Du beskriver ensamhetens gissel mycket bra. Och tyvärr har jag ingen patentlösning på hur gisslet ska undanröjas. Jag blev "ensam" när jag var 14 år då mamma dog. Sen den dagen har jag haft samma känslor som du. Och det värsta är att dom är kvar än i denna dag. För min del har jag vart tvingad att bara "bita ihop" och köra på. Men man blir inte "lycklig" av de. Utan man tenderar till att bli "bitter". Och i längden är det inte bra, givet vis. Man saknar den äldre generationen, mamma, pappa, mormor o farfar…. Dom representerade trygghet och livserfarenhet som vi så väl behöver.

Jag känner igen mig i vad du skriver. Ibland önskar jag att det fanns någon där. En trygghet, stöd och en hjälpande hand.
..problemet är att de övrig 99% av tiden så skulle det krypa i skinnet på mig att alltid ha någon nära. Jag behöver regelbunden ensamhet för att må bra.
Jag börjar tro att en riktigt kravlös relation finns inte i verkligheten.

Jag blev också ensam i världen när min mor gick bort, då var jag i alla fall
känslomässigt som barn och tryggheten försvann.

Ensamhetskänslan har jag alltid haft trots kompisar, familj och vänner.

Ändå har jag drömt om  gemensamhet, ibland finner jag den tillsammans med dom närmaste släktingar, tillsammans med tillfälliga kompisar på jobbet eller i mötet med folk som sitter i samma situation i en kassakö.

 Du T-Johan ta upp en intressant del av detta: bitterheten,

för att vara  riktigt ärlig så vet jag hur det känns, men värsta är att man saknar verktyg för att rensa bort den, -  dock skall man inte rikta sin 'vrede' mot en annan medmänniska som är helt oskyldig.

Jag känner inte igen mig i bitterheten. Jag kan känna mi lite misslyckad ibland då jag inte lever upp till "normen". Men rannsakar jag mig själv så är det inte så jag vill leva.

Misslyckad är nog ordet som passa in just nu. Måste hitta ett nytt hem åt min hund eller ta bort henne om inte detta lyckas. Hon utgör en fara för alla mina andra djur jag har. Hon har redan lyckats bryta benet på min kisse så illa att jag behövde avliva henne. Och nu har hon attackerat en annan katt, så för alla andras säkerhet måste jag göra mej av med henne. Jag känner mej som den sämsta matten i hela världen. Älskar hundkräket.

Just nu skulle det vara skönt att inte gå igenom detta helt själv, för jag vet knappt vilket ben jag ska stå på. Tårarna rinner när jag skriver detta, ångesten ska vi inte tala om. Jag måste ringa samtalet så hon kan åka bort på prov och jag blir bara mer och mer hysterisk var gång jag tittar på telefonen.

Är det pga hög jaktinstinkt hon attackerar? Det är svårt att ge råd då jag inte känner till din situation eller dina omständigheter. Men jag antar att du inte hade valt detta eller känt det som du skriver om det inte hade varit oundvikligt. 
Väljer du att omplacera så behöver inte det vara att svika din hund. De flesta hundar anpassar sig snabbt och finner trygghet i en ny flock. Vi har svårare för det mesta då vi inte lever lika mycket i nuet. Gör vad du kan att kolla upp den nya familjen/människan och försök att ge situationen de bästa förutsättningarna för att lyckas så behöver du inte ha dåligt samvete. (men det har man ju endå).

Nej hon har fått för sej att ibland vakta något, o det kan gå flera veckor mellan o sen helt plötsligt utan förvarning så råkar en katt gå förbi o då smäller det.

Tack för dom vänliga orden. Jag har vänt o vridit på detta o kan inte komma till någon annan lösning. Men har hittat en tjej med mycket erfarenhet men hundar, så ska göra ett test o se om det funkar med henne. Håller tummarna för detta. Så ska åka dit med henne nästa helg och som tur är det inte så jättelångt bort. Men känner mej som jag misslyckats med min hund.

Jag tycker det är ansvarsfullt gjort av dig att inse att hon är mer än vad du klarar av och gör det svåra beslutet att sätta henne först. Allt för många tar (medvetet eller inte) på sig för mycket i hundväg och hunden får lida för egot vill inte inse det. Hundar som blir sittandes i hundgårdar eller bur till exempel.

Till bara instämma med föregående talare; ansvarsfullt och gott omdöme. Se det som en prydnad för din personlighet, FiaLotta!

Tack behöver höra detta.

Men hinner nog ändra mej många ggr innan nästa helg kommer, men jag vet ju att det är bäst för alla. Och jag tänker bara testa med ett hem som hon var i innan hon kom hem till mej. Ska inte bli en hund som skickas runt, det är inte rätt mot henne. Så håll tummarna nästa helg att det kommer funka.

Såklart vi håller tummarna. Har själv varit i liknande sits och vet hur många tankar som far igenom ens huvud.

Usch jag bara önska att det ska bli lörda snart så vi får åka o hälsa på i det nya hemma. Visst är det bra att jag fick en vecka på mej att säga hejdå, men det blir en väldigt lång vecka känns det som. Känslostormarna avläser varann. O ångest skenar i kroppen hela tiden. Kan knappt titta på min hund för då blir jag bara ännu mer lessen. Vet att det är det bästa för alla, men känner det totala misslyckandes glada min sticka fram för att håna mej. Ligger o vänder mig i sängen o försöker komma på en annan lösning men hittar inga bra alternativ. Suck en låång vekan