att berätta om mig.

För 10 år sen längtade jag efter att få vara ensam. Jag levde ensam med mina 4 söner och det va fullt upp från morgon till kväll. Jag har jobbat heltid och tagit hand om mina barn.. gått upp tidigt på morgonen för att lämna dem på dagis. Handlat mat, jag minns inte riktigt hur det gick till för jag har inget körkort. Men man löser saker. Ungars problem och sånt. Mitt liv kretsade kring ungarna.. Jagade dem på somrarna med vattenslangen, gick den långa vägen till sjön. åkte hölass för att de skulle få göra det. Va ute med dem i snön och byggde snökojor och gubbar när inga andra föräldrar på gatan va det. Gav dem en klump deg och lät dem baka sina egna bullar med pärlsocker och strössel.  Visst va det jobbigt också. En dans på rosens taggar. Barnens pappa bodde inte med hos men fanns med i bilden, vi var bara inte överens om saker och ting förstod jag och gav tillslut upp för 4 år sen. 

Tog tag i min situation och lärde känna mig själv och en ny man ganska snart som under de här åren kraschade mig helt. Hans bästa vän va alkoholen och som kvinna va jag hans värsta fiende.  Han rämnade min trygghet som jag alltid ansett vara hemmet. Han lovade hämta mig från jobbet men lät mig stå där och om jag kunde ta mig hem, låg han och sov.  Det tog mig tid att ta mig ur dels pga bostadsbristen men nu när jag är ur är jag så ensam.  Mina barn är stora och den enda jag ibland träffar är min mor. Jag hade såna drömmar med min nya egna lägenhet och mitt nya liv men jag ser ingen anledning. Jag vill göra saker men inte ensam.. Jag kan inte förstå idag att jag en gång längtade efter att få vara ensam. När det enda jag idag har kvar är mitt jobb. Barnen har ju sitt och dem ser man ju inte så ofta. 

Så vad skriver man för intressant om sig själv när man tappat bort sig och självkänslan ?