Varför är denna kväll tung? Vill du berätta?

Igår var en kväll då jag bara tyckte illa om mig själv. Jag har förstört så mycket både för mig själv och för andra, jag har svikit folk och skadat dem på elaka sätt.. Jag saknar oerhört många människor och jag skyller på mig själv för att det har blivit som det blivit, jag har ju inte tagit kontakt. Men tror dem att jag VILL ta kontakt med dem när man blir anklagad för saker och ting som man inte har gjort?

Jag gjorde ett STORT misstag för ett tag sen och bröt upp med min pojkvän. Jag trodde att jag behövde tid för mig själv, att tänka och få vara ifred, klura ut vad jag ville i livet och så.. Nu vet jag att det var det sämsta och största misstag jag någonasin gjort, jag hade fel. Han är en underbar kille och vill bara väl, jag stötte bort honom och släppte inte in honom helt. Jag har svårt, oerhört svårt med att släppa in folk, jag är rädd för att bli sårad och utsatt, verka svag.

Det är bara jag hemma. Eller ja, brorsan sitter uppe på sitt rum hela dagarna och kommer bara ner när han behöver gå på toa eller hämta käk. Så det är bara jag och djuren hemma, hundarna ger mig stöd och försöker muntra upp mig men det är inte alltid det går.. Men ändå känns det ensamt här, som om jag vore den enda människan på jorden typ… 

Rörig text men jag är inte helt klar i huvudet idag. Sprängande huvudvärk och massa ångest som bara vill förstöra.

Ja som du själv skriver så är texten "lite rörig". Men det gör inget, bättre att skriva "rörigt" än inte alls. Har du medicin mot ångest? I så fall ta dom och gå och lägg dig. Tänk såhär; vi är på ett hav som stormar. Båten slängs hit och dit. Du kan inte göra något utan att hålla i dig i något. (såhär är det på en båt i storm, jag har själv upplev det) Vad kan man göra? Helst skulle man vilja få stormen att bedarra. Men vi rår inte på stormen. Så vi får att finna oss i att stormen går och vi får göra livet ombord så drägligt vi kan. Och en del kan vi alt göra. Se till att alla lösa föremål inte kan flyga omkring tex. På sjömans språk kallas det för "sjösurra". Ibland kan våra hälsoproblem vara som en "storm". Och vi kan inte ändra på de. Vi måste anpassa oss till "stormen", den stund den varar. Att "sjösurra" kan vara mycket. Att gå och lägga sig. En långpromenad med vovven. Ett handarbete, sticka, knyppla, snickra en lite säng till vovven. Att skingra tankarna på något sätt, läsa eller var för inte räkna lite ur matteboken. Men jag vill understryka att jag kan helt missförstått din situation, för det var lite "rörigt" eller ett bättre ord "ofullständigt" skrivet.

Yeah, jag är ganska rörig så jag förstår vad du menar. Jag har inga mediciner mot ångest, jag är en ''klarar allt själv'' människa.. Jag tar varken mediciner eller pratar ut med någon professionell, jag litar inte på dem. Jag har löst mina problem själv, alltid. 

Det enda sättet för mig att skingra tankarna, att få lite lugn och ro i skallen, det är att hålla mig sysselsatt. Inte sysselsatt som i måla eller läsa ( men jag älskar att läsa) utan jobba. Jag ska jobba i sommar, min ''chef'' ska ringa imorgon och förhoppningsvis så kommer det bli bättre när jag kommit igång med arbete. 

Det har varit rätt stormigt ett tag nu och det blev bara värre när jag bröt med pojkvännen. Jag försöker att inte tänka på det, jag fokuserar på att hålla mig vid liv, försöka hålla ut tills det lägger sig. Jag skriver alltid röriga texter, har allid gjort det men det är min ventil. Det är mitt sätt att hantera det mesta iallafall och funkar inte det så löser jag det på ett annat sätt.

Röriga texter är INGET som helst fel utan kan tvärtom vara den "ventil" som man kan behöva.

Skriver själv ibland eller kanske ganska ofta rörigt och ostrukturerat men tusen gånger bättre det än att inte skriva alls.

Att "skriva av sig" tror jag är ett fantastiskt bra sätt och en fantastiskt bra medicin.

