Vi är fler i samma båt, strutter. Det värsta med pension är att den sociala delen av arbetet försvinner och man blir mer isolerad. För den som är lite framsynt kanske kan tänka på att bygga ett socialt nätverk, som det så fint heter. Men det är inte det enklaste att göra, det vet vi ensamma. Det jag vet om dement är att bristande mental och sociala kontakter påskyndar processen mot dement.

Hej.. ensamheten i sig orsakar inte demens däremot depression som kan ge minnesstörningar och koncentrationssvårigheter..

Hej

Efter en trevlig kväll med goda vänner så sitter jag ändå här vid datorn. Mina vänner sover redan gott, hoppas jag. Jag sover inte.

Jag är ensam som du, har inte ens en särbo. Jag har en mor som är dement och det är den sjukdom som skrämmer mig mest av alla. Jag gör vad jag kan för att hålla mig från demens. Läser, löser korsord, pusslar osv. Älskar spel av alla det slag. Men vem ska man spela med. TP t.ex.

Själv har jag flera kroniska sjukdomar men orkar ändå hålla igång mitt sociala liv. Men allt det där vardags, det saknar jag. Någon som kommer på fika, eller lunch. Någon jag kan gå till på fika eller lunch. Jag är ju fortfarande en levande person. Eller?

Raija

Jag vet inte hur det är idag, men vet att det finns projekt eller föreningar som har hus med lägenheter bara för dom som är över en viss ålder. Där håller dom med olika aktiviteter ihop för dom som vill och det borde vara en bra lösning för många friska eller varför inte sjuka  pensionärer som kanske kan träffa andra och bli inkluderade.

Förstår ändå att det skulle vara stor förändring för den som kanske måste

bli av med hus och sitt gamla hem, för många är det otänkbart.

Det finns forskning om det är depression som orsakar demens eller är det tvärttom att demens orsakar nedstämhet och depression.

Idag löser dom allt med mediciner som man ser i medierna.

Jag tror att bäst är bara försöka aktivera sig och söka kontakter, även dom korta mänskliga möten är bra för stunden eller för den dagen.

#3Raija du är levande och trevlig människa, ge inte upp för vi är inte våra brister utan vi är vad vi säger och hur vi behandlar andra🌺

TS.#1 Var inte rädd att bli dement, jag har det också i släkten men tänker inte förstöra min korta resterande  tid att bekymra mig vilka eventuella sjukdomar kommer drabba mig; försöker leva nu och planerar bara det jag kan för framtiden.⏰

#1 Ja alla här är ju ensamma. Så är det. Tror att det är viktigt att "i god tid" se till så att man har någon sorts kontaktnät. Men hur gör man? Det är frågan. 

#3 Men du hade en trevlig kväll med goda vänner?Det har aldrig jag, för jag har inga vänner. Så helt ensam kan du inte vara? Eller är det kanske så att du har vänner, men ändå känner dig ensam? Så kan det ju också vara. Jag har min särbo, men känner mig ändå ensam. Saknar en väninna att lufta mina tankar med.

#4 "Jag tror att bäst är bara försöka aktivera sig och söka kontakter, även dom korta mänskliga möten är bra för stunden eller för den dagen" och
"… tänker inte förstöra min korta resterande  tid att bekymra mig vilka eventuella sjukdomar kommer drabba mig; försöker leva nu och planerar bara det jag kan för framtiden".

Såklart är det så! Tack för att du påminner mig om det! Jag som läser så många självhjälpsböcker typ "Sluta oroa dig, börja leva". Ändå glömmer jag bort vad jag läst. Jag ska tänka annorlunda. Inte måla f-n på väggen redan nu. Tack!

Nä f-n ska du inte måla på väggen. Men livet som pensionär ska du absolut måla upp. Jag vet att det är svårt att säga hur man ska bryta sin ensamhet. Det grundläggande problemet är att vi alla, alla med innebörden var enda en av oss, spelar med olika kort. Sjukdomar, släktförhållanden var vi bor, intresse och mycket mer påverkar våra möjligheter. Man måste själv sätta sig ner och likt en general strukturera upp "hur ser min situation ut", "vilka rimliga möjligheter har jag".

Strindberg skrev att det inte är lätt att vara gammal men att vara ung var ett helvete.

Nåväl, nu levde ju Stridberg sitt egna säregna för att inte säga komplicerade liv.

Själv så funderar jag ibland på hur människor som både är sambos och särbos kan kalla sig ensamma.

Jag kan aldrig riktigt få ihop det där.
För mig personligen så tycker jag att "ensam ensamhet" är fan så mycket jävligare än "ensamhet när man är två".

I det senare fallet så har man ju ändå någon.

Jag är en sådan där som lever i "ensam ensamhet" och hatar det innerligen.

Anledningen är dels min hälsa men även min ekonomi som förtidspensionär.

Egentligen så är jag den jäkligt social människa med stor social kapacitet.

Vi är ett större gäng här i Helsingborg som regelbundet året om träffas var tredje torsdag på Bara Rock för att äta en bit mat, ta en öl eller vatten samt lyssna på Rock musik samt naturligtvis prata med varandra.

Min ekonomi gör att jag bara kan vara med varannan gång alltså var sjätte Torsdag.

Även om det kanske bara blir 3-5 timmar var sjätte torsdag så älskar jag det och det är det enda som jag har att se fram emot under veckorna.

