Hund? :)

Njaeej. Ur askan i elden. Nu är du fri att komma och gå som du vill och med det alla möjligheter till kurser, nöjen o.s.v. som ger kontaktmöjligheter. Med barn blir du tvungen att sitta hemma - väldigt ensam - när barnet sover på kvällen t.ex. Att ha goda möjligheter till barnvakt titt och tätt är ju inte så lätt kanske. DESSUTOM är det ofta VÄLDIGT jobbigt med barn (nattskrik av kolik, tänder o.s.v) och då är det ett helv..e att vara ensam. Då är en partner att dela med guld värd (OCH har du en partner behöver du ju inte barn av ensamhetsskäl, då kommer barnlängtan av andra skäl).

Det är lätt att låta sig luras av små söta bäbisar som sover så sött i en pimpad vagn på stan. Det man inte tänker på då är att det är den lilla stunden föregåtts av matande, blöjbyte, kanske vrålande och skrikande, kokande av flaskor/nappar, extra tvätt (bäbisar bajsar ofta så det blir långt utanför blöjan särskilt om de ammas, då är det ständig "diarre'" plus att de ständigt spyr) o.s.v. Till det kommer en usel ekonomi, du har väl hört att ensamstående mammor är de som har det sämst ställt i samhället. Barnbidraget är ett bidrag och räcker knappt till välling o. blöjor och det är ju långt ifrån det enda ett barn behöver ens som väldigt litet.  

Vänta med barn tills du träffat någon som du vill dela det med eller iaf. tills du blir äldre (25-35) om du fortfarande är ensam. Själv är jag gift och har fem (nu vuxna) barn, alla var önskade/planerade men det har ändå varit många stunder då man önskat dem långt, långt bort trots att man älskar dem.

Hej, Srebecca! Jag håller med #2. Du kommer att bli väldigt låst med ett barn och har du inte många vänner lär det bli svårt att få barnvakt. Jag är ensamståendemed mina barn och jag lovar dig, det är ingen drömtillvaro. Inte minst ekonomiskt.

Kan inte annat än instämma med #2 och #3.

Framför allt verkar det som om du redan insett det; du ska inte skaffa barn av fel skäl. Din ensamhet kan inte fyllas av ett litet spädbarn.

Visst är barn underbara. Men det är när man är redo för att sätta sina egna behov åt sidan. När du känner att du längtar efter mänsklig samvaro; tänk inte på att skaffa barn!

Du är nästan ett barn själv fortfarande. Livet ligger så orört framför dig. Lås dig inte i en mammaroll för tidigt. Du skulle nog sitta där och undra vad du missat om några år. Barn blir nämligen inte självgående på mycket, mycket länge.

Just nu känner du så här. Om ett halvår-ett år känns det kanske annorlunda. Unna dig chansen att ha några unga vuxenår då du, utan att ha minsta dåligt samvete, kan ägna dig åt allt som intresserar dig. Du kommer att möta nya människor, kanske resa, kanske utbilda dig eller få ett jobb som kräver mycket tid och  kraft, men är väldigt utvecklande.

Allt det där som handlar om att skapa sig ett bra liv i starten av vuxenåren, blir så mycket svårare - vissa saker blir nästan omöjliga - om du har ett litet barn. Barn ska man längta efter, det gör många. Bebisar kan vara goa och småbarn jätteroliga. En stund.

Känner du någon som har barn du kan umgås med? Det här förslaget låter kanske fånigt; men har du funderat på att annonsera om att du kan sitta barnvakt? Det finns jättemånga som har svårt att komma iväg på bio, middag ute eller annat, bara för att de inte har någon barnvakt.

Hälsningar från en mamma, som tog för sig av livet i stora skopor innan hon slog sig till ro och bildade familj🙂

Hej..,

Håller med ovan.. Det är jobbigt nog att vara ensamt själv., tänker mest nu på  hur ensamheten påverkar oss emotionellt. Att genomgå en graviditet och allt den innebär ensam kan vara emotionellt tungt. Men du behöver för den delen inte förtränga din barnlängtan för det.  Du kanske kan ha "skaffa barn" som ett mål inom en snar framtid..? Du lägger en tidsperspektiv som du tror är rimlig och under den tiden bygger du upp en grund som kan underlätta för dig att skaffa barn med eller utan partner.

Om jag vore du skulle jag satsa på att skaffa djur. 🙂

Håller med de övriga här på tråden, vänta med barn.

Själv så blev jag Pappa första gången då jag var 18-år.

Dock så berodde det inte på att jag ville bli Pappa utan snarare så kan man kanske lite vitsigt kalla det ett olycksfall i arbetet (graviditeten alltså).