Tycker att det är bra att du håller dig från ångestdämpande mediciner så långt du nu själv anser vara befogat.

Tror att sådana mediciner på lång sikt kan skapa fler problem än de löser och ge ett livslångt beroende av den typen av psykofarmaka.

Dock så finns det säkert garanterat sådana tillfällen de absolut behövs i ett akut skede kompletterat med relevant läkarvård.

Med relevant läkarvård menar jag då inte psykiatrer då de ofta tror att lösningen på alla problem är fler och fler samt hela tiden starkare och starkare "piller".

Har själv en avlägsen släkting som hamnade i den situationen och är som jag betraktar det idag narkotiskt beroende.

Som sagt så tror jag att det säkert många gånger är helt befogat med den typen av mediciner i ett akut skede och då kanske även kombinerat med besök hos en psykolog eller psykoterapeut.

Att skriva av sig hur rörigt och ostrukturerat den än kan verka både för en själv samt andra tror jag personligen kan vara en lika ventil.

Bara skriv på du och få ur dig allt det som funderar och tänker på.

Bästa hälsningar,
Bertil

Jag använder helst inga ''piller'' för att jag ska må bättre. Min mamma jobbar på behandlingshem för ungdomar och där äter en del av dem mediciner som bara får dem att må sämre och sånt (enligt vad mamma själv tycker då alltså). Ska jag må bättre så vill jag göra det på ett ''naturligt'' sätt eller nu hur jag ska förklara. 

Jag har skrivit så länge jag kan minnas, och det har fått mig att må bättre men sen har det kanske inte funkat varje gång men för det mesta så gör det det. Jag går inte och får hjälp av professionella, jag litar inte på dem. Dem känner inte mig, min familjs historia och hela den biten. Jag tycker det är lättare att prata med vänner eller helt okända människor som inte dömer en efter misstag och fel. Jag berättar ju inte allt för vänner, det skulle dem inte klara. Men lite får dem veta. 

Går det så långt att jag inte har en aning om vad jag ska göra så gör jag något fult. Det hände igår och idag går jag bara och tycker fel om mig.

Det finns många bra sätt att dämpa ångesten på som inte involverar piller. För ett tag sen åt jag piller och blev mycket bättre, men nu vill jag helst inte gå tillbaka till dem. Jag vill också hellre klara mig själv. Efter rekommendation från min bror, som i sin tur fick det rekommenderat av sin psykolog, har jag börjat med mindfulness och meditation. Har du testat det? Jag tycker att jag märker skillnad, och de dagar jag får sitta med min enkla meditation blir jag mycket lugnare. Långsamt, långsamt tar jag kontroll över mina egna tankar och känslor och vågar acceptera mig själv. Buddistisk meditation rekommenderar jag (och man behöver verkligen inte tro på nånting för att använda den typen av meditationer). Skrivandet använder jag mig också av. Ibland är det en bra ventil, ibland erbjuder det bara en semester från det jobbiga där jag själv kan kontrollera allt. Det allra viktigaste och svåraste tycker jag är att lära sig förlåta sig själv. Men man får försöka, om och om igen, och sen tillslut kan man lyckas. I början bara småsaker, och sen de där stora sakerna man ångrar. Vi kan ju inte göra rätt hela tiden. Det enda vi kan hoppas på är att vi lär oss för varje misstag och blir större, starkare och lite lyckligare än vi var förut. Nu skrev jag säkert ett rörigt inlägg också. Det blir visst så ibland ;)

Det är så här man ska se på detta med "psykofarmaka" eller "piller" som vi säger i folkmun.

"För ett tag sen åt jag piller och blev mycket bättre, men nu vill jag helst inte gå tillbaka till dem".

Ibland, oftast är det det bekvämaste, enklaste sättet att "ta sig ur". Men sen ska man vidare. Och då är det som Zorita gjorde bäst, att fortsätta på egen hand.

En annan grej man ska vara medveten om är att "piller" inte är helt harmlösa. Det jag i första hand tänker på är biverkningar.  Men å andra sidan, att gå till tandläkaren är väl ingen höjdare heller. Men det "tar man", för att man vet att efteråt blir det bra. Så är det med "pillerna" också.  