De första brukar samlas där vid 19-tiden och jag brukar komma dit vid 20-tiden och vi brukar bli mellan 40 - 50 stycken som samlas på dessa träffarna.

Tycker att de är så härligt när de alla sitter där.
När jag kommer så går jag inte till baren för att köpa en öl eller beställa mat.

Nej jag går först runt och tar var och en i hand och pratar en stund med var och en, tjejerna/kvinnorna brukar också var var sin kram.

Skulle gärna vilja göra så mycket annat men som sagt så är det både hälsan men framförallt kanske ekonomin som sätter käppar i hjulet.

Har som sagt var alltid varit en otroligt social människa.
Jag har alltid haft arbeten som innebar att jag umgicks med många människor och även var chef där det verkligen krävs social kompentens.

Numera så sitter jag som sagt här i min ensamma ensamhet dag efter dag efter dag……

Visst så har jag barn men de är vuxna och har sitt liv vilket jag mycket väl förstår.

Bästa hälsningar,
Bertil

#6 Du har alltid så kloka saker att säga…👍

#7 Ja, det kan tyckas märkligt att man kan känna sig ensam trots sambo eller särbo. Men så är det.

Vi har alla en ryggsäck att bära, och det ligger olika saker i våra ryggsäckar. En del har en lätt ryggsäck, medan andra har tyngre.

Den tyngsta stenen i min egen ryggsäck är den fruktansvärda sorg som jag känner över min sons självmord. 
För någon annan kan den allra största sorgen i stället vara ett husdjur som har dött. Det kan jag också förstå helt och fullt.
Skriver det här bara för att belysa vilka olika förutsättningar vi alla har…

strutten

Varför bjuder du inte hem någon från trädgårdsföreningen? Varför umgås du inte mer med din särbo? Du är inte så ensam ändå.

Jag hade vänner hemma visst. En av dessa ljuvliga helger som vi kunde träffas. Vi bor nämligen inte på samma ort. Kanske vi ses 3-5 ggr/år.

Till vardags har jag en hundrastare som kommer för att ta ut mina hundar (om hon nu kommer). Vi är inte i samma ålder så det blir inget riktigt umgänge för mig. Men jag ser ändå en människa innanför min dörr. Så länge jag orkar så tänker jag också ta mig till affären 2 ggr/v. Ibland har jag tur och träffar någon bekant. För det mesta så ser jag bara folk, ingen jag känner. Men det har rört sig runt mig ändå.

Jag saknar min trädgård. Tänk om jag bara hade orkat ha huset kvar. Tänk så skönt för hundarna att få springa fritt i trädgården åtminstone.

Och nu sitter jag här.

Raija

Alla ni som har en älskad man/fru/ sambo eller särbo. Oavsett om ni träffar vänner eller ej så är ni inte ensamma.

Jag kan ha tusen människor omkring mig, hundar, våra älskade barn (som är börjar bli vuxna nu) jag älskar alla men jag är ändå totalt ensam utan min älskade man. Mig kan heller inga psykmediciner, terapimetoder eller aktiviteter hjälpa.

 // Maria.

#9 Mina bekanta i trädgårdsföreningen är just det, bara bekanta. Varenda en av dem skulle bli chockade om jag bjöd hem dem. Jag känner dem alltså inte tillräckligt mycket för att det skulle kännas naturligt att bjuda hem dem.
Men en sak som jag däremot skulle kunna göra är att delta lite oftare i deras/våra möten. Och på så sätt bli lite mera bekant. Men oftast är det under helger, och då umgås jag med min särbo, så det blir inte så lätt.

Min särbo kan jag inte träffa mer än jag gör eftersom han jobbar i Norge. Alla helger och semestrar tillbringar vi tillsammans. Så vi träffas så mycket som det bara går.

Vad ni än säger, en del av er, så känner jag mig ensam. Jag saknar vänner som bara tittar in ibland, på en fika eller så.

Det finns olika sorters ensamhet liksom det finns olika sorters sorg.

Olika sorters ensamhet verkar verkligen finnas när man läser igenom det som skrivs här på Ensamheten. Eftersom ensamheten är en subjektiv upplevelse då det ju så att man kan känna sig ensam trots att man har sin man/fru/sambo/särbo/barn/kompisar/vänner/husdjur omkring sig. Frågan är varför känner man sig ensam då..? Är man verkligen ensam då..? Och Vad ska den som ingen ingen har kalla sig då..?

#12 Den som ingen har är ensam.

Och precis som du skriver, varför känner man sig då ensam fastän man har åtminstone någon i sin närhet? Det kan bero på något annat, och det tänker jag fundera över. Det kan absolut vara något annat som gnager. Så kan det visst vara.

Vist är det så som ni skriver. Vi brukar skilja på "fysik ensamhet" och "känslomässig ensamhet". Men sen kommer nästa "pilsner", vad är orsaken? Det finns flera "studier" i ämnet och ofta hittar man orsaken i mentala och känslomässiga "begränsningar". Men viktigt att nämna, inte alltid. Tänk såhär, hur ensam blir man om man är bunden till rullstol? Hur ensam blir man om man mentalt sjuk? Hur ensam blir man om man är mycket blyg? Hur ensam blir man när man mister jobbet, en anhörig? Naturligtvis inte per automatik, men risken ökar dramatiskt. Kanske inte på en gång, men med tiden blir man "E", eller hur?