Ja du Jennifer.

Jag är ensam hela tiden dygnet runt varje dag.

Igår så skulle jag gå och hämta ut en hårddisk som jag beställt på cdon.
Postens utlämningsställe är den lokala tobaksaffären.

När jag ändå var där så gick jag in på den lokala puben/pizzerian.
Dom kör fotboll på en riktigt stor tv och igår när HIF mötte Djurgården så var där riktigt mycket folk.

Satt där i tre timmar, tittade på fotbollen och pratade med folk.
Naturligtvis blev det mest fotbollssnack.

Hade inte annars gått dit men nu var det för att jag skulle hämta ut mitt paket och då ändå var på centrat.

Det blev alltså tre trevliga timmar i den annars så grå och ensamma vardagen.

Man måste kanske Jennifer ibland kanske själv ta sig ut en stund även om det bara är två/tre timmar.

Det är mitt lilla råd.

Bästa hälsningar,
Bertil

Bertil!

😡Beundrar Dig att Du överhuvudtaget vill titta på något så deprimerat som skånsk fotboll!

😉Själv, som idag t.ex, skall med småbusarna dra till Båstad och ta en fika med syrran som då sedan länge har sina rötter där.

Mvh

#2
Djurgården är väl inget skånsk lag?

Båstad är trevligt och Peppes bodega lär servera god lunch.

Bästa hälsningar,
Bertil

Jennifer, orsaken till att du känner som du gör är att du är en helt normal ungdom. Då har man ett starkt socialt behov helt enkelt. Nästa pilsner är; hur tillfredsställer jag sociala behov. Kompisar…….finns det andra människor i din vardag, för det är i vardagen du ska leta. Jag känner inte din livssituation så jag kan peka och säga. Och jag känner mig inte mogen att göra det heller. Men nycklarna är personlighets egenskaper som "positivt utåtriktad", att vara intresserad av att lära känna nya och främmande människor. Hur gick det med "SÖKER DU VÄNNER?" Har du hittat några bra kontakter?

Har lite samma problem men för min egen del tror jag att det handlar om vanesak. Jag är sällan ensam men tror att det blir bättre ju mer man är ensam. Det kanske är likadant för dig? När du är ensam försök och hitta på saker du tycker är roliga.

Bor du fortfarande hemma? (osäker på hur gammal du är) Tänkte om du möjligen nyligen hade flyttat hemmifrån och är ovan vid att vara hemma själv.

Hej Jess!

Känslan att man är ensam trots alla människor som befinner sig runt oss och att man är en skor utom sitt par upplever jag från barndomen.Personlighet, kännslighet ,svart barndom, annan sak? Vet ej.

Min råd är att göra som du upplever rolig . Det kan vara vad som vara helst men en grej är viktig tycker jag, att trosallt tex rädsla vara mellan mäniskor! Det finns massor människor som befinner sig sämre som  vi situation och väntar på var hand. 

Hälsningar Kiki

Hej !

Jag känner precis som dig. Jag har otroligt svårt att vara ensam och det har kommit nu när jag blivit vuxen (22 år, räknas jag verkligen som vuxen ? 😉). Förr när jag var runt 16-19 år älskade jag att vara ensam, jag njöt verkligen av det. Då kunde jag spela musik, bara går runt och plocka med saker eller sitta i soffan och njuta av att jag var själv.

Nu har jag flyttat hemifrån sedan tre år tillbaka och klarar nästan inte av att vara ensam. I ca 2,5 år bodde jag ensam, rena j*vla pesten. Jag umgicks med vänner hela tiden, som tur är bor i närheten av mig. Det var jobbigt att vara själv och det fanns en period då jag var vaken hela nätterna, somnade runt 09 på morgonen och sov hela dagen.

Idag bor jag med min sambo. Jag HATAR att vara ensam, det har nästan blivit ännu värre nu än innan. När han inte är hemma är det inget bra. Jag bli väldigt rastlös, jag kan laga en god middag men äter några tuggor riktigt fort sen får det vara klart. Sova är också svårt när jag är ensam. Jag tycker det är synd, man ska ibland kunna njuta av att vara ensam. Ingen ska behöva känna sig ensam hela tiden, men någon gång, då är det bra att kunna rå om sig själv. 

Jag tränar på att vara ensam. När jag är ensam hemma och verkligen känner "detta går inte längre", då är jag kvar hemma i tystnaden. Ibland funkar det, ibland inte..