Nåväl han min son Peter är inget som helst olycksfall utan han är nu 42-år och vi har under alla åren haft kanonkontakt och har det naturligtvis fortfarande.

Nåväl, som sagt så var det inte på något sätt planerat och även om hans mamma och för hans del jag försökte hålla ihop så varade det inte mer än knappt 2-år innan vi separerade.

Peter själv i sin tur sade alltid att han inte skulle bli pappa förrän blev 30-år och det stämde nästan, han var nämligen 29-år när han blev Pappa.

Själv så ville jag inte ha fler barn och väntade med nästa son tills jag var 38-år gammal så det skiljer alltså drygt 18-år mellan mina båda söner.

Min yngsta heter Alexander och med hans mamma (min fd fru) så fick jag till på köpet ett par styvdöttrar som jag älskar lika mycket även dem.

Nej screbecca, man skall inte skaffa barn för att bryta en ensamhet.
Du kommer garanterat så småningom att träffa en trevlig kille som du känner att du vill pröva dela ditt liv med och därefter så kommer ni säkert gemensamt att besluta när ni vill skaffa barn tillsammans.

Bästa hälsningar,
Bertil

Skickar med den bild på äldsta sonen.

Bertil

Vet dina söner att du visar bilder på dom på nätet? Om jag gjorde så med mina barn så skulle dom……. Ja jag vet inte men populär skulle jag inte vara.

Kanske jag skulle bli straffad genom att få se min bild någonstans. Det skulle jag inte tycka om.

Förlåt om jag lägger mig i. Du visar ju foton på dig själv så dina söner kanske tycker det är helt ok att du visar bilder på övriga familjen.

Raija

#8 Man ska alltid vara lite försiktig med var man publicerar en bild. Den kan tyvärr dyka upp någon helt annanstans, där man inte vill ha den. Alla bryr sig inte om att fråga först. Själv fick jag en text "kapad". Hade dock tur; det var en ideell förenings medlemstidning som publicerade den, så det var väl OK, eftersom ingen tjänade några pengar på den. Men de kunde gott ha frågat mig först. Det gav mig en tankeställare.

Men Bertil vet väl vad han gör. Han ger dig i alla fall råd utifrån sitt eget liv och sina erfarenheter. Och man får väl anta att sonen inte har något emot det. Tack för att du delar med dig och bjuder på dig själv, Bertil!

Alla med ett stort fotointresse brukar vilja visa sina bilder för andra. Har en bonusson som datamanipulerar sina foton och deltar i utställningar med andra likasinnade amatörfotografer.

Förlåt TS, Srebecca; att jag drog iväg lite och kapade tråden en stund.

Hur mår du idag? Har du fått några ord på vägen som kan skingra känslan av ensamhet en stund? Vi ger dig råd, men du har en längtan. Låt din längtan leva! Se bara till att vara rädd om dig och ta ett steg i taget.

Varma hälsningar!

Mirinda

#8 Raija

Visst vet dom det.

Har ganska många bilder av mina barn i min profil på Facebook och dom har inget som helst emot det.

Det enda som min yngsta son inte riktigt gillade var när jag "taggade" bilder av honom på min blogg.

Nu är det så att han har ett väldigt ovanligt efternamn och den enda i Sverige med den kombinationen förnam plus efternamn.

När någon googlade hans namn så kom min blogg upp som första sökresultat och när han påpekade det så plockade jag naturligtvis bort taggningen.

Har som sagt många bilder på mina barn framförallt på Facebook och en del i bloggen och ingen av dem har något som helst emot det.

Annars så hade jag "naturligtvis inte" visat några bilder på dem.

**#9 Mirinda
**
Jovisst är det så att jag vet vad jag gör med mina bilder av både mig själv och barnen 👍.

Plåtar själv inte så väldigt mycket nuförtiden men har alltid älskat att fotografera och förr så blev det riktigt många bilder, kameran hängde ofta runt halsen.

Brukade skämtsamt säga till min yngsta son att han måste vara Sveriges mest plåtade unge *skrattar*.

Visst Mirinda så kan bilder bli stulna på nätet.

Om någon skulle kapa några av mina blombilder, matbilder, semesterbilder eller andra bilder så gör det egentligen mig personligen inte så mycket.

Tycker någon att någon att mina bilder skulle vara värda att återpublicera så får man ju nästan ta det som en komplimang *ler*.

Dock så är det ju olagligt att "kapa" andras bilder och på alla de bilder jag publicerar på olika ställen på webben så har jag alltid en copystämpel på dem.

Bästa hälsningar,
Bertil