du skrev att du inte har en familj, är de borta eller? Har du inga syskon som du kan va med på julen, midsommar O.s.v? Har du någon barndommsvän? Jag bor själv i Skåne och jag är 14 år men jag tycker det som du skriver är… Ja, jag tycker inte det borde vara så:(

hej hej

nej jag har ingen familj eller barndomsvän. har aldrig haft vänner någonsin, familjen är borta och syskon finns inte heller..

jag hatar mitt liv för att de är så här..

vill bara ha någon och umgås med

Okej:(

Jag har perioder då jag känner mig ensam. Visst har jag familj, min lillebror som inte alls umgås mycket med oss då han hellre sitter på sitt rum och spelar och min mamma som jobbar enormt mycket att hon inte orkar göra något med mig nästan. Man känner sig nästan lite bortglömd men jag vet att mamma jobbar dels för att vi ska klara oss ekonomiskt och för att hon inte kan lämna sina ungar på jobbet. När jag känner mig ensam så berättar jag det inte ens för mamma, jag vill inte ge henne dåligt samvete.

Dagarna är (för mig) alltid lättare än nätterna. På dagarna försöker jag alltid att hitta på saker och liksom hålla hjärnan sysselsatt, vi har en del djur som ska skötas om och då får hjärnan jobba. Nätterna brukar jag gråta mig till sömns eller så mår jag så dåligt att jag liksom inte kan göra eller känna något. 

Jag har 3 kompisar. Det är allt. Jag är speciell på mitt egna sätt och kan inte umgås med alla, jag trivs bara med dem 3. Jag trivs med dem för att dem inte dömer mig efter vad jag har gjort och hur jag ser ut. Men jag känner mig ensam ändå. Det är jättekonstigt.. 

Känns liksom som om jag inte har hittat min ''plats'' här i världen, jag har inte hittat min mening med livet eller min lycka. Det fattas en stor bit av mig och jag tror att jag måste hitta den biten.. 

Men jag förstår dig, det suger att känna sig ensam och att man inte vet vad man ska göra för att slippa känna så suger också. Förlåt om det blev en rörig text men jag är rörig och lite konstig. Du är dock inte ensam. Det finns fler här i världen som känner som du, det gäller bara att hitta dem.

jo jag vet att jag inte är ensam om min ensamhet… 

men hittar ingen som förstår mig eller vill umgås med mig och det är riktigt jobbigt faktiskt om ja ska vara ärlig.. dagarna umgås med hundarna kolla på tve dator är det ja gör inget kul liv alls :( men va ska man göra?

TS, vad har du för intressen? Har du några intressen eller nån hobby som är utanför huset och är en social aktivitet? Tar du tillfället till kontakter? Lättsam humor funkar ofta. Kanske inte skämt som man måste ha en viss smak av för att uppskatta, utan mer glimten i ögat.bDet kan räcka med en kommentar medans du håller upp dörren för farbrodern i matbutiken tex. En vänlig gest som slutar i två leenden och några bytta meningar kan betyda mycket. Inte bara för dig utan för den du tilltalar. Det bästa är att hitta likasinnade, men det kanske inte är så lätt… Kanske prova nån ny sport eller liknande? Tycker du om fotografering? Det finns fotoklubbar och de träffas regelbundet och pratar, ibland om kort. ;) De reser ibland vet jag och hajkar ibland tillsammans. Kan vara värt att kolla upp. :) Jag vet folk som skaffat sig hobbys och intressen av anledningen att komma ut mer socialt och få snacka och umgås lite. Som djur, vissa bilar, modellflygplan? Jag vet att det finns folk som träffat folk på mötesplatser på nätet. En nära släkting till mig hittade sin maka på match.com (jag har fler bekanta som träffat sin partner där) och de har vart ihop i åtta år. Hund, bil, hus båt, ja hela kittet. ;) Försök vidga dina vyer lite. Kolla runt dig med hellikopterperspektiv. Vad finns det för sociala grejer som du skulle kunna tänka dig att prova på? Edit: ser att du har hundar! Vad har ni för kurser i området? Ta inte åt dig för att folk i Sverige ofta är introverta. Många vill liksom sköta sitt, gillar inte förändringar och vill vara i fred. Men alla är inte såna. :)

Jag har svårt med det också, att folk inte förstår mig. Dem tittar på mig och ser bara ärr och skapar en egen ''bild'' av mig. Dem skapar sig en egen uppfattning om mig som person och utgår ifrån den istället för att ha modet och liksom fråga mig saker. Jag tror att jag väljer lite själv om umgänge med andra. Jag umgås inte med tjejiga tjejer, dem klarar jag inte av. Jag umgås faktiskt inte med folk alls nästan, jag föredrar vuxna och äldre människor. Dem är oftast smartare och lättare att prata med. 

