du kan skriva med mig..? ;3 jag är här!

Skriv av dig bara, det är sådant som läkande för själen. Att få vara anonym är bara bra för vi vet inte vad du har i bagaget. Vi kan bara kommunicera utifrån de uppgifter du själv vill ge oss, super bra!

Du är alltid varmt välkommen att skicka ett PM :) Jag kan prata om allt, både viktiga och oviktiga saker, så vill du bara "spy ut" allt eller ha ett bollplank finns jag här :)

Välkommen in i värmen bland oss vänliga själar. Bara skriv av dig om du känner för det, det finns alltid någon som svarar. 🙂

Vad snällt av er, verkligen! Jag har inte direkt pratat med någon om hur jag mår och så, jag tycker det är jobbigt att visa hur ''svag'' jag är. Jag har alltid skött mig själv och inte brytt mig om mina egna problem utan mest brytt mig om andras. 

Jag känner dock nu att det inte blir någon bra det här, att strunta i mina egna problem och så.. Har alltid skrivit dagbok och pratat med mig själv   när jag kännt att det är på väg att bli för mycket och det har funkat bra! Men det känns lite som om det inte funkar lika bra längre och nu tror jag att jag kanske behöver prata ut, dela med mig av allt och kanske få lite tips på hur jag kan sluta att anklaga mig själv och döma mig själv hela tiden.

Jag är en ganska rolig person egentligen. Sprallig och har hemsk humor, de få vänner jag har tycker att det är jättekul att umgås med mig och att jag är trevlig, men jag vågar inte berätta saker för dem. Jag vågar inte lita på folk, jag liter inte speciellt mycket på mig själv heller och stänger gärna ute folk. Jag låter dem inte komma in innanför min fina fasad och se den jag är. 

När jag väl har lärt känna någon och kommer överens med den personen så släpper jag på det mesta och blir den galna, knäppa, spralliga tjejen som jag egentligen är.

Har ett ganska stort bagage som släpas efter mig men jag vill inte ha professionell hjälp. Jag provade det en gång förut och jag säger bara: Aldrig mer! Det var det värsta jag varit med om.. 

Men ja, min hjärna går på 110 och jag funderar jämt på saker och har massa som pågår och det börjar bli lite knökefullt och jobbigt för mig så🙂

får jag lite nyfiket fråga, vad är det för tankar som får hjärnan att gå på 110%? Men du ska beta att detta du skriver om att inte "släppa in" folk, är kanske ganska sunt. Vi har alla en integritet som vi vill skydda. De som är viktigt är att vi själva är medvetna var gränsen går och vet vilka roller som gäller på dom båda sidorna av gränsen. Men givet vis kan allt detta urarta och bli något som uppfattas som sjukligt. Då är man tvungen att ta emot proff,-hjälp.

Alla tankar jag har får hjärnan att arbeta till 110%. Det som jag har funderat på länge nu handlar om hälsa, alltså hur jag mår. Jag hittar aldrig något bra ord som beskriver hur jag mår, ena dagen är jag jätteglad och på topp, nästa är allt ett helvete och jag är ledsen över allt som hänt. Det kan vara något jätteonödigt eller inte alls viktigt men min hjärna börjar direkt att spinna och fundera över det och jag känner bara hur jag verkligen inte orkar med att tänka och fundera på allt, speciellt när det går i 110%. 

Jag berättar för människor som jag kan och vill umgås med att jag inte ''släpper in'' folk och till en början så accepterar dem det, men sen orkar dem inte med det. Att dem berättar saker om sig själva och inte får veta något om mig, dem säger det frivilligt eller så tänker dem inte på det. Jag är noga när det gäller att berätta saker om mig själv eller så, för jag vill inte att folk ska vet saker om mig, saker dem kan använda mot mig typ. 

