Ensamhet

Ensamhet o utanförskap, tankar

2018-11-05 12:22 #0 av: Buddhina

Hej 

Ny här. Hoppas du orkar läsa fast det är långt.

Behöver skriva av mig och även få kontakt med andra o 

höra vilka erfarenheter ni har. 

 Funderar en del kring min ensamhet o utanförskap.   Varför det blir så o vad jag gör för fel. Den gör mig lessen o deppig.  Känns som jag jagat tillhörighet o väninnor hela livet. Jag är inte helt isolerad men alldeles för få mänskliga kontakter.Det som räddar mig är mina hundar. Jag ägnar mig mycket åt mina hundar de ger mig motion o ett intresse och ibland kontakt med människor oxo.

Jag lever sedan lång tid med min man som jag har en jättefin relation med och vi har inga barn. Jag har 1-2 väninnor som visar att de vill ha kontakt men de bor ej i närheten medans jag har 3-5 st som nästan aldrig hör av sig utan det hänger på mig...Jag är så less o trött på detta att försöka få kontakt. Det brister i ömsesidigheten. Nu känner jag att jag ger upp dessa människor. Telefonen är nästan jämnt tyst. Jag har funderat mycket på vad jag gör för fel, hur man är som en bra vän men på nåt sätt hamnar jag utanför o blir inte en viktig person utan en som finns i utkanten som man kan ha eller mista. Det gör ont.

Jag har ett miljörelaterat funktionshinder o har sjukpension vilket spelar en stor roll givetvis. Blir automatiskt ett utanförskap att inte arbeta. Men känslorna som jag har, har funnits med mig sedan jag var väldigt ung även under studier o arbetslivet... Inte passa in, rädsla att inte få vara med, vara utanför i skolan,utfryst, hamna utanför...osv

  Det är nedärvt i generna för oss alla..behov att vara med. Dödligt farligt att vara utesluten.....åtminstone för länge sedan  o kanske idag med.

  Det känns som om jag jagat vänner hela mitt liv. Jag är 50 år nu och när jag ser tillbaka på mitt liv så är det tyvärr så här. Inget jag velat erkänna för någon eller ens för mig själv. Jag har tidigare i livet haft relativt lätt att skapa kontakter men haft svårt att hålla vid liv långvarig vänskapsrelation. Jag kan se att många gånger har det brustit i ömsesidigheten, dvs det är jag som driver relationen o tar kontakt. Den andre är passiv men svarar på kontakt.

 Det har inte alltid varit så här, ibland har jag fått en närmare relation ömsesidigt men av olika skäl har relationen dött, antingen har jag lämnat eller den andre eller pga flytt. Detta är knäckande o min självkänsla är så låg när det gäller vänskap.  När jag googlar på ensamhet förstår jag att jag inte är själv om detta  men jag känner behov av att prata om det.

Anmäl
2018-11-05 13:36 #1 av: Systereila

Du är inte ensam om att känna så.  Känner så igen mig i dig. Jag förlorade nära vänner när jag i tonåren flyttade. I nya skolan fick jag nya vänner, men inga riktigt nära.  Upplever det som att de flesta idag är ytliga och har ett sätt som inte uppmuntrar till närmare vänskap. Är över 40 nu, men har inte någon "riktig vän", men har också turen, precis som du, att ha en bra make. Hade en riktig vän som vuxen som visade med alla medel att hon var en riktig vän! De är svårfunna. Denna vän dog tyvärr för drygt tio år sedan i en olycka.

Jag tror helt enkelt inte det ligger för mänskligheten att skaffa särskilt många nära vänner. de bekanta jag träffar, samt släktingar och så - har en massa "vänner", men om man petar på relationerna så ser man att de inte alls är så nära...  Vänner är ett så löst ord idag! Jag är glad att jag fick en sådan fin vän ett kort tag... 

