Hej!

Jag vill säga att jag skumläst genom din text men hinner inte mycket eftersom jag snart ska iväg. Tycker att ensamhet är väldigt komplext och tror definitivt inte att det handlar om så ytliga saler som utseende eller självförtroende - hur många "attraktiva" och populära tjejer känner sig inte ensamma exempelvis? Hur många av dessa tjejer har bra och dåligt självförtroende?

Jag tror definitivt att slumpen har en stor roll i detta då väldigt många sociala människor kan bli ensamma under "rätt" förutsättningar. Men som sagt ska jag iväg och kommer återkomma med ett längre svar när jag har tid.

Phu.. lång text. Intressant men svårt att svara på utan att missa något.

Det finns nog lika många anledningar till ensamhet som ensamma.. Otroligt komplext och går nog inte att peka på några få saker som skulle spela in.

Men tycker det är bra att prata om det som det snåriga ämne det är!
Det du skrivit går såklart att vrida och vända på i all evighet men jag tror inte det finns några rätt eller fel att vara på. Det beror på vem man möter om man upplevs som klängig eller om de ser behovet och kan möta det.

Min självbild har jag problem med. Att tycka om mig själv. Inte hur jag fysiskt ser ut utan den jag är i förhållande till vem jag varit och vem jag velat vara och vill bli.
Att vara i nuet försatte mig i den här sitsen.

#1: Hej Tismon och AndroIDe - tack för era kommentarer. Fyll gärna på mer om ni vill. Väldigt intressant höra hur andra ser på det….

Vill säga också att jag absolut inte söker någon intellektuell konflikt (och det upplever jag inte heller att ni gör….) Då kan jag lika gärna radera mitt inlägg. Uttrycker hur jag själv starkt upplever världen i den mån det kan vara till någon hjälp för ngn ensam.

Väldigt väldigt komplext ämne ja. Svårt att ens definiera vad tusan ensamhet ÄR !! Och det är väl kanske olika saker för olika människor.

Men jag själv (och en del andra) menar nog en känsla av att inte "nå fram" till andra. Inte frånvaron av människor i rummet alltså. Det kan också vara att inte kunna prata om "det som känns angeläget".

Tismon: Läs gärna inlägget lite mer noggrannt för mitt avsedda budskap är inte att ett "snyggt" ansikte omöjliggör ensamhet. Absolut inte. Men möjligen uttryckte jag mig otroligt klantigt så att det framstod så. Sorry. Däremot råder det i min världsbild i o f s ingen som helst tvekan om att folks fysiska attribut har stor inverkan på deras livsbana - liksom flera helt andra faktorer förstås också har. Just detta är inte heller inom socialpsykologisk forskning särskilt kontroversiellt. Hade det varit tvärtom så hade jag kunnat leva med det, men så uppfattar jag rakt inte världen för egen del.

Den som däremot använder sitt vackra yttre som en ren "död teatermask" för att ytligt kurtisera omgivningen som någon sorts glimmrande guldfisk kommer snart folk tröttna totalt på och uppleva som levande död. T ex en del yngre tjejer som beter sig så torde med självklarhet bli olyckliga och ensamma dvs ej klara skapa en autentisk kontakt. Även t ex Marylin Monroe som av den amerikanska nöjesindustrin helt uppmärksammades BARA för sitt yttre. Ingen såg ngt annat hos henne. Hon verkar ha mått pyton. Fysiskt attraktiva människor som är verkligt lyckliga och autentiskt socialt framgångsrika är ju sällan tvångsmässiga instagramdrottningar. Och vice versa kan folk med ett betydligt mindre attraktivt yttre vinna terräng snabbt om de framstår som rättframma och okomplicerade i sitt förhållande till sig själva. Den som gör en stor grej av sitt utseende - oavsett om plus eller minus - blir inte framgångsrik i längden. Inte heller den som gömmer sig för sin spegelbild eller flyr från en aldrig så "obetydlig" aspekt av sig själv. Den sociala utstrålningen och harmonin PÅ TOTALEN avgör en persons lyskraft i ögonblicket - det är mitt budskap. Den förmågan i sin tur hänger åtminstone delvis samman med din grad av (fysisk och övrig) självkännedom. Däremot tror jag inte sådan "charm" är oväsentligt i kontaktskapande. Här finns det människor som klarar ragga upp en blomkruka eller ett lik på bårhuset. Vissa andra människor har inte alls denna förmåga i samma utsträckning - och det är förstås inte deras "eget fel"!