De få vänner jag har vet en del om mig och de vet att jag inte gillar när man berättar för andra om mig så de håller tyst och accepterar min önskan. Jag tar inte mycket plats, är tyst och sköter mig själv för att slippa få frågor av andra i skolan, hemma och ute. Men ibland går det inte utan jag får frågor och då stänger jag bara av och låtsas som om jag inte hör personen som då känner sig ignorerad och lämnar mig ifred. Det känns elakt att göra så men det har alltid funkat, man har lämnat mig ifred.

Jag vet inget om dig Nisse. Och jag är ingen psykolog. Men du verkar vara "ung", kanske en person som söker en identitet, typ "detta är jag, Nisse, hallååååå alla", liksom. Absolut inte, så ha vi alla haft det. Och det tillhör livet. Jag kan visst ha totalt fel, det köper jag. Att ha en identitet innebär mycket. Vad har man för åsikt om sex, religion, politik, konst, musik och olika kulturer. Allt detta skapar en identitet. Sen kommer nästa kluriga fråga, vem skapar min identitet? Är det kompisar, föräldrar, lärare? Ofta har allt detta med vad vi matar hjärnan med, våra sociala band, osv.

@Nisseplupp

Man måste ju inte alltid släppa in människor.

I ditt första inlägg så skriver du att måste skriva för att få ur dig saker och att skriva kan vara en väldigt bra "ventil".

Själv så skriver jag ofta på olika trådar här på iFokus, ibland så blir det ganska hyfsat det som jag skriver och ibland så blir det förbaskat mycket fel beroende på vilket humör jag är på och om jag just då befinner mig i en depression eller inte.

Det finns inget som är rätt eller fel men att skriva av sig är alltid en väldigt bra ventil.

Du skall inte på något sätt som helst ursäkta att du inte ens är 17 år ännu.

Problem finns i alla åldrar och kanske specifikt i din ålder när man frågar sig själv vem men är och vem man skall bli.

Tyvärr tror jag personligen inte heller att det finns några självklara svar utan kanske och jag säger "bara kanske" så skall du avakta ett par till år.

Kan du inte det så gå till skolsköterskan på din skola så kan hen lotsa dig vidare till den hjälp som du kanske behöver.

Ingen av oss här på iFokus så vitt jag vet är professionella på hur en 17-årig tjej tänker och tycker.

Dock så är det väldigt bra att du kommit så lång att du börjar skriva av dig och kanske möjligtvis så är det precis den "ventilen" som du behövde.

Önskar dig all lycka.

Bästa hälsningar,
Bertil

Oj! Jag bugar och tackar så hemskt mycket för alla svar! 

Det får min hjärna att arbeta på ett annat sätt, ett sätt som inte är ute efter svaren helt utan arbetar mest genom att fundera på det som ni säger och sen jobbar sig iväg på en egen stig. 

Jag har inte heller så bra koll på det här med 17-åringar och ungdomar överhuvudtaget, jag trivs bäst i vuxnas och äldre människors sällskap. Det har jag alltid gjort 🙂

Det är en av många frågor jag har funderat på. ''Vem är jag''? Det är då jag brukar berätta för mig själv högt i mitt huvud vad jag tycker och tänker om allt här i världen, mina egna intressen, min personlighet och mycket mer men jag hittar aldrig något bra ord som beskriver mig.. Så, jag brukar för det mesta använda orden knäpp och sprallig. De som känner mig fattar exakt vad jag menar med de två orden medans nya människor får klura ut och fundera på det och kommer dem inte på vad jag menar så berättar jag vad jag menar och det är då dem förstår och man börjar skratta över att dem inte kom på vad som menades med just de två orden. 

Jag är inte så social av mig. När jag var liten kunde jag vara med andra i min egna ålder och göra det man gör när man är barn men sedan tog allt stopp och jag tyckte inte det var lika kul som att vara i vuxnas sällskap. Jag kunde sitta i evigheter och bara lyssna på vuxna människor som hade ett samtal om något, diskuterade något viktigt och jag fattade inte ett smack men jag tyckte att det var det roligaste som fanns! Äldre människor var favoriten att lyssna på, ibland kunde jag bli så faschinerad och inne i deras samtal att jag hamnade mitt framför näsan på dem och stirrade från den ena personen till den andra.