Jag är också förtidspensionär, genom en bilolycka... Mitt lilla råd är att skaffa bekanta, några få, genom din hobby, hundarna. Men förvänta dig inte nära relationer, nära som när man var barn. De existerar sällan.  Och då får man också acceptera att vissa är så funtade att de har svårt för den där ömsesidigheten. Antingen tar man det, eller väljer bort dem om man annars tycker att de inte håller måttet på andra sätt, dessutom.  Jag tvingades välja bort till och med mina två systrar efter min pappas död. De visade sig vara ännu falskare och elakare och själviska än jag redan visste. Blundade i så många år. Och försökte hålla ihop "familjen". Och jag jublar nästan varje morgon nu, faktiskt, det är en euforisk känsla att vara av med dem! Inte behöva ta mer skit! Jag mår otroligt nog (trodde jag aldrig skulle känna så) mycket bättre av att INTE ha dem i närheten! Lögner, falskspel och att vuxna människor aldrig kan säga förlåt, det orkar jag inte med längre.  Det var så otroligt ensidigt där också, jag som fixade och donade, men fick aldrig uppmuntran eller hjälp tillbaka. Fick BE dem hjälpa mig flytta, fick be dem hjälpa mig med vårt lilla hus ett par timmar på 15 år. Fastän jag har ständig värk och blev sängliggande i dagar, så var det jag som fick fixa alla högtider, jag som hjälpte så fort jag kunde utan att de behövde BE mig.... Bort med dem! Maken min förstår mig fullständigt i det valet, han har känt detsamma i många år - att relationen med dem var så snedvriden! Den ingifta maken till en av systrarna hade mer att säga till om i arvet än jag hade! En kvinnoförnedrande idiot som inte ens låter sin fru vara med och välja möbler till deras hus...

Och du har ju turen att ha två vänner, även om det är på håll, då de inte bor i närheten. Odla dina intressen, må bra med din man, må bra med att du har några vänner... Njut av livet och att du har en annars fungerande kropp.

Kramar till dig!

Anmäl
2018-11-05 18:02 #2 av: Buddhina

Hej o varmt tack för svar. Mycket fint att läsa. 

Att våga sätta ord på detta är en framgång bara det och utan att veta är det lätt att tro att "alla andra" har gott om vänner. Det är kanske som du säger...kan det vara  en yta  man visar upp för att verka populär s.k lyckad som människa..men när man petar på skalet är många fler ensamma..??

Tur du oxo har en fin make o så sorgligt att du förlorade en sån fin vän i dödsfall. Bra att du gjort dig av mina syskon som inte ger dig något utan bara tar. Jag har inga syskon o växte upp som ensambarn utan pappa.Ofta längtat efter syskon men förstår att bara för man har större släkt är det inte alls säkert att man har en fin kontakt med dom.  Viktigt att sätta gränser o stoppa energitjuverier. Bra gjort!!!

Du är oxo sjukpensionär som jag och det har en stor påverkan på livet, dels att man inte har så bra hälsa men oxo att man hamnar utanför vanligt arbetsliv. För att inte tala om dåligt med pengar.

 Jag tycker som du att det är viktigt att fokusera på det man har i sitt liv som är bra och som fungerar, odla intressen och vistas mycket i naturen. Det ger mig massor att jobba med mina hundar och jag är så tacksam för dom o min man och det blir ändå tyst o tomt när han går på jobbet.  Då blir jag lätt handlingsförlamad o har svårt att få gjort det jag vill göra, det kan vara en kamp bara att ta ut hundarna på lång promenad. Antar att det är depressivt.

Att det ska vara så svårt att få nära vänner som vuxen har jag svårt att fatta. Det är kanske som du säger att jag får nöja mig med bekanta men jag känner inte att det räcker.  Men att söka kontakt o aldrig få detta tillbaka är inget för mig , det måste finns nåt ömsesidigt intresse.Det tär på självkänslan att  vara den som alltid försöker. Detta är inget jag ofta pratar om, men det gnager djupt inombords ...känns som att inte duga o väcker skam.

 Jag känner att jag måste sluta denna "jakt" på vänner och helt enkelt nöja mig med det jag har och strunta i dessa  kvinnor som aldrig hör av sig.Acceptera sorgen över detta som jag har och  vända blicken till det som ger glädje, för det har jag oxo en massa av livet. Ändock skönt att dela med sig av  den här inre sorgen.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.