Hmm.. Jag känner mig också ensam (har ökat mer den sensaste tiden, beror på massa saker), bara jag hemma då mamma jobbar hela tiden och lillebrorsan sitter bara instängd på rummet och spelar. 

Det har blivit jag och hundarna/katterna, jag finner lite tröst i dem men inte tillräckligt. När det är som värst, då jag liksom bara bryter ihop (händer endast på kvällen/natten) då spelar ingenting roll enligt min skalle och då gör jag en dum grej. Det är inget jag vill göra, det bara händer när jag känner mig ensam och helt övergiven. 

Musik kan pigga upp mig, promenader, träning eller bara att prata med djuren om allt mellan himmel och jord får mig att känna mig lite mindre ensam, men det är aldrig riktigt samma sak som att prata med någon annan, vara med någon annan. Försöker att hålla min skalle sysselsatt så mycket jag kan så jag slipper tänka på det, städar och flummar med musik, sjunger och tröttar ut mig så jag somnar fort på nätterna (funkar typ, aldrig). Jag skriver väldigt mycket också, dagbok och sånt. Det är min ''ventil'' jag använder när jag behöver prata ut.

Ni som har hundar kan ju alltid anmäla er hos Kennelklubben eller Bruks-hund klubbarna, där träffar ni ju likasinnade och kan fika och träna ihop.

Bara ett förslag alltså, ibland kan dessa klubbar ligga lite långt ifrån men oftast finns det ju bussar eller om någon vill köra er.

har funderat på att fara på någon iller träff men dom flesta ligger ju så långt bort då man bor i norrbotten :/

För mig är det olika beroende på om jag har ångest eller inte. Men om jag inte har brukar jag läsa böcker, trixa med webbdesign och se serier. 🙂Ibland brukar jag även försöka och träffa folk, vilket inte alltid går så bra.

Har du inga fritidsintressen som du kan hålla på med? 🙂

Ja jo..jag åker väl bräda och så men det har inte blivit så mycket nu då jag inte har nån att åka med nå mer :/ 
försöker hålla mig sysselsatt med djuren så mycket som möjligt men dom är ju inte direkt så jätte sociala heh.

#5 Går du i skolan? tänkte om du har några kompisar från skolan som du kan umgås med. Finns det fler i området du bor i som åker bräda det kanske kan vara så du lär känna nya människor. 🙂

När jag känner mig som ensammast tar jag ut hunden på en promenad. På med hörlurarna och bara går :) Nu på senare tid har jag ringt mycket till kompisar! Inte bara IRL-vänner :) Då kan man prata av sig en stund om allt och ingenting och så känner man sig plötsligt inte lika ensam ^^

Främsta tipset jag har är väl egentligen att göra något. Det spelar inte så stor roll vad man gör, bara hjärnan får jobba lite👍

Ditt tips Sofisen är super bra, oftast men inte alltid, är det just att få (tvinga) hjärnan att arbeta med något annat än det som skapar ångest. Det jävligaste är ångest när man ska gå och lägga sig. Eller ångest när man vaknar mitt i natten och hjärnan går på "högvarv". Det är då man blir glad av att det finns mediciner. Läste ett inlägg av en kille som ersatt ångest dämpande mediciner med styrketräning, fysisk aktivitet alltså.

#8 Vad kul att du tycker det :)

När ångesten kryper sig på mig på nätterna brukar jag strunta i vad klockan är och göra någonting ändå. Behöver inte vara något stort, bara man kommer upp ur sängen. Behövs inte mer än att man går upp, tar ett varv i rummet och lägger sig igen, så kanske man redan tänker på annat :) Dock är det ju inte så lätt att bryta av om man redan hamnat i ångesten.

Egentligen ska man bara försöka somna i 30 minuter, har man inte lyckats på en halvtimme behöver kroppen komma upp och göra något annat (eller ja, hjärnan behöver). Spelar som sagt ingen roll vad man gör, bara man förflyttar sig från sängen för att sedan gå och lägga sig igen :) Det är också ett tillfälle då man kan ringa en kompis. Man måste ju inte prata jättelänge, det enda som "krävs" är en bra kompis som dessutom är vaken👍

Eller ja, detta är vad jag lärt mig på BUP, och det funkar för mig i alla fall.

Har själv haft några jävla dagar då jag bara legat i sängen hela dagarna utan att ha rest mig upp.

Vill inte resa mig upp och kan inte resa mig upp.

Inte heller har jag varit inne på iFokus, facebook eller något annat under de här dagarna.

Till sist idag på kvällen tisdagen den 9:e juli så tog jag mig upp ur sängen runt klockan 20:30.

Sitter här nu och kan inget annat men har åtminstone öppnat internet och iFokus.

Har dessutom pratat med min lillebror om vår sjuka nu 87:åriga mamma.
Det var tack vare att han ringde om henne som jag överhuvudtaget gick upp ur sängen.

Bästa hälsningar,
Bertil

Känner mig också väldigt ensam :(

Det är skönt att det finns folk som er här på iFokus hade nog ramlat tillbaka i träsket om det inte vore för att jag hittade hit!
#10 jag hoppas verkligen hon frisknar till jobbigt se en familje medlem må dåligt 😕

#12

Tack så väldigt mycket för ditt reply.

Nu så är ju morsan 87-år gammal så man får ju helt enkelt se vad som händer. (Det ser helt enkelt inte så lovande ut).

Bästa hälsningar,
Bertil

#13 Livet är inte lätt :( du och din bror får ta vara på varandra stunderna som kommer, livet har sin gång trist nog, önskar er all lycka i världen!!

#14

Tack så väldigt mycket för dina värmande och omtänksamma ord.
Morsan mår helt enkelt inte så bra och har inte gjort det på ett tag.

Nåväl och som sagt så är hon ju 87-år och det är ju inte alla som når så långt i sitt leverne.

Tack #14 Odde och keep up the good work, bartender i Spanien är det nog många ungdomar som skulle sukta efter att vara.
Kör hårt och servera många goda drinkar till turisterna!

Bästa hälsningar,
Bertil