Brukar fantisera om att ta livet av mej själv då, och tänka på hur skönt det skulle vara att slippa må dåligt över att vara ensam och att bara vänta på att få dö oavsett förr eller senare. Brukar tänka på det nästan varje dag.

Jag sitter och gråter, ingenting i mitt liv är liksom andra. Jag är ensam på julafton, påsk , midsommar osv
Ser folk runt mig som har påsklov. Det gör ont i mitt hjärta att vara cm då pass ensam i livet. Har ett barn som har autism och sitter i soffan för det mesta. Ingen hjälp och support av samhället. Funkar inte med vård och själv är trött att be om hjälp. Hela mitt liv var jag rädd att missa mitt barn men inte nu längre. Jag kan inte ta livet av mig och lämna hen ensam men dagen som jag inte har ngn i livet, blir enklare att säga farväl till skitlivet…..

Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig att responsen skulle vara. Hade tänkt mer metoder för att känna er mindre ensamma när det känns sådär svårt.
Tråkigt att ni känner att ni vill bara dö och livet är inte värt att leva. Det finns stunder jag tänkt så, att livet vore enklare som död. Men om man inte lever, så finns inte chansen att ändra långsamt sitt liv. Kanske dyker det upp något som gör livet mindre ensamt. Det kan vara ohyggligt svårt, men jag vill ändå hålla i hoppet att det finns ljus framöver. Jag har även lyxen att tänka att jag har några fina vänner och en familj som skulle sakna mig om jag gick bort. Det är vad jag brukar tänka om jag faller in i dessa tankar. Men alla har ju förstås inte den lyxen.
Men försök vara modiga och kanske unna er små vardagslyx, stora som små. Eller hitta en vän här på iFokus. Som ni kan bara dela små saker med. Försök hitta ljusglimtarna, även om de är långt nere i den djupaste brunn, där, inom er. Jag vill gärna tro på er borttappade själar, att det finns även någon positiv framtid för er.

Jag har börjat träna mig själv på att känna tacksamhet för allt mellan himmel och jord..
Det har hjälpt mig enormt mycket mer än jag trodde att det skulle göra innan jag verkligen började öva på det!

Och det är verkligen något jag rekommenderar att man tränar på om man mår dåligt pga ensamhet eller något annat..

Det finns oftast NÅGOT man kan vara tacksam över faktiskt..Speciellt om man bor i Sverige, har tak över huvudet, mat att äta, slipper frysa, osv, osv..
Jag tror vi är lite bortskämda i Sverige..Ok man kanske inte blir mindre ensam av att ha råd med mat, dryck, ett ställe att bo på, osv, men nog mår man bättre iaf än om man skulle svälta o inte ha någonstans att bo..

Jag har levt i perioder där jag inte haft något att äta, någonstans att bo och andra jobbiga situationer och det är ju ingen dans på rosor precis..

Jag är alltid tacksam för när det är fint väder och man kan sitta i solen o njuta..
Eller att jag har mat, dryck, ork att träna lite yoga, eller när det finns en ny spännande film att titta på , att jag har folk jag kan spela schack mot, att iFokus finns där man kan prata med trevliga människor, osv osv…

Framförallt så är jag tacksam över mina hundar..
Djur har alltid varit det bästa "botemedlet" mot ensamhet..För då är man ju inte helt ensam..

Sen tycker jag också att träning som yoga, promenader, osv hjälper mot att å bättre, antagligen för att det då bildas "må bra hormoner" + att känns bra att göra något + att man sover bättre om man rör på sig, kommer ut i solen, osv.
Sover man bättre så mår man garanterat bättre redan där…

Sen haha så tycker jag kosten har stor betydelse för hur man mår också..En sak som jag fått bättre humör av, var när jag slutade helt med gluten..

Det kanske inte har direkt med ensamhet att göra iofs, men ju bättre man kan må i sig självt, ju bättre mår man ju vare sig om man är ensam eller inte..🤔😊

Gym, dataspel, krams en kudde, youtube, mat, skriva kommentarer osv. Distrahera mig själv från verkligheten med andra ord haha

Det går upp och ner. Ibland är jag stark och kan ta mig lite i kragen, försöka göra saker jag blir glad av eller får energi av, men för tillfället är jag fast i en elak spiral som bara leder mig ner i mörker.
Men ofta går jag till lilla butiken här i byn och pratar med kassörskan, blir alltid lite mer energifylld av social samvaro.

#0:

Träna/motionera funkar oftast (om man har orken att komma igång dvs). Igår t ex, kände jag mig sårad och arg över en sak, och det var dags för styrketräningsrutinen. Det var så skönt att ta i ordentligt och lyfta vikterna i 45 min. Efteråt var ilskan borta, och jag kände mig heller inte sårad längre.

Jag vet inte vad jag hade gjort utan träningen…

Jag har läst en massa och vet vad som är bra, t.ex. fysik aktivitet, mm.

Mentala aktiviteter skingar dumma negativa tankar. Tex läsa och titta på JW.ORG

Får man skriva att onani funkar bra känslomässigt.

Detta är mitt bidrag.

Vad jag brukar göra (just nu)

• försöka få ett arbetspass på demensboendet där jag är timvikarie, det gör mig glad att jag kan ta hand om äldre dementa och hjälpa dem, göra dem glada osv
• ringa till någon som är trevlig att prata med (har inte så många att ringa längre tyvärr)
• chatta
• spela spel med folk från hela världen MMORG
  (- prata med kassörskan i lilla butiken då också förstås)

Dans och musik gör mig tyvärr ofta ledsen så det har jag lagt ner lite.

Tidigare kunde jag få lite socialt via hunden, men nu får jag endast det när jag köper kurser som vi går. Känns jobbigt när pengar är ett problem. På kurserna får jag tyvärr inga kompisar/vänner.

Dom som bor i örebro som jag, kurser.se har massor mer roliga kurser och hobbies man kan gå på.
jag älskar akvarell, så har faktiskt för första gången anmält mig på en kurs.
Så att gå på kurser är ett nytt sätt för mig att få socialt umgänge och dessutom att lära mig något med dom intressen som jag har!!

Ett år senare och vikarierar inte längre på demensboendet. Saknar det jobbet väldigt mycket. Inte arbetskamraterna, utan de underbara äldre. Hur komplicerade och lätta och svåra och underbara de var. Hur jäkla givande jobbet var. Det var ett bra botemedel för min ensamhet.

Idag gör jag inget. Jag har lixom gett upp… Det är ingen som är intresserad av mig som människa längre.

Jag tar t. ex. en cykeltur eller en promenad, läser en bok, bakar något, planerar veckans mat, tittar på en serie på Play.

Men innan jag har kommit så långt känns det jättejobbigt. Det verkar som om andra har fullt upp med olika aktiviteter och träffar andra människor hela tiden.
Jag har ingen som kommer på besök. Möjligen kan någon ringa, men det händer nästan aldrig. Jag känner mig ganska värdelös, faktiskt.

Men jag har min älskade katt som nyligen fyllde fyra år, en blandning av huskatt och norsk skogkatt. Han är min bästa vän.

Tycker ni skriver till mig istället!