Hej

Lite känner jag igen mig i dig. Jag tycker mycket om att göra egna saker/det jag vill. De flesta av mina intressen kan jag göra hemma och via internet. Förut hade jag inga problem med att vara ensam men märker att ju äldre jag blir, eller kanske efter att ha haft ett par förhållanden och få känna av hur det känns att inte vara lika ensam, ju mer lider jag av att inte ha någon att dela mitt liv med. Må vara partner eller "bara" vänner ((vilket är långt från något bara för mig som inte direkt har så många vänner)).

Kanske är det att man helt enkelt är i olika mentala stadier i olika perioder i livet??

Kanske är jag väldigt olik dig, jag vet inte. Jag menar, jag Vill umgås med folk. Men efter 20-30minuter blir jag helt slutkörd i skallen och vill hem och vila upp mig igen.. Lustigt hur annorlunda det är att umgås i person med någon mot att umgås över nätet..

Japp! Annorlunda här också! Alla människor är unika som personer. Men "samhället" vi "likforma" oss. Tänk bara på reklamen. Den talar om för oss att nu ska vi ha andra kläder, tycka om annan musik, osv. All denna påverkan likformar oss, endel mer andra mindre. Denna påverkan skapar grupper typ "vi som gillar punk". Vi som gillar modet med "mycket hud", osv. Men om man inte låter sig påverkas av moderna media, vad blir man då? Drar man det till sin spets uppfattas man som en "kuf". Men det som är värdefullt är att den "innre människan" inte låter sig påverkas av politiska, religiösa, kommersiella strömningar i samhället. Tänk bara på hur Hitler vred skallen på en hel nation. Kram är nog ingen "tvivelaktig existens", utan bara en helt vanlig själ, som formar sitt liv med dom förutsättningar hon har. Och med stor sannolikhet kommer det att finnas många fler "i samma härad".

Känner igen mig. Jag känner mig väldigt ofta som en betraktare, som betraktar omgivningen som om allting runtom mig hänger ihop medan jag ensam orsakar ett hål som jag då står i och som inte flyter in i det andra. Eller att jag är hålet, dvs. Egentligen så är vi ju alla unika på våra sätt, men det är ju inte riktigt det som jag syftar på.

Jag är inte alls social, och överallt i min omgivning så ser jag inget annat än sociala människor. Jag ser aldrig någon som är som mig, någon som är osocial och osäker på hur hen ska bete sig bland människor. Alla omkring har så lätt för att föra en konversation, så lätt för att uttrycka sig, osv.

Men jag tror att det bara är i mitt huvud. Jag ser bara sociala människor för att det är så jag känner mig - ensam. Jag målar upp omgivningen som det motsatta jag - en spegelbild av hur jag vill vara. Om jag bara öppnade ögonen och kollade på mig själv och accepterade mig för den jag är så kanske jag skulle lägga märke till de andra också som är som jag.

Vet inte om det var detta du menade, du kanske menade mer att du har intressen som du känner att bara du har, osv.

#3 Vad klok du låter!🌺

Jag ser att du har insikt om att man upplever sig själv inifrån på ett sätt. Och att vad andra ser utifrån är något annat. Man själv kan ju bara gissa sig till vad andra ser, när de betraktar en. Det finns bara ett sätt att få veta; att fråga någon annan.

Jag vet att jättemånga blyga och tystlåtna människor känt som du och funderat på varför de är som de är. Några av mina bästa vänner var väldigt "långsamma" med att börja prata med andra. En kunde sitta tyst en hel kväll när det var en grupp människor runt h*n.

Det är synd att det ska vara så svårt för de som märks mest att acceptera att vi är olika. Alla hittar inte orden fort när de sitter i ett rum med andra människor. Kanske är det de med tålamod, de som lyssnar mer än de pratar, som blir de bästa kompisarna?

Tusen tusen tack ni som skriver!!!!!! ❤️

Jag har läst och tagit in. Underbara ni!!!