"Min mamma jobbar på behandlingshem för ungdomar och där äter en del av dem mediciner som bara får dem att må sämre och sånt (enligt vad mamma själv tycker då alltså)".

Detta är ett litet "aber", ofta vet man inte vilken medicin och hur mycket man ska ta. Det blir att prova sig fram, ofta under uppsikt av en psykiatriker. Det som spökar är ofta att hitta rätt balans mellan en "positiv medicinsk effekt" och en "negativ medicinsk effekt" (typ biverkningar). Det enda man kan vara riktigt säker på är att om man ligger på psyket vill psykiatrikern skriva ut en så fort som möjligt.

Jag går inte och får hjälp av professionella, jag litar inte på dem.

En nyfiken fråga bara; vem litar du på?

"Dem känner inte mig, min familjs historia och hela den biten.

Tex, en läkare, psykiatriker har till uppgift att ställa rätt diagnos. Och sedan behandla den. Dom är inte så intresserad av din familjs historia.

_Jag tycker det är lättare att prata med vänner eller helt okända människor som inte dömer en efter misstag och fel".
_

Ja det är så vi funkar, vi människor. Att prata med andra som inte har vår "bakgrund" i huvudet är bra för själen. Ibland talar man om "storstadens anonymitet". Det är den vi har här på Ensamhet.  Så känn dig fri och skriv.

Men kom ihåg att vi inte är proffs, utan bara medmänniskor och helt utan ansvar för andras hälsa.

Ville bara säga att jag känner igen ditt problem. Om du inte vill äta medicin får du använda andra metoder för att må bra. Jag anser inte att man måste prata med en psykolog men det är bra om du pratar med någon.

#7 Har inte testat meditation. Jag springer dock varje dag och när jag springer så blir jag alltid lugnare och klarare i skallen efteråt. Jag använder lite av känslorna som peppning när jag springer, pratar med mig själv i mina tankar och får mig att fortsätta framåt. Jag är inte bra på att förlåta mig själv, nu när jag tänker efter så tror jag faktiskt att jag aldrig har gjort det. Jag vet att man inte kan göra rätt hela tiden, att  göra fel är liksom mänskligt. Man är inte mänsklig om man aldrig har gjort fel brukar jag säga till mig själv och då känner jag mig OK.

Jag förstår rörigt, det är lugnt ;)

#8 Vem litar jag på? Jag litar inte på mig själv, det är säkert. Jag har bara svårt att lita på folk.. Jag litar på min underbara vän som jag åker till i helgen. Hon förstår mig och jag förstår henne, hon finns där i vått och torrt. Jag borde lita på min mamma fullt ut men jag vågar inte.. Jag litade fullt på min pappa och han gick bort för fem år sen. Så det sitter i därifrån.. 

Jag vet att ni inte är proffs, men jag får ändå väldigt bra och börjar tänka i nya banor! Så tack!

#9 Jag pratar med kompisen, sen pratar jag även med mig själv och hundarna på långpromenad men det är inte riktigt samma sak, det vet jag. Kompisen kan jag prata om allt med så det är henne jag pratar ut me. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker, vilket jag tycker är superbra!

Kul att du nämner "pratar med mig själv". Vet du att det är ett mycket bra sätt att få ordning och reda "i huvudet". När du talar med dig själv, så tar det en viss tid. Under samma tid som du talar en mening, hinner du tänka många fler meningar, eller hur. Det du nu talar, kommer att bli som en disposition för ditt "tänk". Och i förlängningen skapar ordning i skallen. Alla behöver få lite ordning o reda på våra tankebanor. "Tanke-felen" minskar och andra uppfattar en som "strukturerad" och "intelligent", inte helt fel, eller hur. Men se viktigaste är att vi har en metod att hantera våra tankar.

Jag känner mig alltid lite klarare i skallen när jag pratar med mig själv. Man får ju oftast bäst svar också :). Jag hinner tänka en hel del när jag pratar med mig själv så ibland blir det att jag byter ämne mitt i och börjar prata om det istället, det kan vara lite jobbigt ibland men det tar jag. 

Jag tycker detta är en jättebra metod, den funkar iallafall på mig och jag brukar ha svårt med att hitta metoder som funkar på mig så jag är nöjd!🙂