Jag har bott ensam sen jag va 18 o nu är jag 20 år o har nyss flyttat till ett ställe där ja inte känner någon.

Nu har ja börjat skolan o har gått en v men jag har så svårt o prata med nya människor.

när ja kommit hem dom här dagarna har ja haft jätte tråkigt vart deppig o vill verkligen inte vara själv.

Jag vill inte gå ut när ja inte har nån som kan följa med om jag iinte ska till affären osv.

Annars stannar jag bara inne o inte gör nånting men är fortfarande deperimerad.

Men jag själv känner o misstänker att jag är deperimerad bara för att jag inte gör någonting o bara ligger hemma i soffan o skräpar.

man lever ju bara en gång o då borde man kunna hitta på något som man tycker är lite roligt istället för att sitta hemma o deppa. Men man kan ju inte ha roligt jämt, men man kan ju heller inte ha tråkigt jämt vilket ja haft i flera mån typ sen ja började skolan.  

När ja vet att en kompis kommer om några timmar eller ja vet att idol är ikväll kl 20.00 då är jag inte deperimerad för då har jag någonting som jag tycker e roligt att se fram emot o då känns inte dagen så kass men sen när ja ska sova kan ja inte sova har försökt me tvn på o de funkar inte har försökt me musik de funkar heller inte o har även försökt me lampa tänd o de funkar absolut inte. Ja vet inte vad de e för fel på mej. Jag vill kunna sova själv o kunna vara ensam själv o ja tänker inte börja me sömnpiller o anti deprisiv tabletter för de e bara skit o vill inte stoppa i mej en massa piller som man egentligen inte behöver.

Du är inte ensam om det ensamhetsproblem du beskriver.

Om man flyttar iväg från den ort man bott på länge, där man har alla som känner en och där man känner sig hemtam, kan det vara väldigt svårt att hitta nya kompisar. Det är olika för olika människor. En del har lätt att ta initiativ, andra är mer tillbakadragna. Det beror nog också på vad man har för sysselsättning.

Går man någon sorts utbildning kan det vara lättare att träffa nya människor, för på en skola finns det ofta många olika sorters folk. Jobbar man och inte har något annat gemensamt med sina jobbarkompisar än själva jobbet blir det kanske kruxigare. Är man arbetslös eller av någon annan anledning inte träffar folk IRL varje dag, så behöver man anstränga sig bra mycket för att ta sig ut där det finns folk.

Har du något intresse eller en hobby du gillar att hålla på med? Om det är så; finns det kanske en öppning där? Det kan finnas en förening eller en klubb där de sysslar med det du är intresserad av. Kanske kan du fundera lite över det och undersöka möjligheterna?

Alla kan hitta någon, men fundera på hur de där trevliga människorna, du inte lärt känna än, ska hitta dig!

Jag träffar vänner två, tre gånger om året i och med att jag inte har några vänner där jag bor nu. Trots detta är jag inte ensam, då jag lever med sambo och barn. Men att få komma ut minst två, tre gånger i veckan och umgås med andra människor är min största dröm.

Jag har svårt att finna vänskap, jag saknar den sociala förmågan trots att jag är väldigt öppen och pratglad när det väl kommer igång. Men det är den lilla biten att få kontakt som är mitt största problem.

Kontaktsidor på internet är nog ett bra verktyg tror jag. Där har jag träffat de flesta som jag känner idag och trots att det kräver tid och tålamod så är det värt det i slutändan.

#9 ja har några intressen, sjunga o spela gitarr o så gillar ja djur väldigt mycket o tycker även om att spela fotboll.

Jag hatar också att vara ensam, klarar inte av det. Logga in på typ kamrat.com så blir det bättre. P12sajt jag vet men behöver man något socialt snabbt så..

#11 Jag vet inte vad du brukar sjunga och spela för sorts musik. Men vad sången beträffar så kan jag rekommendera att du kollar runt om det finns någon lokal kör du kan sjunga i. Jag blev av en slump indragen i en kör när jag flyttade till ett nytt ställe vid 18 års ålder. Jag fick sitta med och lyssna bara, första gången. Det kändes faktiskt avspänt.

Finns det några hundägare i din närhet (förutsatt att du gillar hundar)? Hundar och småbarn är de mest kontaktskapande varelser som finns. Du kan fråga om du får klappa hunden. Låter kanske lite fånigt, men det är det inte alls. Hundägare älskar att prata om sina fyrbenta familjemedlemmar.