Jag vågar nästan inte säga hur "vid sidan av allt" jag känner mig. Jag kan nog inte få fram det. Exempel : Jag kan längta till en relation väldigt mycket - när jag har den så känner jag mig så oerhört less , uttråkad och störd på det med en gång. Finner absolut INGEN mening med det och undrar varför i hela fridens namn jag ens längtar efter det så mycket ibland?. Jag umgås hellre med tv:n. Och datorn. Jag klarar inte att "hålla igång" med vare sig samtal eller energi . Varken mentalt eller fysiskt. Jag lagar mat och sen måste jag bara ta det lugnt , sen pillar jag med nåt annat och sen måste jag bara ta det lugnt, sen tvättar jag och sen måste jag ta det lugnt……och så håller det på. Ett superinrutat liv med få händelser och pyttelite faktiskt umgänge. En psykolog kom fram till att jag är högkänslig och jag känner igen mig i det som beskriver den personlighetstypen , men detta med att behöva vara så ensam och isolerad är så ( känner jag ) annorlunda alla andra. I vissa lägen ute i samhället , om jag går ut och äter eller nåt så är det ibland nästan helt tvärtom - då önskar jag att jag satt ihop med någon som inte kunde gå ifrån mig ens en centimeter. På nåt underligt vis. 

Nu har jag bara skrapat lite på ytan om hur jag är. Men det ser ut och låter så konstigt här i skrift så jag vet inte om jag får fram hur jag känner. Men jag hoppas någon av er där ute känner igen sig ???? Kanske??? Lite??

I mina "lekmans-öron" låter din beskrivning som att hjärnan inte "orkar" ta in och bearbeta information i tillräckligt stor grad. Ett utmattnings fenomen. Kan det vara så?

TS!

Det låter som om du är en HSP, Highly Sensitive Person, precis som jag! Googla på det så hittar du massor med människor som är som du!

Du är inte konstig, du är bara du. :)

Precis som de finns de som inte klarar av att vara ensamma en sekund, precis så måste det ju också finnas dom som inte behöver andra runt sig ((vilket jag vet att det finns eftersom mitt X  är sån)). Det finns olika personligheter, det tror jag. Fast däremot kanske det är svårare att hitta andra "som du", eftersom om man inte vantrivs med att vara ensam så har man ingen orsak att leta forum som det här, om ni förstår vad jag menar. :) Då är ju allt bra som man har det -man kanske inte ens skaffar internet för man har inte det behovet.

Jag vet att när jag längtar efter att gå på stan, men sen blir less efter fem minuter ute bland folk, tror jag att det jag längtar efter är min mentala drömbild av hur det ska bli. Vilket inte så ofta stämmer med hur det är ute i verkligheten. x)

Jag hoppas du får ut något av att läsa mina småflummiga tankar..

Jag instämmer helt med Biadora. Det är tur att någon kan uttrycka det så bra.🙂 Det är lika svårt som enkelt TS:

Vi är alla unika och värda lika mycket. Att trivas med sitt liv som ensamvarg gör man väl för det mesta om man är sådan. Men då och då längtar man nog efter att prova det där andra livet; det där sättet att umgås som många runt en ser ut att klara av så lätt.

Men om man vänder på steken då…..

Jag är en väldigt utåtriktad och lättpratad person IRL. Det är så lätt att få en första kontakt med mig. Ibland misstar sig folk på mig och tror att jag är superöppen och lätt att komma in på livet. Så är det definitivt inte. Men jag kan få andra att slappna av, för att de inte behöver börja prata först (i gruppsammanhang). Ofta är det jag som ställer frågor på kurser och dyl; frågor som en del andra också sitter och vill ha svar på. De tycker att det är jätteskönt när jag säger högt det de inte vågar.

Men ibland vill jag inte. Vissa dagar vill jag bara sitta med och lyssna på de andra. Kanske är jag lite trött, ur form eller helt enkelt på mitt mer inåtvända humör. Gissa om jag då får en uppmärksamhet på mig, som jag de "tysta-och-tillbakadragna-dagarna" verkligen vill slippa. De undrar ju om det är något fel på mig.🤔"Varför är du så tyst?" kan de fråga. Det har jag sällan haft något svar att ge de gångerna. Antingen vet jag inte vad jag ska svara eller så är svaret så privat att jag inte vill svara.

Vem jag verkligen är, innerst inne, vet bara jag. Och riktigt nära mig har jag bara släppt några få vänner som jag litar på till 100%.

