Annons:
Etikettot-off-topic
Läst 1934 ggr
[Urfokus94]
2019-02-12 18:11

Hur accepterar man att man inte har någon?

Jag vet inte hur jag ska kunna acceptera ensamheten jag tror nästan det är värst, har aktivt försökt lära känna folk i flera år men det klickar aldrig jag tänker sluta försöka och låta tiden gå, men hur accepterar man att man inte har någon? 24 timmar av dygnet är en lång tid när man inte delar den med någon, ändå bättre än att vara med någon där det inte känns hundra procent. Ibland njuter jag av ensamheten, men inte när det inte längre är ett val. Det är ofrivilligt.

Annons:
spiritoffalconer
2019-02-19 18:23
#1

Ensamheten är lika skön som den är jobbig. Tag en dag i taget det gör jag. När tiden är inne så hittar man den där sanna vännen

Carmen1234
2019-03-01 00:00
#2

Jag känner mig ofta ensam fast jag har pojkvän, familj och några få vänner. Den känslan har varit konstant i ungefär 7 år. Man försöker göra allt för att hitta folk som vill socialisera. Men oftast leder det inte till långvarig vänskap.

Tomheten
2019-03-01 01:08
#3

Att skaffa vänner i vuxen ålder är verkligen inte lätt. Känns nästan som att vara en andra klassens medborgare ibland.

Jag blir gärna din vän Urfokus94 även om vi förmodligen inte har samma intressen.

Rickard77
2023-12-09 17:33
#4

Jag blev lämnad av en kvinna som jag älskade mer än något annat, kanske mer än mitt eget liv. Hon dog bara ett halvår efteråt. Jag förstod efter att ha gått igenom en mycket svår sorg att det bästa är att försöka att aldrig göra sig beroende av en annan människa, oavsett om det är en partner, en vän eller en släkting. För när du blir för beroende av en annan människa innebär det också att du säger upp din självständighet som människa och blir allt mindre självgående.

Nästan allt du gör gör du för den personens skull, och kanske slutar du göra saker som annars skulle få dig att må bättre för egen del. Det var så det blev för mig. Jag var så rädd att bli lämnad av en person som var den enda stora kärleken i mitt liv, som jag tyckte då. Men förhållandet hade varit på upphällningen något år, men jag intalade mig hela tiden att allt var bra, när sanningen var att hennes känslor för mig höll på att slockna mer och mer.

Nu har snart 9 år gått sedan dess och jag känner inte längre någon större sorg utan mest bara tacksamhet över att ha fått dela livet med en så fin människa som hon ändå faktiskt var.

Och har förstått värdet av och nödvändigheten i att bli en självständig människa och vara så lite beroende av andras bekräftelse och acceptans som möjligt. Att öva sig på att bekräfta och se sig själv är kanske desto mer viktigt.

Självklart kan de flesta av oss aldrig bli helt oberoende av andras bekräftelse, eftersom människan är ett flockdjur, men det är en bra sak att försöka tagga ner på sitt beroende av en annan person/ andra personer, om man upplever att det gör att man blir självutplånande.

Upp till toppen
Annons: