Hej alla!

Jul, nyår och Midsommar. Det är helger där gemenskap betyder så mycket. Jag sitter här i min sommarstuga på Öland. Runt omkring mig finns i de andra stugorna stora familjer med mycket gemenskap.

Varför besväras jag av detta?

Här sitter jag och äter min goda mat och avnjuter gott vin. Det är alldeles lagom varmt ute och egentligen är det jättehärligt.

Men jag börjar fundera över alla misstag jag gjort när jag försökt komma nära någon. Och jag minns alla midsomrar där jag varit bland vänner. Jag minns alla tjejer som jag gillat, men som aldrig förstått sig på mej. Jag minns hur jag sabbat allting genom att bara lyssna på andra och inte lyssna på mina innersta känslor och tankar.

Men känslorna är välkomna. De får mej att känna mej levande. Det kommer rysningar genom hela kroppen och det påminner mej om att jag är en människa av kött och blod.

Sedan tänker jag på mina grannar. Känner de sej besvärade av att se mej ensam? Får de dåligt samvete av att inte bjuda in mej? Eller tycker de bara att jag är konstig? Här sitter jag som en slags enmansvariant av Grevinnan och betjänten. Jag började t o m med att spilla ut ett glas vin på utebordet så att nu luktar det systembolag här!

Jag är ledsen men ändå inte. Jag är lycklig men ändå inte. Jag är 60 år men känner mej fortfarande som en vilsen och smått busig tonåring.

Midsommarhälsningar
Peter på Öland