Trivs du med att vara ensam är det ju inga problem! Det är OK att vilja vara ensam.

Men hur menar du att du känner dig mindre ensam när du är själv än när du är tillsammans med andra?

Att du känner dig väldigt ensam när du är bland folk kan ju bero på att du inte känner någon samhörighet med dem, eller att du känner dig lite osynlig. Fast det där var bara en gissning, jag vet ju inte hur det ligger till. Varför känner du själv att det är så? Och trivs du med att vara ensam?

Hej. Jag håller fullständigt med dig Haku. Jag resonerar som så att jag känner mig mest ensam när jag har flest folk runtomkring mig. Är jag själv, så har jag valt det själv att vara själv, det är enhelt annan sak.

Det är mycket värre att vara ensam fast man är tvåsam, än att vara ensam ensam.

Ensamhet kan innebära frihet, om man valt ensamheten själv. Men tvåsam ensamhet binder fast en i ett hopp om att få den där samhörigheten. Kanske hade man den från början men gick vilse i någon sorts "ta-varandra-för-givet-träsk".

Men så länge man är två så finns det ändå en chans. Kanske har man svårt att ta det där första steget? Kanske tar det emot att inse att man har ett val?

Valet handlar om att våga ta risker, tänker jag. Man kan ta risken att blotta sig - försöka nå fram till den andra. Eller så kan man ta risken att bli ensam ensam.

Så svårt det kan kännas att sitta där och längta efter någon som finns nära rent fysiskt, men som är ljusår bort från ens själ.

För mig handlar samhörighet om att finna en själsfrände. Då kan jag känna mig nära fast min vän är många mil bort rent geografiskt.