Mina dagar ser lite ut som dina. Jag umgås och grejar med djuren, kollar på film, städar och gör mat om jag vill äta, lyssnar på musik och sen går jag ut och springer innan det blir sängen med en bok i nävarna och beethoven på radion. 

Jag tror att man måste våga försöka om man annars inte vågar, fortsätta leta efter det man söker för tillslut så hittar man det. Det finns där ute någonstans och det väntar på att man ska upptäcka det, finna det och hålla fast vi det.

#4. Kram!

kramar på nätet hjälper inte speciellt mycket faktiskt! man behöver i verkligheten men svårt om man inte har någon att krama om

# 9. Jag gillar både och jag. :) Skönt att känna att nån bryr sig..

älskar kramar i verkligheten :) men just nu känns det avlägset och ens vara i närheten av en kram så sätt… Så shine ska du komma och krama mig eller?

#9 Man känner sig lite synlig, levande. Iallafall jag känner att jag existerar mer om jag får en kram, på nätet eller i verkligheten. Det bevisar att det finns goda människor här i världen som faktiskt bryr sig om andra och har tid och lust att skicka en kram. Det finns inte så många människor kvar tyvärr.. 

Men visst känns det bättre med en kram i verkligheten! Jag får inte alls många kramar av min mamma, de kramar jag får kommer antingen från mina 3 kompisar eller mina hundar. De kramar jag får av mamma brukar oftast utdelas på sorgliga platser.. Men ett leende från en helt okänd människa kan för mig kännas som en kram, jag känner att det finns goda människor, det finns fortfarande goda människor i världen och det får mig att fortsätta tro på människan..

ja lite synlig kanske man känner sig på nätet om man får en kram va vet jag… men de kramar och pussar jag får varje dag är av mina hundar och det är så ja vill ha det i verkligheten,

känns som det finns endast ett fåtal som bryr sig om när man skriver något på nätet och berättar hur man mår.. resten är väl för fega och skriva va de känner..

#13 Eller så känner andra människor igen sig i det man skriver och vet inte alls hur dem ska göra eller reagera för det sätter igång massa känslor hos sig själv? Jag vet för jag har/ är där. Det är som om man har en låda med porslin i. När man läser hur någon mår och känner igen sig så är det som om någon skakar om lådan så porslinet går i tusen bitar, känslor skakas om och man vet inte hur man ska reagera, man har hinnat en till som känner som man själv gör.

kan vara så att människor tänker så.. men det skulle underlätta att människor skriver va dom tycker.. precis som om man ser någon blir misshandlad på stan så hjälper man till och står inte sån ett fån som 99% av sveriges befolkning gör..

Är man i behov av närhet finns det en hobby som är bättre än alla andra och det är dans. Man mår gott och längtar till nästa gång. Inte ett ord behöver man säga. Det spelar ingen roll vem beröringen kommer ifrån. Alla är där för att lära sig dansa och alla uppskattar närhet och beröring. Kolla buggkurs. När man gått några terminer så är det dags att lära sig foxtrott.(om man vill) Alla som går där gillar även kramar. foxtroten ser inte ut som den gjorde för tio-tjogo år sen. Men alla ler när de går därifån. Åt dit och kika på ett sånt ställe vet jag. :) sen kanke prova en termin? Jag vet människor som brutit isolering, ensamhet på det sättet och funnit nya vänner. Och ger man sig ut och kollar så är det väldigt blandat i åldrarna och det är en stark trend som växande hobby. Allt mellan femton och sjuttiofem år virvlar runt på stället där ålder och utseende inte har nån betydelse. Hel, ren, hänsyn och koncentration är det som gäller. :)

#15 De 99% av sveriges befolkning som står och bara glor, dem gör det antagligen för att slippa bli inblandade, dem vill inte råka illa ut, beblanda sig i andras liv och/eller så är dem rädda. Och det förstår jag. Jag har själv varit inblandad i en del slagsmål osv och när man har frågat folk varför dem inte gör något, det är ju deras bästis man står och pucklar på liksom, så har dem svarat ''Det är inte min fight'' eller ''jag blev rädd'' och det är så människor fungerar idag. Det har uppstått en del konkurrans om nästan allt idag och då vill man inte banda sig i andras ''fighter/liv'', man vill inte förlora det man har. 

De som inte skriver vad dem tycker säger nog vad dem tycker i sina egna hjärnor. Man hoppas så innerligt att den personen hör vad man tycker med det går inte, det når inte fram. Man vågar inte skriva det men man vill så gärna berätta.. Folk är olika, en del klarar av att skriva och en del klarar det bara inte.