Jag har alltid varit bra på att skriva och jag känner alltid en slags lättnad och ibland känner jag mig även avslappnad efter. Så kanske, kanske är detta min ''ventil''.

Du Nisseplupp.

Knäpp och sprallig skriver du men det är ju helt fantastiskt underbart att kunna vara sådan.

Att du sedan kan skriva och därmed också öppna ventilen är ju otroligt fint.

Jag tror nog att du faktiskt innerst inne är väldigt social när du skriver att du kan sitta i timmar och lyssna på människor.

Det om något är väl ett bevis på social kompetens!

"Vem du är" är det nog inte bara du som undrar i den åldern.
Tror att de flesta i din ålder ställer den frågan till sig själv och personligen så tycker jag att det är ett sundhetstecken.

Du kommer garanterat att reda ut "vem du är" ganska så snart och vad du än kommer fram till "vem du är" så är det precis så som du skall fortsätta vara.

Jag har en kompis som är i 50-års åldern. Han är någon sorts skådespelare och en helt otrolig annorlunda människa.

Jag vet att många tycker att han är lite "knäpp" men jag tycker att han är en helt fantastisk människa.

Han har säkert också många gånger i sitt liv undrat vem han är men i den ålder som han är nu så VET han vem han är.

Precis som du så skriver han mycket och tror faktiskt att det fortfarande är hans "ventil".

Bifogar ett videoklipp med honom och det är säkert 10 år gammalt.
Numera har han inte lika mycket hår på "knoppen" men är en helt fantastisk människa.

På videoklippet här så är det han som spelar personen som skall anställa någon.

Inget var inövat eller repeterat utan allt kördes helt och hållet på känn.

Även om han bott här i Helsingborg i jäkla många så hörs det inte på dialekten utan han har behållit sin Jämtländska. (Nåväl, lite uppblandad med Uppländska  är den väl eftersom han spelade teater i Stockhol i några år)

Han är exakt så här i verkligheten också men däremot så har jag aldrig någonsin sett honom i slips, skjorta och kavaj och tror inte ens att han äger sådana plagg. *s*

Knäpp och sprallig skriver du, det är ju helt underbart att kunna vara sådan!

Bästa hälsningar,
Bertil

Personligen tror jag att det är bra att umgås med (lyssna på) äldre. Den vise Kung Salomo skrev: "Umgås med dom visa, och du blir vis". Jag tro på Salomos princip, ett bra umgänge formar vår personlighet och vi hittar det som vi själva vill kalla "detta är jag". Sen är det väl inte allt man "sväljer" allt som äldre säger heller. Dom har ju också fördomar mm som alla andra i vårt samhälle. Men dom har i stort ett mycket bättre perspektiv än dina jämnåriga. Det som är viktigt är att du kan jämföra, äldre/yngre, begrunda och själv välja de som du tycker är bra. Skriv på bara, om vad du vill. Och argumentera, vi tål det.

Att jag innerst inne är social håller jag med dig om! Det har jag upptäckt själv ganska så nyligen och jag tycker det är helt otroligt bra. Jag är jättesocial runt människor som jag trivs med och ibland när jag går på överskottsenergi efter att ha sovit dåligt eller har pluggat för mycket, då kan jag helt släppa på fasaden och jag pratar och skrattar med vem som helst. Det händer inte så ofta just nu och jag tycker att det är lite skönt, att kunna ta en paus från det och bara vara mitt gamla vanliga jag. 

