Sätta upp tavlor mm på väggarna. Montera större saker från tex ikea Lyfta tunga saker Tapetsera Mfl praktiska saker

Nu mera blir det inte för mig så mycket tunga eller svåra praktiska saker att göra, eller snarare undviker jag att behöva be om hjälp.

Däremot att gå ut till evenemang eller aktiviteter där jag inte känner någon är svårt för mig.

kolla film är tråkigt utan någon att skratta med. träna är pest utan en partner. träna med hunden kan jag göra för de vill ja helst göra själv. men allt annat är PEST till och med äta utan någon som verkligen bryr sig i fall man äter eller inte

Jag har en partner men han jobbar otroligt mycket sen sover han igen förlorad tid så träffar han inte längre=(

Jag är inte ensam på samma sätt längre, men saker jag tycker är jobbigt att göra utan någon vid min sida är att bland annat att träna och att göra nya saker. Jag har sådan prestationsångest att jag sätter ribban för högt och då behöver jag någon som stöttar mig och försöker få ner mig på jorden igen till mer rimliga mål.

Att göra saker där man behöver 4 händer. Men i gengäld får man tänka till lite innan man gör det. Ta ned ett träskåp ovanför kylen och baxa upp ett i plåt tex. Annars undviker jag jobbiga "flerpersons- lösningar".

Att ha någon att prata med.

..praktiska grejor kan vara riktigt svåra om man inte har hjälp nära tillhands. Men även mindre saker kan vara en utmaning psykiskt om man är ensam.. typ häromdagen var jag så sugen på pizza och då gick jag  iväg till vår välbesökt lokala pizzaria.. På  avstånd kunde jag se att det var gott folk om där. Väl där fick jag helt plötsligt mycket olust, obehag där, vill bara vända och skita pizzan. Usch hemskt! Fick ta några djupa andetag och intala mig själv att det är okej att köpa och äta pizza ENSAM.

Det som jag faktiskt tycker är jobbigast är när man sitter där ensam på  både dagar och kvällar.

En fredag eller lördag när man lagat till något gott att äta och sitter där på kvällen med tv:n som enda sällskap tycker jag för min del känns väldigt jobbigt.

Vad det sedan gäller rent fysiska saker att göra i lägenheten så har jag ju gott om tid på dagarna så även om jag har svårt rent fysiskt för vissa saker så kompenserar ju den faktiska tiden jag har på mig att jag inte behöver stressa upp mig så mycket på sådant utan kan ta det i min egen takt.

Vissa saker som när bostadsrättsföreningen skulle bygga nya uteförråd och man skulle tömma sina gamla förråd var dock en sådan fysisk sak som mina söner fick komma och hjälpa mig med.

Det enda tråkiga med just det var att det var så många olika saker i mitt förråd som sönerna inte tycket att jag behövde och inte skulle behöva mer så de åkte i sopcontainern vare sig jag ville eller ej.

Nåväl, det åkte lite för mycket i den där sopcontainern men det är ju en annan sak.

Åter till TS frågeställningen så är det just ensamheten om dagar och kvällar som jag upplever mest jobbig.

Hade jag bara åtminstone haft den fysiska hälsan samt ekonomin så hade jag säkert kunna sysselsätta mig om dagarna och kvällarna på ett annat sätt än jag kan idag.

Bästa hälsningar,
Bertil

Gå på krogen är överlägset värst! Jag kan gå på bio utan sällskap, slinka in på en konstutställning helt själv, sitta på ett café och läppja på en kopp kaffe i all ensamhet, allt utan större problem. Men man känner sig aldrig så utsatt och ensam som när man är på krogen själv. Det är som att alla andra kan se precis hur udda och obekväm man känner sig. Jag vet, för jag gick ut ensam massor av gånger när jag var i 20-25 års åldern. Söp mig ofta full för att slippa känna mig obekväm och för att kunna lura mig själv att jag hade kul. Numera är jag mer obekväm med att vara berusad så det tricket funkar inte längre. I sällskap är det forfarande kul att gå ut på krogen, men det var ett tag sedan jag hade sällskap.

Att behöva ta alla beslut själv, särskilt dom svåra. Då skulle det vara skönt att ha någon som finns där.

Intressant att läsa olika svar.

En del (inkl mig själv) tycker att den praktiska sidan

är betungande.

Andra tycker den sociala.

Nu har jag sån extrem tur att jag har en snäll granne som kan hjälpa mig med det där praktiska. Även om jag inte försöker utnyttja det så mycket.

För mig är det de sociala. Gå ut o äta/på café.. gör jag typ aldrig, blir nån godis från affären istället. Puben har jag aldrig gått på.. Annars är det som någon annan sa, att gå till ställen där man som utomstående ska möta en hel grupp som känns jobbigt.

Sen stunden "mellan rapport o läggdags" känner jag mig väldigt isolerad. Underligt nog går det rätt bra att vara ensam dagtid. Ändå är jag inte en sån som måste se tv/film på kvällarna…
Middagen blir också lidande antar jag. Nu äter jag oftast på 5-10min så är ju inte så mycket av middagssällskap.. är det där kvällsfikat framför tv'n som jag saknar mest.. Och att somna ensam i sängen/huset. :/ 

-För att knyta an till första frågan; Jag gör nog allt ensam som jag kan/gjorde ihop med ngn. Skillnaden är att jag har sååå mycket mindre skoj när jag gör det ensam mot när vi var två…

..Att komma ensam på bjudningar/middagar börjar kännas så där obekvämt. Fan också!.., hur ska man hitta vägen ut ur ensamheten om sociala situationer ger obehagskänslor eller känns jobbigt? Enligt pyskologer ska man utsätta sig mer för situationer som ger obehagskänslor istället för att undvika dem, för annars blir det värre och värre med tiden.

Hur tänker du kring detta..? tex Ska man sluta fika på sitt favoritcafé för att det kändes inte bra sist att fika ensam där eller gör ett nytt försök och kanske till och med fika på ett nytt ställe..?

OT-varning: Jag vände lite på steken. Här kommer en lång text som är en kort utflykt till det glada, men ytliga 80-talet och det inte fullt så glada 90-talet:

Kan inte låta bli att skratta när jag tänker på mitt gamla dilemma. Det handlade om att stå ut med att göra jobbiga saker för att umgås rejält länge med någon man gillar. Ibland får man offra sig.😉

Gillar att röra på mig, men är inte tillräckligt masochistiskt lagd för att kuta runt i skogen ensam med någon regelbundenhet. Hade en hurtigt lagd kompis som släpade med sig mig (jag var närapå en professionell soffpotatis på den tiden) på träningsrundor ett tag. Jag bet ihop och sprang så gott jag förmådde. Det pep i bröstet och mjölksyran nådde ibland hårfästet. Först när vi duschat och lagat en god middag, kunde jag njuta av samvaron. Motion i spår och på gym var lika med straffarbete för mig.🥵

Men jag älskade att spela pingis och dansa.🤔 Ja, ni förstår; hur i fridens dagar gör man det ensam?

Har haft maximal otur med pojkvänners dansintresse - har någon försökt få upp en telefonstolpe-stel och/eller blyg person på ett dansgolv; någon som känner sig attans obekväm så fort han släppt ölsejdeln och rest sig från stolen? Ville inte baxa runt en högst ovillig person, som offrade sig för min skull. Eller så satt mina pojkvänner och killkompisar genom åren och höll sig krampaktigt fast i bardisken och vägrade.🤪

Att gå ut och dansa ensam och inget annat vilja än just dansa? Tja, ni kan nog gissa hur det oftast blev:

Dinosaurietiden har väl inte nått sitt slut på dansställen i sta´n än? Då var de gamla sociala koderna ordentligt cementerade. Det blev bökigt att man oftast blev tvungen - av ojämlika och uråldriga könsroller på krogen - till att få en kille att tro att han tog initiativet.

Bjuder en ung tjej upp själv, blir en del killar helt förskräckta och tappar självförtroendet eller tolkar in en massa annat i en enkel fråga om en dans. Förutsägbart och trist!

Och fanns en kvinna någonstans i lokalen, som ansåg sig "äga" ens tilltänkta danspartner, så lita på att det blev skottpengar på en tjej som fått dansa en sväng och sen tackat för sig. Och det oavsett om yours truly eller den dansante mannen bjudit upp. Det hade ingen betydelse när hon (som kände sig försmådd) berättade för nån medföljande "drak-väninna". Och de stirrade åt mitt håll;

Om blickar kunde döda…😂

Pingisen däremot har jag gjort en fullträff med. Vi (min gubbe och jag) spelar fortfarande. Det blir mest på skoj, med lite små retsamma repliker som korsar bordet nästan lika fort som bollen. Men ibland räknar vi poäng.

Än har jag inte vunnit en match. Men vad spelar det för roll? Vi vann ju varann.🙂