I en ytligt sett social och initiativrik person kan det alltså bo en ensamvarg. Då borde det ju kunna finnas tillbakadragna personer som inom sig bär en väldigt social och verbal person. Om man ger h*n tid att våga och träna sig i att orka umgås med oss andra som betydligt lättare tar plats i ett gruppsammanhang, så är jag rätt övertygad om att de flesta kan klara av att umgås. Låt det bara bli på dina villkor!

Jag tror att den här tråden får många att känna igen sig och må lite bättre, för att de inte behöver känna sig ensamma om att vara så som de är.

Alla så är vi ensamma i vår egen ensamhet.

När jag gick med på den här sajten så trodde jag att den faktiskt handlade om människor son var riktigt och verkligen ensamma precis som jag är.

Har numera på den här sajten förstått att även människor som lever i både tvåsamhet samt tresamhet kallar sig ensamma.

En del här kallar sig ensamma fast det både har förhållanden samt hemmavarande barn.

Det där har jag personligen väldigt svårt att förstå.

Har läst en del här som har sina teorier, en som jag personligen i mina egna öron döpt till "professorn" då denna trots alla sina eller rättare sagt sin kk själv och övrig gemenskap inte verkar vara så ensam.

Själv så är jag absolut ENSAM, har alltså nobody.

Visserligen två söner men de är ju vuxna och har sitt eget liv.

Min hustru dog år 2008 och själv så har jag fysiska handikapp som gör att jag inte kan ta mig så mycket utomhus vilket också begränsar min förmåga att ta mig utomhus.

Sedan så på grund av mitt fysiska handikapp så har jag också förtidspension som vilket eller vilken gör att min ekonomiska förmåga att deltaga i olika aktiviteter också betydligt begränsas.

TS, du skriver att du är helt ensam om att vara som du.

Alla bästa TS så är vi på något sätt ensamma i vår egen ensamhet även om jag personligen har svårt att förstå dem som kallar sig ensamma när de både har sambos, makar, vänner kk:s och så vidare men det är ju bara mina helt personliga åsikt.

Bästa hälsningar,
Bertil

#10 Kan det vara mig du benämner som "professorn"?😃Skulle kunna passa bra. För tankspridd nog att passa in i klichébilden av en professor är jag nog.😉

Det finns olika sorters ensamhet.

En frivilligt vald ensamhet (singelliv) betyder för mig en hel del frihet. Man har ingen annan att ta hänsyn till hemma.

En påtvingad ensamhet, rent fysikt och rumsligt, är pyton. Jag har provat det också.

Alla har väl någon sorts längtan när man fått för mycket av samma.

När man har familj och ett hektiskt liv längtar man ofta efter lugn och ro och lite egen tid. Kanske rent av ett rum att stänga in sig i där man kan få vara ifred, när man själv önskar det.

Sen finns det, enligt min erfarenhet, sällan en enda person som kan ge en allt man behöver av mänskligt utbyte. En partner (fru, sambo, man) kan inte alltid vara allt en människa behöver. Då kan man behöva en nära platonisk relation också - en vän helt enkelt. Men alla har inte det.

Ensamhet som kväver och isolerar sliter på en själsligt. Jag tror att många fixar det där genom att ha husdjur. Då finns det någon varelse som behöver en och ger en tillgivenhet.

Sen finns det ju olika faser i livet.

Att starta sitt vuxenliv genom att flytta till en ny ort, för att man fått jobb där, kan bli väldigt ensamt. Att skilja sig, när de gemensamma vännerna är par och/eller drar sig undan en, för att de väljer exet ifall man skiljts i osämja är ett annat exempel på ofrivillig ensamhet. När ens livskamrat dör blir det ett stort hål i tillvaron efter den människan. En ensamstående förälder, vars vuxna barn flyttat ut, kan känna sig hemskt överflödig, innan h*n anpassat sig till den nya livsfasen.

Visst kan det verka konstigt om man lever i en fysisk och rumslig ensam-situation, när andra kan säga att de känner sig ensamma, fast de har folk runt sig. Men vi upplever saker olika och känslan av att inte ha samhörighet med någon är ju vars och ens egen upplevelse.

