brightman och Andrea Bocceli.

Tycker att det var ett väldigt bra och talande val av dem.

Gudars skymning bästa Maria som jag därefter suttit och gråtit medan jag lyssnat på den låten.

I början så spelade jag den hela tiden men nu har det efter fem år blivit mera sällan.

Dock så spelar jag den när jag tänker på "henne" och behöver gråta av mig min saknad och längtan en stund men mest när jag spelar den numera och tårarna rinner i stora strider längs mina kinder så gör jag det av den kärlek som hon och jag hade.

Bästa Maria, det är svårt att ge råd.
Tiden har sin gång även om det tar många år och så länge som man har sina barn att dela både sorgen och kärleken med så är enbart det en tröst.

#3 Raija har ju också gett ett bra råd.

Ber att få avsluta med den låt/musikstycke som för mig i början enbart gav tårar av sorg men numera efter 5 år ger tårar av den kärlek hon och jag hade.

Bästa hälsningar,
Bertil

Tack för era fina svar. Det är helt sant som du säjer Bertil, att kärleken är evig. Kram från Maria

Skickar en mental kram och hoppas att du har en så bra dag som möjligt.

Tack.

Mental kram. 

Skickar en ljusglimt i mörkret.

Ljusmor

Känner med dig och fasar för när den dagen kommer för egen del om jag går sist. 

Varma hälsningar Mrs Me

Personligen är jag rädd för att riva upp sår som kanske är påväg att läkas och därför är jag restrektiv till mina vänner som har närstående som gått bort. Jag beklagade sorgen och sa att min dörr alltid står öppen om de vill prata. Men med tiden blev det mindre disskutioner kring det inträffade och man hoppas att tiden börjat läka såren och då vill jag inte påminna någon om jobbiga stunder och förvärra läkeprocessen.

Så min tystnad handlar inte om att jag inte bryr mig utan snarare att jag vill att såren ska läkas så fort som möjligt. 

Hur som helst är det väldigt svårt att veta hur man ska hantera sådana situationer. Alla personer är olika och vill ha olika typ av stöd/ stöttning, vissa mer andra mindre.

Mooniq, jag lade bilden direkt under kommentaren nu :)

Till TS skickar jag ett stort fång 🌺 och massor av styrkekramar!❤️