![[Puupää]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Sjukpensionär och ensam?
Jag har sjukersättning sedan några år, är 50+. Då jag hade ett väldigt dysfunktionellt förhållande i många många år, så kunde jag inte ta hem kompisar de sista åren, och jag var för dålig för att gå ut och roa mig. Då jag blev van vid att vara ensam, på dagarna och helgerna när de andra roade sig. Bor ensam nu sedan två år, och förra året så pratade jag med både kvinnor och män via nätet, och träffade några män. Men det senaste året har jag inte träffat någon. Livet består av vårdbesök, och en morgonpromenad. Går på sportevenemang, men det är enda nöjet. Trivs med ensamhet, men ändå inte. Släktträffar är inte kul, bara jag som är singel. Visst har män tagit kontakt, men det är mest 20-30 år yngre, och de vill ju bara en sak. Jag är lite gammalmodig, och vill lära känna folk. Dessutom har många kommit med lögner, så jag litar inte på någon faktiskt. Så på det hela trivs jag med att vara själv, men på andra sidan kunde det vara kul med sällskap ibland. Då jag börjat om så är det svårt att lita på folk. Det är också trist när folk verkar tro att jag är lättfotad som singel. Suck! 🙄 Någon som känner igen sig?
Hej! Känner igen mig själv mycket i det du skriver. Är sjukpensionär också, och har blivit alltmer ensam. Vill knyta kontakter med människor men det ska vara äkta! Har svårt att lita på människor pga dåliga erfarenheter. Sen har jag ju min sjukdom som begränsar mig och det gör ju allting svårare… Jag förstår så väl hur du menar! Kram🤗
Ja det är knepigt med sjukdomar som inte syns. Men jag är inte den här "jag vill träffas på fika" typen. Dessutom har jag lättare att umgås med män, mer humor, lättsamt och, ja det blir annorlunda. Ofta räcker det att prata med folk på sociala medier. Det skulle jag inte kunna vara utan 🙂
Finns några gamla vänner du skulle kunna återknyta kontakt med?
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus
Nej jag har lämnat det gamla bakom mig. Har gjort en nystart i livet. De gamla vännerna träffade vi bara i samband med festande. Men jag har nya bekantskaper som jag skriver med, men umgås inte med dem. Största problemet är att min nacke är kaputt. Har svårt att sitta länge t ex. Då jag blir begränsad. Har fibromyalgi också, inget som syns utanpå. Tyvärr tror jag för gott om folk, och det har utnyttjats. Så jag är väldigt försiktig nu.
Jag trivs med att ha ”internet-kontakt”. Men känner att det faktiskt är svårt att få någon nära som vill behålla kontakten då de inser att man faktiskt är nöjd med situationen, alltså distanssituationen. Önskar jag hade fler än den enda person jag just nu tyr mej till… Jag är nöjd med att vara själv…bara inte ensam…