Jag har provat olika sorters gemenskap och olika sorters ensamhet. Kan inte påstå att något skulle vara lättare eller svårare än det andra. Det beror på vilka behov en människa har i den fasen av sitt liv och vad den människan längtar mest efter just då.

#11 Mirinda.

Nej, det var inte dig som jag menade!

Jo, jag har en påtvingad ensamhet som jag innerligt hatar.

Hoppas faktiskt varje dag som jag vaknar att det skall vara den sista dagen i mitt liv.

Kan inte förklara det på något annat sätt!

Bästa hälsningar,
Bertil

#12 Jag brukar säga att jag gillar att vara själv men hatar att vara ensam.

Jag tror att i mitt fall är det såhär enkelt: vara själv/"rolig" ensamhet, är självvald.

Och "ensam ensamhet" är den påtvingade ensamheten. Den tid jag faktiskt skulle velat ha någon att dela med..

(Fast jag tror jag drar ifrån ämnet lite så kort post idag).

Tacksam för ALLA inlägg och svar❤️

Bamse6311 får jag fråga en sak? Du behöver inte svara om du tycker jag är för nyfiken eller så.

Vad skulle få dig att inte tänka de mörka tankarna om att  att var dag vore den sista?

Hur skulle du vilja att det var för att du skulle tänka annorlunda? 

T-Johan  - Jag är helt inne på din linje och även Strutter om jag får gissa själv. Jag har en fostermamma som tror att allt handlar om utmattning från barndomen. Och att man blir en viss personlighetstyp av det som händer i ens liv. HSP.

Känner igen mig i lite av vad alla ni skriver här , men ja……jag förstår mig ändå inte på mig själv. Svårt att förklara. Jag är inte schitzofren , men jag undrar om jag har tendenser däråt ändå. Tror det värsta om människor för det mesta. Men jag önskar att man kunde ha någon man kunde känna sig lugn med. En trofast vän som inte är hund eller annat djur utan en verklig person. En vän. 

Jag har en massa tankar som far hit och dit och jag får inte ordning på dom så jag är rädd att det jag skriver som ni läser låter konstigt. Hoppas inte det.

Finns det människor som ni litar på och vet inte sviker er även om ni slutar vara vänner?

#14 Tänk inte så mycket i termer av diagnoser! Man är som man är. Leta inte fel och brister hos dig själv! Visst; om du anser att du är konstig så är det din åsikt. Den tänker jag inte försöka att ta ifrån dig. Undrar bara vad du jämför med.

Det svåra med nära relationer är att det inte finns några garantier. Om du ska komma en annan människa nära måste du själv våga ta ner garden. Det är lätt hänt att tro andra om ont när människor gjort en illa. Har man litat på någon som sen inte var så pålitlig så blir man så klart sårad och besviken.

Men om man inte vågar försöka, så får man aldrig veta, hur det hade gått om man handlat som man innerst inne önskade.

Den du kan påverka och förändra är dig själv. Låter enkelt men är inte alltid så självklart. Ibland minns jag hur naiv och godtrogen jag var som riktigt ung. Sen fick man en hel del smällar av livet.

Men… och det är ett viktigt men; jag har gjort ett medvetet val att försöka tro andra om gott tills de bevisat motsatsen. Det är inte lätt att leva så. Men jag föredrar att ha det så, för jag vill inte ta risken att döma någon på avstånd. Det är inte alltid man ser en människas goda sidor på en gång.

När jag var riktigt ung försökte jag anpassa mig intill självutplåningens gräns. Men vad hjälpte det om jag inte riktigt trodde på att jag skulle duga? Inte ett dugg. Sen började jag fundera. Jag tänkte att jag var rund och att andras/samhällets förväntningar försökte trycka in mig i en fyrkantig låda. Jag kände att jag inte passade in någonstans.

Visst är jag annorlunda och idag är jag glad för det. Men den insikten och min syn på mig själv har det tagit lång tid att komma fram till.

#13 Biadora

Inte drog du alls från ämnet utan tvärtom.

Förstår precis vad och hur du menar och även jag har en påtvingad ensam ensamhet som jag hatar.

#14 kram

Egentligen så tycker jag inte att jag har mörka tankar utan liksom bara accepterat ödet och hur livet är.

Försökte utveckla mina tankar i den HÄR tråden och inlägg #9.

