Positivt/Negativt

Trivs bra med att vara ensam, folk har svårt att förstå det!

2018-11-28 17:45 #0 av: Puupäää

Jag har snart varit ensam i tre år.. nu när jag fått ordning på mitt boende, byggt upp mitt hem, och är skuldfri.. så trivs jag väldigt bra med att vara själv! Har kontakt med folk via nätet, telefon och jag pratar med folk när jag är ute på ärenden. Det räcker liksom. Har kronisk värk, och gör saker i min takt.

Det konstiga är att många undrar vad jag gör på dagarna.. hallå, vad gör ni på helgerna? Är man hemma, då blir det disk och mycket mer att pyssla med. Och mina promenader som är viktiga. Det är min träning. Saknar inte någon sambo/särbo eller något. Det är skönt att kunna göra vad jag vill och när, utan att behöva ta hänsyn till andra.

Har varit sambo tidigare lång tid, men tyvärr blir jag bara anti när jag får meddelanden varje dag, som bara går ut på att folk vill ha sex eller annat, trots att de har partners. Är så trött på det, så det gör bara att jag inte saknar någon bredvid mig i soffan. Trivs med livet ändå. Jag litar faktiskt inte på någon på nätet. Kan prata och ha roligt med folk, men inte mer.

Fler som har det bra ensamma, efter separationer och sjukpension? Har nog inte haft det så bra på de senaste 20 åren.

Det är jättetråkigt att många inte trivs ensamma. Som mår dåligt. Men jag förstår dem, speciellt om den andre gått vidare.
Som nyseparerad tänkte jag annorlunda. Då sökte jag någon ny direkt. Men nu i efterhand.. varför skulle jag ha bråttom? Det jag märkt, är att många män inte klarar sig själva. De måste ha en kvinna som tar hand om dem typ. Har faktiskt inte märkt att kvinnor blir "desperata".

Jag ville inget särskilt egentligen med mitt inlägg, bara det att jag mår toppen, och att folk har svårt att förstå det. Men om jag säger att jag har det bra, sluta tjata helt enkelt.

Kanske någon som känner igen sig om att vara den som tjatar.. :-) Så gör inte det om de säger att allt är bra. Vi är olika och tur är väl det.

Nu ska jag följa kvällens hockey.. nytt intresse, som tar upp en stor del av min tid också.

Ha det bra alla ensamma, och jag önskar er allt gott! Mvh 53-årig tjej som känner sig som 35 nu!

Anmäl
2018-11-28 17:56 #1 av: Milkshake

Känner absolut igen mig. Jag var (frivilligt) singel i 6-7 år, och hade jag och min bästa vän inte fått känslor för varandra hade jag troligen fortfarande varit singel och trivts bra med det. 

Men precis som du säger så är det något som (av någon anledning) stör omgivningen. I mitt fall var det inte så mycket tjat, däremot var det både vänner och familjemedlemmar som ville leka matchmaker och försökte para ihop mig med olika personer. Givetvis utan att fråga mig, för det hade jag aldrig gått med på. 

Anmäl
2018-12-12 19:52 #2 av: Puupäää

Det är bara tråkigt på storhelger. Det är så mycket "måsten". Då jag struntar fullständigt i jul och nyår. Har inte pyntat eller något.

Och jag är aldrig ute på krogen, de gamla vännerna lämnade jag bakom mig. Men är däremot besviken på dem som minsann skulle hälsa på, men inte ett pip från dem.

Men nu när jag inte har katt kvar, så har jag en annan frihet. Hade ingen kattvakt förut. Nu kan jag röra på mig, inte fel alls. Det enda som ligger mig i fatet är att jag har lite svårt att göra vissa saker pga bl a Fibromyalgi. Och jag har ingen bil..

Så det blir isolerande. Men detta med "jag har hittat nån som skulle passa dig", är bara jobbigt. Det är mina syskon som håller på.. men vi har så olika smak. Inatt tex chattade jag med en 30 år yngre kille. Och hade bara roligt. Jag satte stopp för prat om annat, men hade bara kul sen. Och det var bara ett engångssnack. Mest om hockey. Men det är roligare med yngre killar. Humor är viktigt!