Däremot tror jag inte slumpen VARAKTIGT formar en människas liv. Vi talar här om extremt starka drifter (sociala, sexuella). Inte ens pansarhinder eller hot om dödsstraff kan stoppa sådana drifter. Bestående sociala problem (kronisk ensamhet) tror jag inte man ska skylla på slumpen i a f, sedan behöver det inte sitta i just utseendet. Men det beror inte heller på att du växte upp i Sollefteå eller att din far var svetsare. Folk har kommit igen socialt efter att ha överlevt koncentrationsläger.

Människor vill i de flesta fall vara sociala, vissa har nog lite svårare "få till det" av orsaker som de bär med sig i nuet, inte pga historiken enbart. Jag tycker det är medmänskligt att erkänna detta för sig själv. Och en förutsättning för att råda bot på ensamhet som kroniskt socialt problem är nog att konstatera detta. Betyder ju inte att personens sociala BEHOV nedvärderas på något som helst sätt. Tvärtom. Den som väntar på att slumpen ska lösa problemen riskerar få vänta länge.

AndroiDe: Utveckla gärna om du vill vad du menar med att du "inte tycker om den du är i nuet". Är det någon sorts missade karriärmöjligheter du ångrar? Vissa val i det förflutna?

Eller menar du att du inte är ensam egentligen utan mer missnöjd med utfallet i något avseende av livsvalen?

Var rädd om dig!

#3: Ja, att inte nå fram är nog vanligt. Just det där att kunna vara i centrum men samtidigt känna sig totalt tom efter var vardag förmig förr.
Jag jobbar i butik. Möter otroligt många människor varje dag. Älskar mötet med kunder. Snabba möten där man kan få varandra att skratta utan att konstla till det. Alla är olika.
Men är totalt ensam bland kollegorna. Har isolerat mig själv sen några år tillbaka så är ensam hemma också.
Däremot finner jag inget nöje i att skapa kontakt med dom. Det ger mig inget och tar energi att låtsas passa in.

Jag syftade på att jag förr levde i nuet. Många trauman bakåt och mitt sätt att hantera det var att lämna det dåliga bakom mig och vara glad för det jag hade osv.
Men att gå många år och inte implementera alla delar av mig själv från det förflutna plus den jag ville vara osv gjorde att jag krashade in i en identitetskris istället.
Jag har självinsikt och står rätt stadigt i allt jag är. Men kan inte hitta vem jag ska vara i mötet med andra. Ingen av mina sidor passar in någonstans.
Sen vill jag inte heller ha massor av kontakter. Det finns inte utrymme för det i mitt fysiska mående.

#4: Ok AndroIDe… intressant.

Säkert trevligt handla hos dig.

"Men kan inte hitta vem jag ska vara i mötet med andra. Ingen av mina sidor passar in någonstans."

Hmm. Menar du någon sorts sexuell ambivalens (läggning, identitet) du känner inför andra eller är det i någon helt annan dimension det svajar lite tror du?

För egen del så har det inte varit helt straightforward det där, så därför jag läser in det lite i vad du skriver kanske. :o

Jag skulle personligen vilja delta i någon sorts gemensam aktivitet för ensamma människor - väldigt berikande att dela intryck även om man kanske är på olika stället i livet. Skulle behöva hitta någon huvudman i så fall som kan stå för lokal och sånt. Är inte det minsta religiös men har ändå frågat Svenska kyrkan här på orten, inte svarat än. De borde kunna ställa upp.

Jobbar i vården och tidigare testat jobba på psykiatrin, var fantastiskt intressant med alla berättelser även om jag valde en annan inriktning sen…. :)

Hej igen!
Nu har jag läst igenom ditt inlägg mer noggrant och ber lite om ursäkt för ett mycket ytligt och snabbt svar - det var mest för att bekräfta att jag läst den (om ytligt) och att du inte skulle känna att ditt inlägg var osedd.

Hmmm… Nu ska vi se här. Det är mycket att gå igenom, mycket olika tankar och ideer och mycket intressant. Det finns en del som jag håller med dig om men också en del som jag inte riktigt håller med om. För att upprepa mig själv så är ensamhet ett mycket komplext ämne som kan betyda olika för alla. Det finns olika typer av ensamhet, frivillig som ofrivillig, men det är ju den ofrivilliga ensamheten som man oftast pratar om och det är även den ensamheten som faktiskt är skadlig.

