Man kan bara svara; ja, tyvärr! Från det militära har jag lärt mig att bara "bita ihop" och göra det man måste. Man fungerar, men man löser inga problem.

Tyvärr så ja här också.

Och mer än en gång…

Drömmar kan vara bra lustiga, och har också drömt liknande saker.

Har en del tidigare vänner som jag saknar något djävulskt mycket. Men hade jag idag försökt att umgås med dom, så hade det känts väldigt främmande. Vi har ingenting gemensamt längre!

Saknar också två tidigare väldigt goda vänner enormt mycket.
De här två känner inte varandra så jag umgicks väldigt mycket med var och en av dem.

Först så träffade den ena av dem en tjej/kvinna och så blev inget som förut längre, dom ville ju umgås med andra par och där blev jag liksom bara "femte hjulet".

Sedan så träffade min andra vän också en tjej och så blev det samma där.
Man blir ju liksom bara "ett femte hjul".

Shit, passar det inte dem så passar det inte mig heller.

Dock så är jag ju som person en förbaskat utåtriktad och väldigt social positiv samt glad människa men det räcker liksom inte när man ändå bara är ett femte hjul.

Visst känner jag några till ensamstående men de skall ju mest på krogen för att dricka öl och roa sig vilket jag som förtidspensionär inte har råd med och kanske inte heller det som jag prioriterar mest.

Snart midsommar och då skall jag köpa nypotatis, sill, jordgubbar och snaps. Skall sitta på min balkong och äta, skåla med mig själv medan jag lyssnar till alla glada människor som umgås runtomkring.

FAN, så jag hatar sådana här högtider.

Bästa hälsningar,
Bertil

#5
Det är enkelt att göra sig bekväm när man är ensam, men varför inte försöka bjuda över någon av de resterade ensamstående till midsommar? :)

@#6

Jo, jag pratade precis med en av dem (Micke) i telefon och vi bestämde lite preliminärt att sitta hos mig på midsommarafton men det blev inget helt bestämt.

Ser att jag uttryckte mig lite klumpigt innan när jag skrev att jag kände "några" till ensamma när det egentligen bara är två stycken varav då Micke är den ena.

Den andra som också är ensamstående är ingen som jag har större intresse av att umgås med en midsommarafton. Han blir vid sådana tillfällen alldeles för berusad (as kalas och väldigt störig) vilket inte riktigt är min grej.

Nu är jag ingen slags moralpredikare.
Jag tar själv både öl samt snaps till midsommarmaten men anser att det skall vara i en måttlig mängd.

Tack för din respons.

Bästa hälsningar,
Bertil

#7
Då får vi hoppas att Micke är vänlig och bjuder med sig :)
Hoppas du får en trevlig midsommarafton oavsett vad.

Jag är i stort sett nykterist, men jag förstår vad du menar. Midsommar har ju sina traditionella fyllehundar ^^.

Tack och hoppas att även du får en trevlig midsommar.

Ser att du är hårdrockare precis som den här gamle gubben.
Det får bli lite Iron Maiden till midsommar men också kryddat men Motörhead.

Sedan så är det aldrig helt fel med lite punk heller, åtminstone inte enligt My Way att se det

Bästa hälsningar,
Bertil

#4 Så känner jag också, att egentligen skulle det nog bli jättekonstigt om vi umgicks igen. Ett tag skulle kanske minnena räcka till som samtalsämne, men sen då? Tja jag vet ju inte, kanske skulle det funka ändå. Men det är kanske ok att ha de där fina minnena. Jag får helt enkelt påminna mig själv om att ingenting varar för evigt, och att det faktiskt är ok att människor försvinner ur mitt liv.

#10 Ja, Zorita..det är lite sorgligt men rätt naturligt att en person man varit tjenis med ena stunden, försvinner bort lika snabbt. Jobb, plugg, flytt,  familj, nya åtaganden, bla bla bla :) Finns mycket som kan sära på människor. Frågan är ju om vänskapen är värd att försöka tas upp igen om man inte hör ett pip från den man kände, efter det som gjorde att vänskapen tynade bort? Har själv funderat ibland ifall jag skulle ta kontakt med vänner jag hade på gymnasiet och sådär…men jag känner ju inte riktigt personen/personerna längre..vill de ens veta av mig efter ett antal år åtskilda? Har de förändrats så mycket att man inte har något gemensamt längre? Såna tråkiga tankar snurrar lätt i huvet. Kanske någon tidigare bekantskap som tänkt så om mig, och också hindrat sig själv att ta upp kontakten pga det? Haha..relationer…en hel vetenskap att grotta ner sig i.

@#10 och #11

Egentligen så är det väldigt konstigt ändå.
Jag hade två väldigt goda vänner som jag umgicks med väldigt mycket så länge de var singlar.

En av dem var Lars och vi umgicks väldigt väldigt mycket och inte minst när det var midsommar samt kräftskiva osv osv.
Vi kunde på kvällarna sitta timtals och prata i telefon.

När han sedan träffade en tjej/kvinna så blev det helt tyst.
Dom båda föredrog att umgås med andra som var i par/tvåsamhet.

Detsamma var med Jakob som var min andra vän.
Vi umgicks väldigt mycket och när han för runt ett år sedan genom en datingsida träffade en tjej/kvinna så sade han ungefär exakt så här till mig:

"Bertil, bara för att jag har träffat en tjej så skall du inte tro att jag glömmer dig som jag räknar som min bästa vän"!

Hur blev det med det då?
Jo, nu umgås ju även de med andra som också är par och lever i en tvåsamhet.

Jag är inte på något sätt besviken att de två som jag räknade som mina bästa vänner nu väljer annat.

Jag förstår det mycket väl och det är väl så som livet fungerar.

Dock så kan jag inte komma ifrån att det ibland rinner en liten tår på min kind när jag tänker på det.

Bästa vänner, Jo tills det som de hittar en kvinna och därmed exluderar vänner som är singlar och ett femte hjul i gemenskapen.

Nu behöver det naturligtvis inte alltid vara så men så blev det med min "bästa vänner".

Är jag besviken? Nej, jag förstår att det är så som det fungerar.
Är jag ledsen? Ja!

Bästa hälsningar,
Bertil

#12 Tråkigt att höra Bertil. Känns ju märkligt att dina två "vänner" måste ha med sig tanten jämt om det nu är så. En sann vän skulle ta sig tid att träffa dig själv. Det är väl nyttigt för dom själva också med egentid kan tyckas och inte hänga över sin kvinna hela tiden?

@#13 ChristianK

Tack för din replik.
Jag tycker precis som du men nu är verkligheten precis som jag skriver.

Angående den där vännen Lars så har vi känt varandra i 22 år och när jag hade tjej/kvinna (innan hon gick bort) så var han aldrig någonsin exluderad från något som helst utan helt tvärtom.

Inte bara att han var välkommen på midsommar och kräftskivor utan han kom och var välkommen även vilken fredag/lördag/söndag som helst.

Det är därför som jag är lite extra besviken och faktiskt också blir lite blöt i ögonen när jag tänker på det.

Men vad fan då, passar det inte dem längre så kanske det inte passar mig hellre längre. (Fast det gör det ju ändå).

Bästa hälsningar,
Bertil