Det blev i det inlägget en ganska lång förklaring om hur jag personligen ser på livet respektive döden.

I min ålder så är man inte rädd längre och speciellt inte med den påtvingade ensamma ensamheten som man innerligt hatar.

Finaste hälsningar,
Bertil

Tusen tack Mirinda🌺 

Jag vet ….jag måste sluta tänka i termer. Men ja…..det blir gärna så för jag känner mig så OTROLIGT annorlunda alla andra människor.  Ja ja…..

Man är som man är men ibland vill man kolla av om det kan finnas någon som faktiskt är som en själv. Man tänker : Tänk att få fika och småprata lite ibland då och då med någon som är som en själv. Vad skönt och lugnande det skulle vara : )                                                  Jag får väl vänta till Japan eller nåt annat tekniskt framgångsrikt land uppfinner en robotklon typ ; ))

Bamse6311🙂

jag har läst och tagit till mig, men vet du……jag har lite svårt att tänka som du om död och så för jag har min son som jag lever för. Han är 18 och lever sitt eget liv om man säger så. Men han bor hemma dock ( tack gode värld ). Men hade jag inte haft honom så hade jag inte överhuvudtaget varit rädd för döden. Men han finns och då är dödenprat det mest skrämmande jag vet. Jag måste leva för honom. Jag vet inte riktigt mer vad jag ska svara men jag läser och lyssnar till alla inlägg. Önskar att din dag är fin!!!!

Jo förresten!! Bamse6311 - får jag lov att fråga vad du menar med den påtvingade ensamma ensamheten? Jag vet inte riktigt hur du har det men jag vill lyssna om du vill berätta.

Du skrev att du hade nåt handikapp? Vill du berätta ? Och sjukersättning. Det kan jag förstå vad du menar med för det har jag också och den ekonomiska biten hajar jag helt hur du menar. Och det är som du säger - man kan aldrig "hitta på nåt eller delta i nåt". Men personligen så hade jag  svultit ihjäl , än att jobba och vara ute bland folk och krav för det går bara inte. Alls. Inga divalater eller så utan ren fakta och naken sanning. 

Blir du irriterad på mig så var snäll att säg inga hårda ord för det är så krossande, utan snälla säg bara att du inte vill prata om det. Jag förstår i så fall.

#18 kram.

Nej bästa kram, varför skulle jag bli det, helt tvärtom så är jag glad att sådana här ämnen diskuteras.

Anledningen att jag känner en påtvingad ensamhet beror på olika faktorer.

Dels så har jag ett visst rörelseproblem även om jag nu de senaste veckorna faktiskt har klararat att gå utomhus utan kryckor men de står i hallen för jag vet att jag kommer att behöva dem rätt som det är igen.

När jag går/promenerar så tar det en hiskelig tid för mig att ta mig fram men det har jag också lärt mig att leva med.

Brukar säga som så här att när jag kommer gående ser det väl mest ut som en skadeskjuten pingvin som kommer staplande men det har jag som sagt lärt mig att leva med.

Sedan så är det, det där med mina lungor och astma som denna varma heta sommaren varit väldigt bekymmersamt. Min lungkapacitet ligger på runt 40 % av det som jag i min ålder och längd borde ha och till det så kommer då astman.

Att ta sig till det närliggande centrat är för de flesta enbart en enkel promenad men för min del så kan det vara ett helt äventyr.

Visst så har jag en omfatande en omfattande medicinering vilket också är det som gör att jag lever än idag men dem här varma sommaren har som sagt varit helt makalöst besvärlig för min del.

Slutligen så är det den där saken med ekonomin.
Som förtidspensionär/sjukersättning så har man inte mycket pengar att röra sig med vilket också begränsar en hel del.

Nu är det så här bästa kram att vi är några stycken "Rockers" som brukar träffas var tredje torsdag på samma Rock-klubb.

Där kan vi ta en bit mat, en god öl eller annat samt prata och lyssna på Rock-musik under tre till fyra timmar.

Att ta sig dit fixar jag alltid då bussen går enbart ett hundratal meter från min bostad och stannar egentligen också enbart ett hundratal meter från Bara Rock.