När det kommer till att vara ensamma bland andra tror jag att vi alla kan känna igen oss och någon gång upplevt det. Känslan av att inte passa in. Eller skådespeleriet och småpratandet som nästan känns lite framtvingat. Om jag får gissa så handlar det helt enkelt om olika personkemier, olika intressen och människor med helt olika världssyner som interagerar och inte har en gemensam grund. Jag vet inte hur det är för alla men vissa människor klickar man helt enkelt lättare med och andra så blir det en fasad som man upprätthåller. Nu svamlar jag så jag ska försöka gå vidare i min text 😂

Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt. Jag tror definitivt att ensamhet kan hända oss alla under rätt omständigheter. Visserligen så kan vi själva hamna i en destruktiv cykel där vi förstärker ensamheten, det säger jag inte emot, men jag tror inte att man riktigt kan försimpla det som att man själv har allt ansvar. Att det är ens egna handlingar som gör en ensam. Det är inte svart-och-vitt eftersom typen av ensamhet och anledningen till att man hamnade i den kan variera och vara så olika mellan olika människor. Om vi tittar på vetenskapen så säger man bland annat att hur mycket närhet och beröring man fick som liten påverkar hur man hanterar stress som vuxen och där kan ensamhet även spela roll. Vi kan inte påverka våran uppväxt, hur människor behandlade oss under uppväxten, i vilket hushåll vi växte upp i eller hur mycket kärlek vi fick som liten. Miljön vi hamnar i under våran uppväxt kan vi inte påverka. Som vuxen kan vi inte heller alltid påverka vilken miljö vi befinner oss i då förutsättningar som exempelvis pengar och mental hälsa avgör hur mycket man orkar. Sedan ska man inte göra sig till ett offer och påstå att ens förutsättningar förhindrar en från saker, avsäga sig allt ansvar, det tror jag heller inte på. Allt jag säger är en person som växt upp i en grotta kommer inte veta hur världen där ute ser ut och om man bara fått förstärkelse efter förstärkelse om hur värdelös man är så är det verkligen inte rimligt att förvänta sig att denna personen helt ensam kan ta sig ur ensamhet. Vi kan genom olika metoder ta oss ur ensamhet men om det inte finns någon där som kan ge oss dessa verktygen så blir det väldigt svårt.

Jag har hört om personer som försökt ta sig ur ensamhet genom prata med främlingar, ta iniativ, verka glad och ha en bättre utstrålning. Det fungerade inte för dem och jag tror inte det är så enkelt heller. Mycket handlar om vilken miljö vi är i, kulturella skillnader, hur öppna alla andra är och mycket mer. Du kan vara riktigt attraktiv men är du i en miljö du inte passar in i så är det lätt att bli ensam. Sedan finns det en poäng i att attraktiva människor blir mer sedda men jag tror du redan tagit upp att allt inte bara handlar om utseende utan även ens egna utstrålning och självkänsla. Jag tycker det har en större impakt på hur attraktiva de är.

Punkt 2-3-4 i det första stycket hänger ihop och jag håller helt med dig om att det tyvärr bidrar till ensamhet.

När det senare kommer till att bryta ensamheten så tror jag att det kan vara en del utav det, men att det kanske inte är så för alla. Det är lätt att man generaliserar och återigen, hur man hamnade i ensamhet har större vikt här. Det spelar ingen roll hur attraktiv du är, om du ser dig i spegeln, gör dig mer attraktiv, tränar - är du i en miljö med fel typ av människor så kommer du inte kunna känna samhörighet med dem. Sedan kan man fråga sig, spelar det någon roll om jag är attraktiv? Vill jag ha ytliga band där mitt utseende spelar så stor roll? Personligen när jag tittar på mig själv och mitt egna utseende utgår jag från vad jag finner attraktivt och hur jag vill se ut för min egna skull. Jag tror det är lite mer hälsosamt att se det på det sättet. Precis som du säger har vi ofta våra hjärnspöken som heller inte alltid är grundade i verkligheten. Ärlighet är viktigast och att vara ärlig i sig själv och utstråla sina egna flaws men att äga dem (det är så jag uppfattade din text?) är mer mänskligt och relaterbart.

Ens bakgrund har format människan man är idag och det är inte helt ologiskt att man utgår från händelser man varit med om. Det är ju trots allt det enda man vet. Jag tycker inte om tanken att kasta allt åt sidan och låtsas som att det förflutna inte har någon betydelse, det är viktigt att om det utgör ett hinder så tar man hand om sig själv och läker.

Jag har svårt att tro att någon förväntar sig att varenda främling de stöter på kommer vara deras själsfrände. Men en del människor har lätt att "over share" och sbårt att veta när de ska sluta dela med sig utav något. Dessa människorna borde ta hand om sig själva och sitt trauma så att de inte längre känner ett behov av att berätta det för alla. Så att de är till freds med det :)

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig om att man ska försöka se bra i alla människor. Det finns en del rövhål där ute och i min erfarenhet så har många ensamma människor svårt att lämna dessa rövhålen eftersom de är rädda för ensamheten som kommer efteråt.