Var tacksam för att du har dina hundar :) Om dom ger dej den glädjen mina ger mej så är det helt underbart.

Det kanske inte skulle ta två år innan någon upptäckte att jag var död. Men har många många ggr funderat på om man skadar sej allvarlig och inte kan ta sej till telefon, hur lång tid skulle jag behöva ligga där utan att få någon hjälp. Hur lång tid skulle det ta innan någon fattar att något är fel, särskilt idag när alla är fullt upptagna med att bara bry sej om sej själva?

Jag kan inte ge dej några bra råd om hur man träffar folk heller, jag försöker mest undvika människor. Det är några få stackare som fortfarande står ut med mej men blir ju lite enkelspårig, har jag märkt. Får väl vara tacksam för dom få vänner man har kvar. 

Jobbar du på dagarna eller går du hemma??Bor du i lägenhet eller hus? Berätta lite om din dag….

Jag lägger väl inte till någon kram då :)

#18 Du undra hur länge du skulle behöva vänta på att få hjälp. Det som händer idag är att välfärds- landet Sverige sakta men säkert rustar ner våra sociala trygghet. Det som var självklart för 30 år sedan är ingen självklarhet i dag. Tex, att få en ambulans, att få vård på akutmotagningen. Idag är det istället att 'investera' i relationer som gäller. Man blir alt mer beroende av en 'medmänniska' för att kunna känna sig trygg. Någon son ser till att man är vid liv och inte far illa helt enkelt. Och nu är vi tillbaka på 'ruta ett', hur löser man ensamheten?

Det har du fått mängder av förslag på och även utsträckta händer. Backa lite, se dig själv ur ett större perspektiv. våga vara optimistisk och vägra se allt dåligt i allt. Sånt är quickfix till att må sämre och det är inte inbjudande att spendera tid ihop med en cyniker om man själv är lite vek eller mår dåligt av nån anledning. Och tyvärr mår nog de allra flesta av oss, inte helt bra. Uppskatta de små sakerna i livet som vi så lätt tar för givet. Cynism tog jag upp som ett exempel. Jag känner ju inte dig. :) Men kan vara väl värt för oss alla att påminna oss om ibland. Det är ingen människomagnet om man säger så. ;)

Det är under alla omständigheter bra att man 'ventilerar' sina tankar här på Ensamhet. Hur man än vänder och vrider på det, så är det inte bra att sitta i sin ensamhet och grubbla. Dom flesta av oss är också ensamma, och har stora svårigheter att påverka vår situation. Dom alts flesta har någon form av ohälsa som orsak till sin ensamhet. Här på Ensamhet har vi alltid någon som lyssnar. Det är inte helt fel, dessutom är oftast 'lyssnaren' i liknande omständigheter.

Jag känner igen mig i ditt problem, visst har jag familj och vänner.Men på något sätt känns det inte alltid som det. De få vänner jag har är ofta upptagna och min familj har jag inte så mycket kontakt med. Iof kan jag ofta tycka att det är skönt och vara ensam men ibland vill jag umgås med någon.

Tycker det är tråkigt att många människor dömer en människa utan att känna den. Det är ju trots allt insidan som räknas.

Stryke kramar!

När jag var arbetslös och inte stod ut med att bara ha mig själv att prata med om dagarna gick jag in på sidan volontärbyrån på nätet och anmälde mig till ett volontärjobb hos svenska kyrkan (fick tillstånd från AF man måste det ifall man är arbetslös) det var bara några timmar i veckan och jag är inte religiös men var trevligt ha människor att prata med och som verkade bry sig om hur man mådde.

Kyrkan har ju även behov av volontärer just under jul och sånt då de ofta har julbord för ensamma mm. Man måste inte vara väldigt religiös för att vara välkommen som volontär eller som besökande på svenska kyrkans aktiviteter för ensamma människor.

Finns även andra än kyrkor som efterlyser volontärer på volontärbyrån ifall man föredrar andra än kyrkan.

Bra tips Åsa. Och det borde behövas under sommaren också, då "alla andra" har "så roligt på sin semester".

Själv försöker jag hitta en massa hobbyföreningar att aktivera mig i, för även om jag inte hittar några kompisar, kommer jag förhoppningsvis hitta trevliga bekanta att fördriva tiden med.

Du skriver att du har hundar Fleppo.
Kanske du skulle kunna ta en agility- eller lydnadskurs med nån av dom?
Enkom för att komma ut bland andra hundägare. Har du tur kanske du hittar någon i närheten som du skulle kunna gå ut med hundarna ihop med?
Lycka till :)

Du är inte ensam.