Kommer aldrig mer att skaffa mig ett husdjur. Det hämmar mig i mitt liv. Att vara låst och tiden rinner iväg.. man lever bara en gång. Ska försöka åka utomlands till våren ensam. Blir spännande :)

Anmäl
2018-12-22 21:10 #3 av: Dextersss

Hej  vem är jag, nog kan man säga att man är mera som en filur som har trivts rätt bra i den ensamma miljö som konstruerats under årens lopp. Det här “nästan” aldrig upplevts ensamt i mitt egna sällskap, om man försöker reflektera tillbaka i tiden.

Det här är bara en hypotes eller ett försök att reda ut vad ensamheten innebär på ett individuellt plan för en själv, eftersom det har haft med en mängd av olika trådar som samman flätats till något hållbarare för min del genom tiden.

För mig har det självklart haft med att göra hur man har haft en relativt trygg värld runt sig, möjligheter att driva sig fram, självklart kommer inte detta gratis utan det har inneburit en kamp där missbruksproblematik,sjukvård,relationer har haft ett grepp om hur ens liv ska utformas.

Själv hade man ett starkt behov av att bedöva en smärta som kom av ett medicinskt ingrepp i hjärtat, en operation som blev felaktigt åtgärda i min ungdom, den kom att påverkade en rad aspekter i mitt liv, som gjorde att ensamhet med alkohol var ett underbart sätt att fly från verkligheten, ett sätt att sänka sig, att finna sig själv i sin ensamhet. Allt kändes helt naturligt för mig.

Detta pågick under en ganska lång period. Dock på sidan om fanns en helt annan roll, en annan personlighet som var rent sagt fåfäng och väldigt social,väl strukturerad särskilt i arbetssammanhang, där förekom aldrig en bakfull eller odräglige personlighet, det syntes aldrig att jag hade missbruksproblem, väldigt duktig på att dölja det för andra t.om mina få vänner som jag kallar de för kände till det riktigt.

Så i detta sammanhang var ensamhet en fristad, från de yttre faktorer som kretsade runt mig. Visst kom det på tal om relationer, men det medicinska ingreppet hos mig var väldigt nära hjärta så att säga, att endast få i min umgängeskrets kände till min historik. Det fanns skamkänslor och det där fåfängan var liksom dröm moln på himmeln som aldrig uppenbarade sig.

Så på det planet hände inget, visst fanns det stunder man blev riktigt intresserad, men oftast lät jag allt själv dö av sig självt, istället för att engagera mig i en relation som skulle påverka mig negativt, det var nog den rädsla som fanns i min trygghetsbubbla. Helt klart att upptäcka en besvikelse över hur mitt liv såg ut i själva verket!

  Så detta pågick i flera års tid, tills en dag då en nära vän försvann i sviterna utav alkoholen baksida, då kan man säga att även ensamhets faktorn gjorde en påhälsning ganska negativt.

Den gav ett uppslag kan man säga att nu var det dags att ändra på ens livsföring! Jag sa upp mig på mitt jobb började studera upp mina gymnasiebetyg på samma skola som min barndomsvän hade gått på. Där skedde en total förändring för mig. 

Det liksom svepte in en ny framtidstro som bara jag själv kände av, den förde ut mig på en mera självkritisk stig denna vind, självförtroendet växte,  jag hittade min livs kärlek likaså  men framför allt missbrukets hårda grepp lösgjorde sig från mig, har liksom aldrig förståt riktigt hur allt gick till. Men trådar som flätats samman utifrån min ensamhet till en relation ja nu är det väl mycket kvar än till att få kalla det för en relation, men ur detta har ett kraftfullt rep tillverkats utav alla dessa trådar av erfarenheter som har funnits där, känslan är fullkomligt stabil. 

Detta rep kommer hålla i vilken storm som helst, och det hoppas jag och tror på enormt mycket  att det ska hålla mig nykter livet ut och låt min självkänsla stärkas mer tillsammans med min stora kärlek!

Som avslutning,  är det enda självklara att det viktigt att våga sig fram här i livet, inte fastna i små fåfängliga bitar som bara skimrar där utan det måste finnas en drivkraft som man måste finna i sig själv, för att börja ta klivet ut,  känna att det trycker på åt rätt håll. Kämpa på ge liksom inte upp! 

 God Jul mina nya vänner och försök hålla den vit som möjligt för era när å kära!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.