Att kunna relatera till alla finns det nog ingen som kan. Risken blir att man projicerar om man försöker förstå någon alldeles för mycket. Det är komplext och huruvida två ensamma människor kan komma överens ligger inte i att de är ensamma människor men det handlar om personkemin och interaktionen mellan dem skulle jag tro.

Stöttningsgrupper i syfta att motverka ensamhet låter som en bra ide tycker jag :)

Intressant och mycket att fundera på. Håller med om en del och annat inte.
Har själv varit med om en person som klistrade sig på mig och blev till sist en energitjuv.
Jag försökte det lilla jag förstod då att få personen att byta spår och söka hjälp, det ledde bara till att det blev värre då personen var helt i förnekelse.
Till slut hade jag inget annat val än att bryta helt med personen då personen bröt ner mig fullständigt och jag hamnade i den berömda väggen.

#7: jag beklagar :( Det måste ha varit svårt. Bra att du bröt med dem och hoppas du mår bättre idag!

#8. Tack! Ja, det är bättre men fortfarande jobbigt, speciellt när jag springer på personen och allt rivs upp igen.
Personen låtsas som att jag inte finns, hälsar inte längre.
Fast å andra sidan är det skönt att slippa hälsa också, fast det känns ju så dumt då vi ibland passerar förbi varandra på 1 M avstånd.🙄

#6: Hej igen Tismon

Ja håller med om mycket. Tror nog egentligen vi tycker rätt lika men uttrycker det lite olika. Det är naturligtvis otroligt komplext och jag berättar förstås min historia utifrån de specifika horisonter som gällde här.

Jag tror f ö också någons barndom spelar stor roll. Inte som Freud kanske att en enskild händelse präglar en men att den generella stämningen hemma gör det. Har man fått ett kallt eller glädjelöst bemötande av en förälder t ex så lämnar det en krater i själen som är otroligt svårt fylla med ngn annan fyllnadsmassa senare i livet. Tillit till andra och detta att "våga ta plats" grundläggs nog tidigt i barndomen. Men även här finns i o f s talande undantag på folk som växt upp bland rötägg till föräldrar och likförbannat blivit extremt harmoniska och socialt välfungerande människor.

För egen del tycker jag att den fysiska självbilden varit ganska central. Men kanske färgas rätt mycket av att jag inte hade ett oproblematiskt förhållande till den tidigare. Har man alltid tyckt om sig själv i spegeln så är det ju inte en issue. Med detta menar jag alltså inte exakt HUR jag ser ut rent geometriskt utan mer att ha en korrekt reproducerbar bild av detta. Att faktiskt se i spegeln vad man förväntar sig se. Länge var det inte riktigt så. Mera ett töcken. Sartre beskriver det otroligt bra i romanen "Äcklet" hur personen beskriver sitt ansikte som en deja vu-upplevelse, snarare än något igenkännande av sig själv. Sartre själv hade ju en mycket uttalad skelning på ena ögat som gjorde att han såg lätt udda ut för övrigt. Jag växte upp med en känsla av att min pappa inte tyckte om mig som jag var (rent fysiskt) - skämdes för mig och var även svårt mobbad i skolan i åratal. Jag kunde heller aldrig acceptera mig själv rent fysiskt, extremt mycket komplex och så vidare. Möjligen är jag också inte helt the marlboro-man. Minns att jag redan som 3-4-åring såg mig i spegeln och inte förstod mig själv. Det var under senare år väldigt svårt att ta på ångesten, jag kapslade in mig i en skyddande kokong genom att vara duktig i skolan m m. Till slut mådde jag kategoriskt dåligt och var helt utanför alla sammanhang, men jag kunde inte hitta någon tråd att vira i. Men jag insåg att jag mådde illa varje gång jag satt hos frisören och var tvungen titta på mig själv i spegeln. Det var hemskt. Såg ett spöke som jag inte kände igen. Då insåg jag att det fanns en demon att skvätta vigvatten på där i spegeln, nu inte som ett barn med förstulen blick längre utan som vuxen. Har jobbat mycket med detta. Idag tycker jag mycket bättre om mig själv och har en långt mer avslappnad självbild. Det kan vara riktigt trevligt hos frisören. Och det konstiga är att när man bedriver den ganska plågsamma exorcismen framför spegeln så spottar demonen ut allt möjligt på bordet och all himlens och jordens problem löses eller rättare sagt upplöses. Sådant som kunde reta upp mig otroligt, världsliga ting, bekommer mig nada idag. De blir irrelevanta. Jag började sakta sakta finna en inre glädje i mitt ansikte, är absolut ingen fotomodell, men tycker om mig numera för vad jag är på ett annat sätt. Man går därmed också från att vara ett objekt till ett subjekt i någon mening.

