Man är inte udda, man är unik!

Alla är unika, men udda är väl mer extremt?

Jag är udda genom att jag inte går att placera i ett fack. Folk är livrädda för sådant. Typ att jag har för skiftande och motsägelsefulla intressen och egenskaper.

Jag har också lite svårt för sociala situationer, vet inte vad som är rätt o.s.v. Däremot teoretiskt, så kan jag verka ha väldiga insikter. Men det har väl kommit sig av att jag har fått analysera hela livet. Kroppsspråk var jag som blind för förr, och missar nu med, men efter att ha läst böcker och framförallt analyserat, så kan jag läsa av detaljer som inte ens socialt skickliga personer ser. Ändå fungerar det inte riktigt.

Jag har svårt för dösnack, och blir då som tyst och vet inte vad jag ska svara.

#2 Jag känner igen mig i det du berättar. Har du fått någon diagnos? Jag har asperger och mycket av det du berättar tyder på det. Men, så klart, det betyder inte att det ÄR så.

#3 Ja, jag har den diagnosen. Jag önskar nästan att jag vore av den osociala sorten, så vore "inga vänner" inte lika illa. Folk, även "proffsen" tror ofta att alla med AS inte är sociala (inte vill vara sociala alltså), men det är så fel. Det finns de som är osociala och det finns de som inte är det.

Jag är nog ganska lika dig och har också ofta blivit kallad just Udda…fast det är så att viär unika som sagt.

Ses nog också som "udda" ibland av andra

Men, vad det beror på , tja…

Jag lever ensam, är då och då extremt social, andra gånger har jag ett behov att att bara ligga o titta i taket alldeles ensam.  Kan iofs bero på värk o sömnrubbningarna jag lider av , grav övervikt som ger dålig självkänsla hjälper väl knappast till iofs

Men jag har några nära vänner.. och de låter mej oftast vara precis den jag är                   Och så har jag ju funnit människor här på nätet som är guld värda

Jag tycker om ensamheten, jag känner mig lugn av det. Nog kan jag vara social ibland men det tar så extremt mycket energi.

Ska snart få börja med arbetsträning så jag hoppas på att "träna upp" även den social biten, dvs att jag inte blir så fruktanvärt trött av att umgås med någon.

Om man inte följer strömmen, så är man udda.

I det här landet är det te.x. att le åt någon man inte känner

att bära annorlunda kläder

att säga vad man tycker

att känna sig nöjd mad tillvaron. mm. mm.

listan är oändlig och ibland undrar jag om det är när någon gör saker som andra skulle vilja men inte vågar.

Jag blir ofta dömd på förväg. Men för det mesta ser jag vanlig ut.

bara fått stämpel som udda

#7 Jag gillar också ensamhet, men för att kunna göra det, måste jag få ha social samvaro också. När man är ensam jämt, så blir det ingen chans att känna hur det känns när man längtar efter ensamheten.

Social samvaro kan även för mig vara tröttsamt, speciellt bland sådana som det är viktigt för att folk är "normala".

Men det är länge sedan nu som jag hade tillräckligt med social samvaro för att uppskatta och längta efter ensamhet.

Dock kan jag ju ha stunder då jag inte känner mig ensam. Kanske sådana stunder då jag förr skulle ha tyckt att det var väldigt skönt att få vara ensam.

#8 Ja, det är "skit" att det är så. Och trots att man numer menar att det är friare än någonsin med hur folk får vara, så håller jag inte med om det. Det är väl mest att det inte finns några tydliga regler att följa, men i verkligheten finns det i stället mängder av outtalade regler som dessutom skiljer från grupp till grupp, plats till plats, tillfälle till tillfälle. Därför är det mycket svårt att vara "rätt".

Jag upplever det faktiskt som mer inskränkt än det man hör om "förr" då det mer räckte att läsa på om etikettsregler (förenklat, men uingefär så).

Jag vet inte om jag ser vanlig ut. Jag är en sådan person som alltid alla kommer ihåg, lärare, ledare, någon man träffat enstaka gång o.s.v. Dessutom är jag över 182 cm lång, bara det något som folk kommer ihåg. En del kan säga "jaha, "Långe-Xxxx", henne minns man ju". Och jag har haft hår nästan till knäna o.s.v.

De perioder då jag väckt minst uppmärksamhet, är när jag varit deprimerad. Då brukar folk dessutom påpeka att jag verkar må så bra. När jag är deprimerad pratar jag mindre, så antagligen därför jag verkar "mer normal" när jag inte avslöjar udda intressen eller lite fel framtoning för situationen.

Sedan jag flyttade ut på landet och fick barn, har jag noll socialt umgänge förutom min man. Förut var jag på hundklubbar, träffade ex-makens vänner, vi åkte på saker där man träffade folk o.s.v. Nu är jag bara hemma, och träffar knappt folk på promenaderna ens. Några hundklubbar finns ej i närheten, bara brukshundklubben, och för den har jag "fel ras" och "fel ideologi" så dit går jag ej.

..Va?!.-jaé, ä inte udda..-andra tycker det!

….eh,eh..