Jag känner igen mig i det du skriver. Har några vänner men umgås så sällan med de få jag har. Jag har en partner men ibland vill jag kunna umgås med vänner och göra saker. Har du några intressen där du skulle kunna hitta nya vänner? har du lätt för att ta kontakt med nya människor eller är du mer tillbaka dragen?

har du föreslagit någon gång att du och någon ska hitta på något?

Jag har en barndomsvän som jag fortfarande har kontakt med. Hennes liv förändrades väldigt radikalt när hon inte längre orkade vara så ensam på en studieort (för många år sen) där hon inte kände någon. Det brast för henne och hon var tvungen att avbryta studierna, lämna sin fina nybyggda bostadsrättslägenhet och flytta hem till mamma.

Hon fick då kontakt med psykiatrin (detta var på 80-talet). Genom åren har hon berättat för mig om hur hon känner sig, vilken hjälp hon fått och kanske framför allt vad hon saknat.

Den beskrivning du ger av hur ditt liv ser ut just nu stämmer väldigt väl överens med min barndomsväns berättelser om nuläget.

Så du är inte ensammast. I alla fall är du inte ensam om att känna dig ensammast. Men så länge inte ni ensammaste ensamma får kontakt med någon vanlig nomaltrevlig person att umgås med till vardags, så har det ju ingen betydelse om det finns fler - för er personligen alltså.

Har du haft någon kontakt med RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa)? De har lokalföreningar runt om i Sverige. Deras aktiviteter och sätt att bedriva föreningsverksamheten varierar mycket. I en lokal RSMH-förening har du goda chanser att träffa någon/några av de ensammaste ensamma. De vet vad ett liv med depressioner och kontakt med psykiatrins olika vård-enheter och den kommunala socialpsykiatrin innebär.

Som ett tips bara, ifall du kan tänka dig att försöka bryta ensamheten den vägen.

Jag har svårt att kontakta andra. Jag har svårt att fråga någon som gagnar mig. Här på Åland finns det olika föreningar inom psykiatrin.

Ja du Ylva, det är väl vår välkända "depression-djävulen" som slagit till oss båda. Såhär blir det mellan varven. Ömsom ner, ömsom upp. Jag vet inte hur man ska se det riktigt. Ska man bara försöka överleva fritiden och längta till skolan, eleverna och i ditt fall Pelaren, personalen på psyk. Samtidigt orkar man inte med större sociala aktiviteter. Och vad gör man då?

Håller med. Man orkar inte så mycket. Bakade en smulpaj nu ikväll och min stödis kom förbi. Ville att hon skulle komma så jag fick diska. Behövde en morot för att komma igång.

#5 Jag känner inte dig, mer än genom det jag läst här i trådarna. Så försök ha överseende om jag inte verkar se dig riktigt som du är.

Jag har mött många intelligenta och sympatiska människor som av en eller annan anledning hamnat i en rejäl livssvacka och sökt hjälp hos psykiatrin. Det har varit kloka och sensitiva människor, med stor insikt i hur de själva fungerar, som haft modet att berätta att de inte alltid är starka och ytligt sett välfungerande i vårt kalla samhällsklimat. Så om du ursäktar, Pelle Långsös, tänker jag uttrycka mig lite allmängiltigt här:

Ibland undrar jag över varför vi i Sverige (vet inte hur ni har det på Åland) litar så mycket på professionella experter

Experternas kunskaper är bra och behövs ibland. Men den kärlek och omsorg som våra familjer, släktingar, goda grannar och nära vänner kan ge, om det vill sig väl, kan experterna aldrig uppamma. De gör det de har betalt för. Våra närstående gör vad deras hjärtan styr dem att göra.

Om man har både och, så tror jag att det sociala skyddsnätet har en bättre chans att fungera. Har man inte det ena får man klara sig med det andra. Men har man dåligt med närstående och inte heller får den professionella hjälp, som borde vara var och ens rättighet att få; då har man ju nästan bara sig själv att lita till.

Ensam är inte stark. Ensam blir ensammare om den personen känner sig udda och hårdhänt tilltufsad av livet. Men just för att en människa kan bli ensam med sina känslor, tankar och sin smärta, får den svårt att  vidga sitt perspektiv och se att det finns andra där ute i samhället som har det ungefär likadant.