Ja jag har frågat Sv Kyrkan på orten om de möjligen kan ställa upp med lokal och huvudmannaskap för ngt sådant initiativ. Är inte det minsta religiös men verkar ändå vettigt. Ej fått svar än.

#7: Hej Tarotstollan

Ja det kan vara svårt bryta sådana relationer. Ibland kan man tvinga välja mellan total ensamhet eller att fortsätta harva fram i den destruktiva relationen. En del sådana människor har också en tendens att vilja isolera en från andra så de har en alldeles för sig själva. Då måste man tyvärr gå ut ur relationen. Det blir en väldigt allvarlig psykologisk maktrelation som byggs upp annars. Nått sorts Stockholmssyndrom liksom.

#5: "Hmm. Menar du någon sorts sexuell ambivalens (läggning, identitet) du känner inför andra eller är det i någon helt annan dimension det svajar lite tror du?"

Nej, jag har lätt för att vara personen som möter en kund eller utföra ärenden eller andra korta interaktioner.
Men så fort det handlar om att hävda mig själv i ett möte med någon jag skulle kunna tänka mig ha en långvarig kontakt med så vet jag inte vilka sidor jag ska ta fram för att bemöta personen utan att förhålla mig ytligt.
Ensamhet är inte så enkelt som att dra upp en lista på saker "att ta itu med" och sen är det löst.

Du nämnde detta i inlägg nr10..
"Men även här finns i o f s talande undantag på folk som växt upp bland rötägg till föräldrar och likförbannat blivit extremt harmoniska och socialt välfungerande människor."
Det går inte att anta att dessa personer blev välfungerande "bara sådär". Det kan handla om att de mött rätt person/er och fått rätt stöd vid rätt tid. Det går inte att säga att en socialt välfungerande person inte självskadar eller mår dåligt så fort de stänger dörren om sig. Ett avvisat barn behöver närhet och trygghet. Även som vuxen. Det kan upplevas som klängigt. Men det borde inte förknippas med manipulation av en vän för att de lever i förnekelse eller vad som nu sker.
Som ensam möter man många andra ensamma på olika sätt och det är vanligt att man får ihop det där "måste-livet" medan det själsliga är tomt.

Efter varje händelse i livet formas en ny framtid och ett nytt "jag". Varje händelse skapar miljarder olika möjliga utfall vilket i sig utgör det komplexa nät varje liv innebär. Att tillskrivas en egenskap som klängig kan inte förklaras på ett sätt eller lösas på ett annat sätt.

Menar inte att låta tjurig. Vet bara inte hur jag ska mjuka upp orden.. haha

#12: Det är lugnt, AndroIDe

Känner mycket igen mig i den där känslan att vilja växla över till ett icke-ytligt spår men bli osäker på om det når igenom. Det är ju sällan samtalsämnet som är avgörande utan mer HUR man pratar. Jag är dock ganska kass på sådant - lite det som är mitt sociala handikapp tycker jag.

Nej jag tror inte heller på listor eller sådana där glättiga psykologtips. Även om just dessa råd som jag skrev ner har fungerat åtminstone lite grann för mig. Men det är mig det. Att gå dessa berömda "drejkurser" är nog inte meningsfullt för så många, om lösningen vore så enkel så skulle ju ingen vara ensam. Men detta att småinteragera i vardagssituationer har ibland gjort mig lite mindre ensam för stunden till en ganska låg känslomässig "investeringskostnad". Blir ju lite som att småprata i affären fast utanför jobbet. Bara det faktum ATT man tilltalar något och säger ngt man inte hade behövt säga är ju en sorts stilla flirt. Så tänker jag. Även att bli turned down är lite skönt på nått knäppt sätt.

#13: Jag har nog mer problem med vad jag ska säga än hur.. även om det också kan skava lite.
Vad innebär det att vara djupare? Hur går man vidare från ytlig till djup kontakt? Inte sexuellt utan intellektuellt? Vad är lämpligt att säga och när? Var går gränsen mellan klängig och avståndstagande? Många frågor…
Jag är ju mycket och kan antagligen servera det mesta vilket gör det otroligt svårt i kontaktskapandet.

Jag uppskattar också såna där mikromöten. Det är som om man är ute efter kicken att känna, oavsett vilken känsla det ger.