Du kan känna dig lycklig Raja! "Alla hästar hemma", brukar en del säga, när man likt en general ringat in orsak och verkan. När barnbarnen kommer, är det genom dom vi lever. Så är det för dom flesta. Har man sedan hund, för man anledning att komma ut och röra på sig. Träffa andra i samma ärende och utbyta en och annan tanke. Då kan det vara bra att bo lite centralt och i flerfamiljshus.

Ville bara säga att du alltid kan prata med någon här inne om du känner för det. 🙂

Så bra att det låter som att jag kan vara lycklig. Jag är inte olycklig men jag kunde vara lyckligare.

Jag kan inte gå ut med mina hundar själv. Den möjligheten att träffa människor har försvunnit för mig. Har än så länge tur och har en hundrastare som kommer två ggr/dag. Hon flyttar nästa månad så jag letar en ny.

Att gå ut med hundarna är det jag saknar mest i min vardag, vi kunde lufsa i skogen i timmar. Dessutom saknar jag barnbarnen. Inte sjutton begär jag att dom ska komma för att hålla mig sällskap. Jag kan ju inte längre göra saker som förr. Jag orkar helt enkelt inte det. Fast visst träffas vi och jag är lika glad varje gång.

Däremot så kan jag genom mina fönster eller från min uteplats se hur andra hundägare träffas och pratar. Det gäller att inte bli avundsjuk. Jag ska hålla modet uppe. Jag ska fortsätta att vara en glad typ.

Raija

Styrkekramar till dig👍, du har byggt en optimistiskt livssyn och det har jag undrat tidigare här på en tråd, att hur kommer det sig att vissa har det inte.

Är det så att vi väljer grundtonen i vårt sinnelag eller…jag  tror också att man ändå kan  påverka sin inställning till allt, men det kräver medvetet arbete och nyfikenhet.

Dom som drabbas av en djup depression är förstås i behov av vård och man kan inte säga att dom får skylla sig själv som 'inte ryckt upp sig'.

Du Raija aktiverar dig så gott du kan just nu och hoppas du hittar vänner

här på iFokus 🙂

Raija

Du har helt rätt i att när ens maka/make går bort så försvinner de flesta i vänskapskretsen och har man dessutom en fysisk eller psykisk sjukdom så försvinner resten.

Sedan så står man där totalt ensam, barnen är vuxna och har sitt liv eget liv att tänka på.

Jag har inga husdjur och varken kan eller vill ha några då jag inte klarar av pälsdjur.

Nu kan jag dock ta mig utomhus.
Den senaste tiden har det räckt med EN krycka vilket jag är tacksam för.

Brukar säga så här om mig själv att när människor ser mig komma gående på min krycka så ser det väl mest ut som en skadeskjuten pingvin där benen slänger lite hit och dig som de själv vill *skrattar*.

Nåväl, jag kan alltså ta mig ut vilket jag är väldigt tacksam för.
När jag skall ner till "stan" eller till och med till andra områden i Helsingborg så får jag planera resan så att det finns busshållplatser i närheten dit jag skall.

Dock och precis som du inledningsvis skriver så försvinner de flesta för att inte säga alla vänner när man blir ensamstående och alla tidigare vänner lever i en parsamhet.

Som sagt så blir ju även barnen vuxna och formar sina egna liv precis som man själv gjorde en gång.

Nu träffar är det så för mig att jag var tredje torsdag träffar ett antal musikintresserade på en rock-klubb, dock är de flesta av dem numera i parförhållanden men helt underbart att ha detta var tredje torsdag.

Tack och lov så har jag en busshållplats ett stenkast från min bostad och när jag kommer ner till stan så ligger Bara Rock ett stenkast från busshållplasten.

Ofta tar jag dock en taxi hem efter dessa träffar.
Resonerar som så att en 62-årig man på krycka/kryckor på en busshållplats klockan 24 eller 01 på natten kan vara ett enkelt offer.

Nåväl Raija, jag förstår exakt hur du menar och känner.

Bästa hälsningar,
Bertil