Ensamhet

ensamhet och utanförskap

2018-11-16 13:07 #0 av: Underisen

Hej!

På ett fruktansvärt sorgligt sätt känner jag lättnad när läser jag om flera  här, som har samma erfarenhet som jag, den att inte duga, passa in...försöken och initativen som rinner ut i sanden, bristen på ömsesidighet, undran varför man aldrig duger, trots att jag fått höra att jag är ju så glad och positiv blabla, det gör en ju lite förvirrad, för om detta vore sant borde det väl märkas mer i form av många vänner tänker jag?

har alltid känt mig (och varit) ensam och udda, aldrig riktigt passat in, har mest varit den där i utkanten som det är struntsamma om den är med eller inte, inte heller verkar det vara viktigt att hålla det man lovar, utan dyker nåt roligare upp så är jag den man utan vidare skippar...sånt gör väldigt ont och jag är nu så väldigt trött, man kan väl säga att livet inte magiskt blev bättre ens i andra halvlek , snarare verkar det som att det blev sämre, har fått flera smärtsamma uppvaknanden med sk vänner bara detta år, och funderar på allvar om jag bara ska skita i allt och stänga in mig i lägenheten, det finns gränser för hur mycket känslomässigt stryk man kan ta.

det var skönt att bara få skriva detta, en stor kram till er alla som har det som jag

Anmäl
2018-11-18 01:07 #1 av: Tomheten

Väl skrivet. Stor igenkänning på allt du skrev.  Det verkar ju vara så lätt för vissa att skaffa vänner, hur gör dom egentligen?

Anmäl
2019-01-04 16:25 #2 av: JRSN

Skrev ett blogginlägg om ensamhet för inte så länge sedan. Kanske en smula flummigt men ett försök att förklara olika mekanismer bakom ensamheten:

http://solinvictus.bloggo.nu/Ensamhetens-tre-ansikten/

..........................................
Sajtvärd: Andar, änglar & demoner / Knackningsterapi
                      www.astromantra.se/

Anmäl
2019-01-25 22:16 #3 av: testbilden

Jag är totalt ensam, eller jag känner mina vuxna syskon lite bättre nu sen jag flyttade hem efter separationen och morsans död och pappa på hem, jag tänker mig att om jag haft jobb skulle det ta en del av min tid och energi så jag skulle känna mig lite mindre ensam.
Men vad vill jag egentligen? Jag bor i en mindre stad. Jag vill inte ha människor till vilket pris som helst. Folk säger "gå med i en kör". "Gå med i nån förening". Jag vill inte "Gå med i en förening" med avsikt att träffa människor vilka som helst!

Då jag var i ett förhållande i 12 år, vi hade inget stort umgänge, hon hade nåt via jobbet ibland, hennes släktingar jag kände att hade jag en person så var jag inte ensam! Jag kände mig inte som en ensam människa då! Men det var väl för vi förstod varandra så bra och hade så roligt tillsammans.  Nästan lite symbiotiskt-
Vi var båda hemmakära, vi kunde sitta en kväll i varsitt rum och läsa en bok, eller jag baka och hon träna.. Men när vi pratade hade vi det roligt!

Om man har så lite behov av många "Vänner", så märks det mycket när den typ enda personen man har en nära relation med plötsligt försvinner. Den enda ovillkorliga "vännen" som fanns kvar var min gamla mamma. Och det är ju inte en vuxen relation eftersom kärleken från henne var villkorslös nästan. Men den var en sorts trygghet. Då hon hade jag som sagt syskonen. De har sina liv och behöver inte mig.

Jag har dock svårt att känna mig hemma med någon enbart utifrån premissen att den personen är ensam.

Ibland ser jag på internet människor som sitter och skriver "jag är ensam... bli kompis med mig..." "jag är ensam och ledsen.. alla avskyr mig, jag är så ensam". Det är ju ingenting jag kan bonda över om det är det enda, eller hur!?
Om en människa bara är sin ensamhet är den människan tom. Jag vill inte umgås med en människa som inte är nåt annat än sitt behov.  Jag vill att vi prata samma språk, och förstår varandra också!

Så jag vet inte. Jag kan inte börja i änden att jag inte vill vara ensam i alla fall. Men jag kan sluta skämmas för  att jag är det.

I många år kände jag stor skam över att jag inte hade någon. Den förstärkte ensamheten och fick en att sluta sig.

Jag försöker vara mer öppen. Det är en enorm utmaning att t ex. skriva i diverse facebookgrupper där man måste använda sitt eget namn, det känns mardrömslikt och blottande, det berör tydligen en djup skräck i mig. Men jag tror jag behöver vara mer öppen och inte skämmas för att jag är där jag är. Jag måste hitta tillbaka till det jag gjorde innan jag blev ledsen och deprimerad. Lära mig nya saker.  Göra saker jag tycker om att göra.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.