Att bryta upp med sin partner är tufft, spelar ingen roll vad anledingen är. Jag kände likadant när det var påväg och ta slut med min pojkvän. Men jag tror att det kan vara bra för alla människor att leva ensam någon gång i livet. Varje gång lär man sig något nytt om sig själv, men den första tiden brukar kunna vara tuffast.

Tycker det låter lite som att du har varit med om detta många gånger. Tyvärr händer sådant någon gång i livet och det enda du kan göra är att göra det bästa av situationen. 

Kommer du och exet vara vänner efter att du har flyttat ut? En del människor klarar av det, andra inte. 

Hur som helst kommer det att lösa sig!

Det är verkligen tufft, det känns som det hänt några gånger för mycket nu.

Visst är det så, det är bra att vara ensam. Jag försöker se det positivt och kunna fokusera på mig själv och mina studier.

Jag vet inte om vi kommer vara vänner. Jag gick ju inte in med inställningen att bara vara hans vän från början. Jag hoppas och tror inte vi kommer vara osams, men träffas, det tror jag inte jag kommer orka med. Den tanken är också hemsk, gå från att få vara med personen varje dag till att inte träffa denne mer. Som 100-0

Det kommer som sagt lösa sig, förr eller senare. Tack för dina ord 🌺

#2 Händer det ofta att du blir lämnad? Vet du varför det är så? Iof ska man inte fokusera på allt som är negativt utan tvärtom. Tänk istället att de går miste om en bra person som dig.

Är det bara förhålladen som tar slut eller är det vänskapsband med?

Hur är du förövrigt som person är du ofta ute och umgås med vänner? Om inte är det tillfälle för att umgås med dem nu.

#3 Ofta är nog att ta i, jag är inte så gammal. Det är nog mer att det känns som ofta för att det har varit det utfallet de senaste tre gångerna. Denna gång beror det på helt andra omständigheter och jag tar inte på mig skullden alls, det är skönt.

Vänskap har inte tagit slut på många år, i min text syftade jag mer på tonåren, då är det klart det hände för då var man inte speciellt mogen och man blev ensam.

I övrigt umgås jag ofta med vänner, nästan varje dag. På så sätt är jag inte alls ensam, jag har ett fåtal vänner som jag älskar. Så har jag alltid varit, hellre har jag ett fåtal nära och inte en drös "bekanta". Jag känner mig bara ensam. Ibland skäms jag lite över det, för jag är ju inte ensam i livet. Fast å andra sidan, när något händer i livet som är åt det negativa hållet, såklart känner man sig ensam då.

Jag tror att du ska ta steget o vara ensam ett tag. Men behöver det för att hitta sej själv, och det blir lättare o få ett varaktigt förhållande om man vet vem man själv är. Det är hemskt i börja, men det blir bättre efter några månader. Och så har du ju djur du kan ägna lite mer tid åt, dom brukar vara väldigt tröstande iden situationen du är i just nu.

Ingenting kan få en att känna sig ensam som just efter ett uppbrott.

Så många frågar, och sällan några egentliga svar.

Rädslan att behöva möta livet ensam, att vakna ensam på morgonen och inte veta åt vilket håll man är på väg.

Jag tror de allra flesta av oss kan känna igen oss i det du så bra beskriver.

Att sväva i ingenting liksom.

Ibland kan det bara vara skönt att veta att det finns andra som förstår.

Här har du en …

Kram till dig, och hoppas dina nära finns där för dig.

#6 tack för dina ord, det värmer det du skriver!

Vet precis hur det känns, alldeles för väl.. Det är jobbigt första veckorna men det går över. Du måste försöka fylla detta tomrum med något annat under tiden. Typ börja måla eller va som helst. Något du gillar men aldrig känt att du haft tid med. 

Det löser sig! det gör det alltid. Kram 🌺

Min mycket kloka(o saknade) morfar sa en gång till mig, när jag grät förtvivlat över en förlorad kille: 

-inte vill du väl egentligen ha en sån grabb, en sån som inte ser eller förstår hur fin du är…

Han hade ju så rätt även den gången.

#9 Kloka ord! Är den personen så blind så förtjänar han inte ens dig. skrive

#9. Visst är det som din kloka morfar sa, det är verkligen helt rätt. Jag har också börjat tänka i de banorna och det känns skönt. Nu är det bara orosmomentet om att hitta en lägenhet, det är otroligt stressande. Som tur är har jag vänner och familj som ställer upp för mig men ändå, man vill ju gärna ha sitt lilla egna kryp in.

Så skönt att du börjat tänka i bra banor.

Andas, och tänk framåt, kankse du inte har ditt eget boende imorgon, men någon gång i framtiden så har du det igen ❤️

#11 Hej!