Jag tycker om att sjunga. Genom sång kan jag släppa ut känslor och tankar samt att jag blir trött av det, vilket är bra! När jag gick i 7:e klass hade vi drama lektioner och jag trivdes med det. Där var man tvungen att spela olika roller och uttrycka olika känslor och där skrattade man med varandra och inte åt varandra. Drama lektionerna var de enda lektionerna då jag kände mig som en i ''gänget'' och det räckte för mig. Resten av dagarna och åren i skolan gick jag för mig själv och läste mina böcker, en lärare eller en elev kom fram då och då för att nyfiket fråga hur det var med livet, vad jag läste osv och det räckte för lilla mig. Jag tycker om att vara själv och jag skulle kunna beskriva mig själv som tjuren Ferdinand, det låter som mig 🙂

Han spelar riktigt bra och jag fick mig allt några goa skratt! Att vara knäpp och sprallig måste jag säga, det är underbart!

Nisseplupp, du skulle kanske satsa på skådespelaryrket.

Nu han min kompis Mikael har två olika rollgestalter, dels så är det "Sagopoeten" där han spelar för barn och tar med dem ut på "en resa" genom tid och rum.

Dels så har han en karaktär som heter Einar och som är för vuxna där han även tar dem med ut på "en resa genom livet".

Nu finns det faktiskt inte så många jobb för skådespelare så för tillfället jobbar han som personlig assistent vilket är ett jobb som han trivs med och som ger honom mycket.

Jo Nisseplupp, i vekligheten är han precis likadan som i videoklippet, nämligen fullständigt galen och full av upptåg hela tiden.

Dock som sagt var så har jag aldrig sett honom med slips och kavaj, han har en lite "ledigare" stil för att formulera det fint.

Nåväl Nisseplupp, gör som min kompis Mikael.
Lev ditt eget liv och kör på precis som det passar dig och som du tycker är riktigt.

Skriv av dig när du känner för det och varför inte söka upp en lokal grupp med amatörskådespelare där man är för att man tycker att det är kul.

Då tror jag faktiskt att man kan "få ut" mycket av allt man har inom sig.

Bästaste hälsningar,

Bertil

Jag har alltid tyckt om att lyssna på sagor, speciellt eftersom att jag ''flyttar in'' i berättelser och får en känsla av att jag är där i berättelsen med dem. Jag skapar bilder i mitt huvud, jag har bra minne när det gäller bilder så jag kommer ihåg saker och kan resa tillbaka till platser genom att titta på bilder. 

Tack så hemskt mycket för svaren och du har helt rätt. Det kanske är dax för mig att börja leva mitt egna liv nu, göra de saker som jag alltid velat göra. Tack tack tack!

#15 Nisseplupp

Om du nu tycker om at lyssna på sagor så kan du väl försöka göra som han min kompis "Sagopoeten" gör.

Berätta sagor för andra och ge dem "en resa i både tid och rum".
Inget kan väl vara underbarare än det.

Tänk bara på "Sagan om ringen" och Tolkien och hur det utvecklades till att bli en trilogi som fasinerat och fortfarande fasinerar människor runt hela världen.

Ta sagan om Harry Potter.
När J.K Rowling började skriva på den första boken så var hon en väldigt fattig kvinna.
Hon skrev på allting som fanns att skriva på, pappersservetter och vad som nu fanns tillhands.

Dock så hade hon redan i sin fantasi funderat fram gestalterna precis som säkert också J.R.R Tolkien hade gjort när han började skriva sin första bok om Sagan om ringen.

Han min kompis Mikael (Sagopoeten) har aldrig någon aning om var allt skall sluta när han som Sagopoet tar barnen med på en resa.

Det får liksom bli som det blir när han får barnen delaktiga och ingen vet var det någonsin skall sluta.

Nisseplupp, jag tror garanterat att du har de egenskaperna som skulle kunna göra dig till en fullfjädrar berättare.

När man som du lyssnar på andra och och ofta på äldre så kan man säkert själv också bli en sagolikt bra berättare.

Bästa hälsningar,
Bertil