Och om någons anförvanter litar blint på experterna och inte vågar lita till sin magkänsla och tro att de själva kan stötta den lidande personen de har nära sig, så förlorar de såriga och ensamma den underbara känslan av tillit till sin egen förmåga, som de får om de känner sig uppskattade och behövda av oss andra.

Du är en alldeles unik människa, Pelle Långlös. Och du behövs - inte minst här hos oss på Ensamhet.🌺

Tack. Jag litar på sjukvården för att de utbildat sig och på så sätt kunna det här. Jag har en vän som jag verkligen kan kalla vän men som bor i Sverige. Jag flyttade hit för kärleken. Nu är kärleken över men jag har tre underbara flickor som jag träffar lite nu och då.

Jag har svårt att kontakta andra för att jag är rädd att få ett nej eller att mitt mående skrämmer bort andra. Men jag är trevlig och snäll bara andra fått lära känna mig.

Jag ser ingen motsättning mellan att lita på sjukvården och att lita på sina närmaste. Det allra viktigaste är väl att lita på sig själv.

Som jag skrev här ovan fungerar det där "nätet", som skyddar en från att falla för djupt och slå sig allt för hårt, bäst om man har flera olika människor som man känner sig trygg med. En läkare, en psykolog eller en boendestödjare kan hjälpa, fast på helt olika sätt. Men samtliga har de betalt för det de gör.

En medmänniska kan finnas där för en på ett sätt som värmer på ett speciellt sätt. Den personen väljer ju helt fritt om den vill umgås med en eller inte. En vän kan t o m vara bättre än en del familjemedlemmar, beroende på vilken relation man har till dem i familjen man föddes in i.

En del vill ta avstånd från sina familjer (ev p g a smärtsamma minnen). Andra tar avstånd från psykiatrin (av orsaker som kan vara allt mellan rädsla, ilska, besvikelse eller att man helt enkelt inte tror på deras sätt att behandla). Åter igen; det viktigaste är att man inte behöver ta avstånd från sig själv. Även om man ibland tar avstånd från något man gjort, så ska man akta sig för att ta avstånd från den man är.

Du är rädd att bli avvisad ("få ett nej"). Då blir det nån sorts trygghet som man kan gömma sig i; ensamheten är i alla fall kontrollerbar. Så fort man ger sig i lag med andra människor, i privata relationer, tar man risken att det blir känsligt och kanske smärtsamt.

En gång för mycket länge sen kom jag på att min känsla av utanförskap i själva verket var ett "innanförskap". Jag släppte ingen inpå livet. Ingen visste vem jag var (utom en nära, lite äldre vän jag fick kämpa för att våga lita på). Då blev jag fruktansvärt sårbar. För om hon svek mig….

Ändå vågade jag, för att alternativet var att stanna kvar i mitt innanförskap och visa upp en yta, som var vad jag trodde andra ville ha.

Tänk så fel jag hade!

Det var först när jag tordes släppa andra människor inpå mig, som jag kände att livet var levande. Jag mötte många nya människor och fick så mycket av dem. Men framför allt; jag fick möjlighet att ge dem det jag ville ge och känna äkta samhörighet med mina nära vänner.

Ett steg i taget. En dag i sänder. Livet kan bjuda på överraskningar.

Bara man vågar lyfta blicken och se lite åt sidorna kan man hitta dörrar på glänt. Om man vågar öppna dem och gå in i något okänt och nytt är förstås en fråga man behöver ställa sig. Men åren går och man kan inte spola bandet tillbaka. Ibland när jag tänker tillbaka ser jag vägskäl där jag inte vågade. Tittade bara ner i gruset. Men jag ser också vägskäl där jag valde en väg att gå framåt på och dörrar jag tog mod till mig och öppnade.

De gångerna fann jag kärleken. De gångerna mötte jag de där människorna, som förändrat mitt liv och min syn på mig själv. Visst blev jag bränd ibland. Visst blev jag besviken på en del människor. Men jag vet att jag hade ångrat mig nu om jag inte försökt då. Jag skulle ha grubblat på hur det hade kunnat gå om jag tagit det där lilla initiativet jag inte tog när jag hade chansen.

Nu sitter jag här med fler år bakom mig än framför mig. Livet blev inte som jag trodde att det skulle bli, då när jag var ung. Det blev mycket bättre.🙂