Jag har läst tråden, men inte skrivit i den, för du hade redan fått så bra svar. Men nu har det gått några veckor. Så jag undrar; hur känns det nu?

Har du fått lite lugn och ro, eller känns det lika jobbigt som när du startade tråden?

Du skulle få kvar i din f d killes lägenhet tills du hittade något annat, skrev du. Hur har det gått? Om det tar slut och man ska ha den personen nära inpå sig i vardagen kan det bli väldigt smärtsamt. Men du blev inte utslängd på gatan. Och du har familj och vänner.

Det är fullt möjligt att känna sig ensam ändå och må pyton i en sån situation du hamnade i. Att känna sig ensam med folk omkring sig kan (i alla fall för mig) kännas värre än om man är ensam rent fysiskt och bor för sig själv. Det finns en stor frihet i att bo själv.

Men vi är alla olika. Jag hoppas du mår lite bättre och att du har tänkt på vad du vill göra av den tid och kraft du fått över.

#5 Fialotta skrev väldigt kloka ord till dig. Jag hoppas du kan hitta en egen bostad, så du får bygga upp ett liv där du inte är så beroende av en enda speciell person. Den speciella person du själv är räcker faktiskt till mer än du anar.

Skriv gärna och berätta hur du har det och hur sökandet efter en bostad går!

Kram

#13 helt ärligt så är det absolut inte bra. Efter att jag skrev tråden fick jag reda på en hel del, exempelvis att min pojkvän varit otrogen så många gånger att det inte finns plats att räkna på händerna. Det är så svårt att bli sviken, speciellt av någon man älskat och hjälpt så mycket. Det är svårt och kommer ta tid. När jag fick reda på detta tog jag mina saker och flyttade in hos min bästa kompis, min älskade vän som erbjöd mig att bo här så länge det behövs. Jag och mitt ex, som jag nu får kalla honom har ingen kontakt idag och det vill jag inte att vi ska ha heller. Dock så är tanken på att man trott ha känt en människa men uppenbarligen inte visste mycket mer än hans namn hemsk. Men jag vet att jag har varit mig själv, jag har delat med mig av mig själv till honom och varit så fantastisk som bara jag kan vara. Det är HAN som är omogen, som inte inser och som inte är tillräcklig redo för att älska någon annan. Man kan inte älska en annan person förs man är klar med sig själv. Jag kommer aldrig glömma honom, men jag är säker på att när tiden vill, då kommer jag finna den personen som vill ha ALLA sidor av mig och älska mig så mycket som jag är värd. På boendefronten har jag otroligt glada nyheter. Tack vare en bekant fick jag i veckan en underbart fin tvåa som jag flyttar in i första oktober. Lägenheten har allt jag kan drömma om och ligger i ett område jag älskar. Där ska jag ta hand om mig själv, skriva min c-uppsats för att sen ta examen i januari. Trots att allt är skit, så är det fantastiskt. Jag tror det fanns en anledning till att det blev såhär. Hade han varit den som älskade mig för den jag är och alla mina sidor, då hade vi fortfarande varit tillsammans. Hur klyschigt det än låter så var det inte rätt. Bearbetning och sorg, det tar tid men det gör inget, för jag vet att jag bara ska få ta del av det bästa!

🙂Vad härligt att höra! Grattis till lägenheten!

Du kan fixa ditt hem precis som du själv vill ha det. Sen kan du ta hand om dig själv och skapa något bra, utan att behöva ta hänsyn till någon annans förväntningar. Singellivet kanske kan bli lite ensamt ibland, men stundtals är man faktiskt sin egen bästa vän. Att trivas i sitt eget sällskap och ha allt det svängrum man vill är inte helt fel. Sinom tid blir man redo för att ta emot kärlek igen. Men som ung tjej med huvudet på skaft och hjärtat på rätta stället ska du förstås inte låta vilken "mupp" som helst komma dig för nära för fort.

Det här sade en äldre kompis till mig när jag var 21:

"Killar och bussar ska man inte springa efter. Det kommer alltid en ny."

Det finns finfina bussar att åka i och förresten kan vi tjejer köra själva om vi så vill. Så varför ens stå vid hållplatsen och vänta?😉

Skriva en C-uppsats kräver sin kvinna. Har gjort det för rätt många år sen. Det var jobbigt och stressigt på slutet. Men det var så kul att äntligen få göra något i skolan som  jag själv var intresserad av och rätt så insatt i redan från början. Jag drömde om att bli journalist när jag var riktigt ung och har även skrivit mycket skönlitterär text. Men att skriva på "akademiska" är en helt annan sak.

Lycka till med allt!

Mirinda

PS. Är lite nyfiken på vad du pluggar och vad du ska skriva om. Om du inte vill svara på det här i tråden kan du väl PM:a mig? DS.

Grattis till nya lägenheten och lycka till med C-uppsatsen!