Tråkigt att din syster inte kan lyssna fast att hon inte är intresserad av ämnet. För jag antar att hon gärna berättar om sina intressen o att du lyssnar till vad hon glädjs åt.

Kanske kan du säga till henne att du skulle uppskatta om hon i allfall lyssnar ändå, fast att hon inte är intresserad. För då får du i allafall en form av bekräftelse.

Jag har försökt,… men det resulterar bara i ursäkten att hon spårar ur för hon har adhd…

#2… Wait WHAT?! Jag har själv adhd, oh jag har en yngre syster som jag kanske inte delar speciellt många intressen med, men jag försöker i alla fall lyssna på vad hon har att säga. Nu bor jag och min syster väldigt långt ifrån varandra, och det är bara nu på senaste vi har lyckas klara av att prata med varandra utan att bråka eller så (jag erkänner att jag kan bli överkänslig om jag går utan min medicin för länge), men i alla fall. Låter som bortförklaringar bara.

Kaipon, jag har omedicinerad add ( det funkar bara ett tag sen får det motsatt effekt) samma med min syster, så just nu så har hon inga meds.

#4 Tycker ändå inte man ska använda sin diagnos som ursäkt till varför man inte kan lyssna på andras intressen.. Men det kanske bara är jag.. 

Det kan ju vara så att din syster inte mår bra (jag menar förutom diagnosen, man är ju mer än sin diagnos) och att du inte mår bra när du försöker prata. Jag känner mig ofta oerhört ensam, och då blir jag ledsen. När jag är ledsen har jag väldigt svårt att komma nära människor, även de närmaste så då blir det en ond cirkel. Ofta är det svårast med de närmaste konstigt nog, när man inte mår bra.

mymmeli, om det hade varit så lätt…

Hon har genom åren mått riktigt jäkligt och rent fantastiskt bra. Nu är hon i en bra period. Problemet har dock funnits oavsett hur hon mår.Det är dock bara det senaste året (-11 inräknat givetvis) som hon bara avslutar samtalen rakt av och lägger på luren.

Fyllde år igår, syster och min granne var med mig på vernissagen och mina tavlor har fått mer uppmärksamhet än jag visste för en har använts i en annons om utställningen.

Där fick alla vi konstnärer ett års medlemskap i konstnärsföreningen, glad för det blev jag. Sen fick jag två dukar att måla på av min granne. Det var de presenter jag fick. Inte för att jag är girig men min pappa pratade med mig och alla andra barnen får en slant till födelsedagen men inte jag.

Så, inbillar jag mig saker eller är det faktiskt som jag känner?

Jag tycker också det verkar mer som att din syster är egocentrisk och skyller sitt ointresse för ditt liv och intressen på sin adhd. Den gör ju inte att hon inte kan lyssna direkt och den respekten borde hon kunna ge för hon förväntar sig ju att du ska lyssna på henne eller hur?

Om medicinen inte fungerar borde ni prata med era läkare för att ändra doseringen eller substanser det finns ju ett antal olika preparat.

OM din far behandlar sina barn olika är det jättetråkigt tycker jag, är han medveten om det? Lättare sagt aän gjort men försök fokusera på de bra sakerna i ditt liv, det du tycker är kul som målningen och kanske de vänner du fått i konstvärlden istället. Så kanske du börjar må bättre och kan bryta isoleringen.

Konsten är inte det som dominerar, jag är bland dom ledande inom pärlor och ska antagligen få publicera mönster i Perlen Poesi och få mina smycken visade i 1-2 böcker.

Jo han behandlar oss olika och jag tror att det har med att min syster är mest lik honom…Han "glömde" att ge min lillebror en present också…

När det kommer till medicin så är min syster lik mig men åt andra hållet.

Jag reagerar tvärtemot och får dom mest ovanliga biverkningarna… du vet, dom som står i tjock svart text att man ska genast avbryta medicineringen och kontakta läkare…

Jag åt concerta lite över 2 år, en dag så blir jag istället för lugn och klartänkt manisk. Detta har gjort att jag vägrar nya obeprövade mediciner eftersom dom oftast har "plötslig död" som biverkan…

Jag älskar min syster och hon kan vara supergo om vi pratar om sånt som intresserar oss båda.