Nästa träffa nu torsdagen den 5 September men den kan jag inte ta mig till då ekonomin helt enkelt inte tillåter.
Jag brukar vara där varannan träff, alltså var sjätte vecka.

Angående barn så är även mina barn vuxna och har sitt eget liv vilket jag till fullo accepterar, dom har ju sitt att tänka på.

Ungefär så här ser det ut för mig kram.

Nu har jag även försökt att förenkla mina problem lite grann då jag faktiskt inte tycker om att klaga.

Tack så väldigt mycket #18kram för din förfrågan och är enbart glad att du hörde av dig med dina frågor.

Finaste och bästa hälsningar med kram,
Bertil

Tack Bamse för ditt svar 🙂

Jag har läst och lyssnat till dig. Jag blir glad för din skull att du går när du kan till Bara Rock!!!                                                                        Det låter jättetrevligt!!!!!!!                                                                  Var sjätte vecka är ju ändå då och då och det är ju alltid något att se fram emot hela tiden. Låter super!!!!

Hoppas din dag är fin oavsett vad du skrivit om hur du har det🎈

#14 Jag har också vissa problem att lita på folk.
Det märks nog inte så mycket eftersom jag är alltför rak och ärlig i mitt prat..
Ett "svar" jag har fått är att jag behöver jobba på min självkänsla. Och även om det kändes surt så kanske det ligger något i det. Att då jag inte är 100% säker på vem Jag är, då är det nog svårt att lita på andra.

Jag tror nog att egentligen de flesta idag skulle behöva jobba på sin självkänsla. Dels var det helt nyligt/i våras, som jag lärde mig skillnaden på självförtroende och självkänsla. Och det är en skillnad som jag tror få vet eller tänker över. Som en av mina motivationsförebilder har sagt, självförtroende är som muskler, dom behöver tränas för att bli starka. Tränas varje dag (så, nu vet ni vad jag Borde göra istället för att sitta här och svamla ;) ).

Mirindas val som hon(?) beskriver tycker jag är fint och avundsvärt. Att tänka gott om andra tills motsatsen är bevisat (om jag förenklar det för mig själv).

#17 Jag hade gärna tagit en fika med dig Kram. :)
Fika är roligt, fika med nån som är lik en är roligt, men fika med nån som är olik en som man kan ha en diskussion med är minst lika roligt. ;)

Tusen tack underbara Biadora🌺                                                       Fint av dig och supersnällt sagt!!!!!!! Och jag förstår hur du menar med att man skulle behöva jobba upp sin självkänsla. Visst är det så! Utan tvekan har du rätt.

Nu kommer mitt men…….

Men jag vet inte om det skulle hjälpa mig att lita på någon? Att ha bra självkänsla menar jag. Jag har SUPERSVÅRT för att lita på människor. Det var därför jag tidigare skrev att jag ibland känner mig schitzofren. Jag har upplevt så mycket med människor som beter sig konstigt och ljuger och f%#n vet allt. Jag undrar om jag kanske är bränd för livet av det. ( Nu blir det mycket jag jag jag  , men det blir ju så om man vill gräva i nåt om sig själv liksom. Förlåt. Men jag bara måste.)  Jag känner mig sjukligt störd av att ha mött människor som är så opålitliga. Killar mot sina tjejer , tjejer mot sina vänner med deras killar, män som säger en sak och gör nåt HELT annat och mörkar det, och föra att inte tala om dessa spionkameror som hittas både här och där i samhället. Nu kan jag inte ens gå på toaletten ute för jag tror det finns nån som smygfilmar. Hade en i min närhet som verkar ha gjort det. Jag har somnat och haft ett brännmärke av en cigarett när jag vaknade i en persons sällskap. Jag kan än idag inte veta vad jag fått i mig som somnade så. Ja…..det är än det ena och än det andra som gör att jag litar INTE på folk. Nu snurrar det i huvudet jag måste logga ut lite.

Nej du är inte helt ensam om att vara som du. Det finns många fler :) Jag är själv ett exempel på detta. Jag orkar oftast inte med flera människor på en o samma gång, jag orkar inte hålla igång i flera timmar i sträck. Människor tycker jag mesta dels av tiden bara är jobbiga särskilt om det är fler än två. Jag kan gå ut en kväll men sen är jag totalt utmattad och utslagen i flera dar efteråt, så oftast är det smidigare att stanna hemma. Lita på folk är nästan en omöjlighet för mej. Det finns några få som jag kan lita på. Men folk har en förmåga att öppna upp sej för mej, det tycker jag är mycket märkligt för jag visar oftast inget intresse för dom. Men jag vet inte om folk är som katter kanske som söker sej till den som inte vill ha dom i närheten :)

O jag känner att jag mest svamlar just nu. Kl börjar bli lite mycket, men jag kanske skrev något vettigt. :)

#22 Jadu Kram, det har jag inget bra svar på.. Kanske är det så att ju färre man kan lita på, desto starkare måste man vara i sig själv?

Eftersom jag är så långt ifrån stark i mig själv som man nästan kan komma vet jag inte om det är något bra svar/fundering..

#23 Det du skriver om att inte orka med, vara helt slut efter att varit ute en kväll, känner jag igen. I min journal står det "utmattnings- depression". Jag har bara 4 timmar då jag kan gå på 100%. och då är jag i skolan och undervisar i matte och naturkunskap. Det är nog så att vi här på Ensamhet har mycket gemensamt. Mycket mer än vad man kanske skulle tro.

Jag vet inte hur andra på Ensamhet lever. Jag tror att vi har väldigt olika liv till det yttre. Åldersmässigt kände jag mig helt fel när jag började läsa trådar här för länge sen.

Men jag tror att känslan av ensamhet är universell. Det ser bara så olika ut runt omkring en. Ensamhet är som Frihet; en upplevelse. Och den där upplevelsen är väldigt individuell.

En sak tror jag mig i alla fall ha kunnat konstatera; vi har en ovanlig sak gemensam.

Vi vågar prata om det.

Ensamhet kan, för många vara förknippat med skam. Man ska ha många vänner, både IRL och på Facebook. Man ska vilja synas, höras och ständigt vara i farten. Man betraktas som normal om man lever med en partner och helst ska man ha friska, skötsamma barn.

Men vem bestämde allt det där? Att våga dela sina tankar är viktigt, för visst har vi mycket gemensamt. Vi har ju framför allt varann här en stund, när helst vi vill.

#26 Mirinda.

Det ligger åtminstone för mig mycket i det inlägget.

I början när jag hittade sajten Ensamhet så var jag mest och kikade runt på olika trådar utan att registrera mig.

Tyckte liksom att det var att öppna sig så väldigt mycket att erkänna att man är ensam men sedan jag registrerade mig på sajten så har jag många gånger i mina inlägg varit otroligt öppen om mig själv och min ensamhet.

Tänk att inlägg som man skriver här kan hamna på google.
Det var för någon vecka sedan som en kompis messade mig att han hade googlat på något och då kommit in på en tråd här på sajten som jag skrivit i.

Det var sådant som jag var rädd för från början men nu struntar jag i sådant.

Spelar ingen som helst roll om mina barn eller släktingar som söker något på google skulle hamna här på sajten och hitta något inlägg som jag skrivit.

Ala som känner mig vet ju ändå om min ensamhet så det är ju inget att vara rädd eller ängslig över.

Den här sajten är en enormt bra "ventil" för min personliga del.

Bästa hälsningar,
Bertil

Bra skrivet Mirinda.

Kanske är det därför som jag alltid har vägrat Facebook. För att det alltid har varit ett mått av "flest vänner vinner" över det hela.. och jag vet ju att jag inte skulle ha så många.. skulle mer känna mig som en stalker, tittandes på mina gamla bekantas liv o bilder.. Nåja, kanske inte så illa..

Fina tänkvärda inlägg från ALLA här!!!! Underbart!!!❤️

Och Fialotta89 jag vet precis vad du menar med allt du skrev. Så känner jag med.                                                                                 Denna totala utmattning av att umgås. Ja herre jösses. Jag vet så väl. Och att man kan känna ett så totalt ointresse i möten med andra. Vad är det egentligen? Men visst är det så! Men det finns några få jag  inte tänker så om utan faktiskt är intresserad av att lyssna till. Tack gode värld!! 

Och tack Biadora för ditt inlägg och tankar🌺

Idag är en riktigt snurrig dag. Orkar ingenting. Men men…..