Hej

Jag tänkte lite spontant i stunden att jag vill skriva av mig. Jag uppskattar att det finns ett forum där man kan ta del av andras berättelser och känna igen sig i dom, och förstå att allt inte bara rör sig innanför mitt huvud. Jag hoppas också att jag kan bidra med något till andra människor som läser om min berättelse. Jag vet att det finns de som råkat ut för värre saker, men när jag känner att jag inte ens vågar skriva ett inlägg, då ville jag verkligen ta klivet och inse att jag också har en röst att förmedla. Det blir plötsligt tydligt för mig att jag är påverkad av det som har skett mig.

Jag har i vuxen ålder väldigt svårt för att lita på människor och att släppa in dom i mitt liv. Professionella relationer är väldigt enkla att sköta och då är det lätt och pragmatiskt. Men att vara social med andra människor, det är jag aldrig för det finns inte på kartan. Ibland stöter man på bekanta och det är bara pest och pina för att inget av det jag säger duger och jag kommer alltid att göra bort mig. Hur jag än gör kommer jag alltid att vara utstött och aldrig en del av en gemenskap och att jag då genuint skulle vara mig själv. Jag har börjat inse att jag kan vara mig själv, och är det i stor utsträckning, men det tar tid att ta sig över den tröskeln. Jag inser först nu att det är så jag tänker medvetet och omedvetet och att det är ett hinder för att våga vara social, även om små banala saker.

Jag har inte varit direkt slagen och mobbad på det sättet, någon enstaka gång har jag blivit slagen/knuffad och fått höra fula ord. Men jag har mest blivit utfryst. Från 4:an till 9:an har jag varit helt för mig själv och som osynlig av alla andra, med mindre uppehåll där jag tillfälligt varit delaktig i ett umgänge. Dom eleverna gick en årskurs över mig, så när de bytte skola till högstadiet tappade jag kontakten, sen gick de i helt andra klasser än mig när jag själv bytte till samma högstadieskola. Då förändrades dynamiken mycket så jag kunde inte ta upp kontakten lika naturligt igen samtidigt som människor förändras vilket jag har full förståelse för. 

Man fick byta skola när man började högstadiet och blandades med elever från andra orter. Vissa av tjejerna som inte släppte in mig och gjorde det klart i tystnad att jag skulle vara utfryst började i samma klass som mig. Första skoldan var en plåga. Jag var så blyg och tillbaka dragen och den nya miljön var inte trevlig att kliva in i när man gör det helt ensam med en salig blandning av obekanta människor och ens tysta osynliga mobbare. Jag har ju fått tips om att man själv kan anstränga sig och fråga om man kan hänga på etc. Jag såg ett litet gäng tjejer från en annan by som jag inte kände, gick fram till dom och frågade. Fick inget tydligt svar. Jag hängde efter dom till matsalen i ett försök att bekanta mig. Jag förstår att de inte känner mig. Men min attityd är att jag alltid är shysst mot människor, det verkar inte som att de delade mina värderingar. För de pratade bara med varandra. Jag var luft jag fanns inte. Och eftersom att man inte blir insläppt då spelar det ingen roll hur aktiv man är. Hur osynligt det än ser ut att vara utfryst så är det något som sker aktivt. Då den ena delen är mitt ansvar att vara social och den andra delen är att de andra svarar. I skrivande stund är det tydligt för mig, kontentan av upprepad utfrysning är att man tror att något är fel på mig, och det är en tyst känsla som gnager i mig än idag.

Vidare så blev efter en tid att de som frös ut mig tidigare, de lärde känna de andra i klassen och blev vänner med nya människor, inklusive de tjejerna som jag nämnde ovan. Så alla lärde känna alla och fick nya vänner, men inte jag. Jag satt tyst i ett hörn och var osynlig. Efter en tid lärde jag känna två tjejer som kom fram till mig. De var kusiner och hade tidigare tagit sig an folk som var lite själva och hängde med dom. Vi blev vänner och hade kul, till att det roliga tog slut. En dag säger ledaren i vårt gäng hur den sociala strukturen skulle se ut. Dvs först kom hon, sen hennes kusin och sist jag. Det som bråkade var ju betygen. Jag hade bättre betyg än henne, vilket så klart inte passade med hennes ny utnämnda rangordning, som jag för övrigt inte såg fanns. Vid ett tillfälle skulle vi rekommendera böcker till varandra. Hon gav förslag på hästböcker hon hade läst i 4:an, vilka inte var på högstadienivå fullt ut. Hon själv läste något mer vuxet "Blomma i öknen" som handlade om en kvinna som fick fly pga diverse misär, ett mer moget tema alltså.

Jag inser nu att jag har varit barnslig på så vis att jag aldrig i mitt liv har kommit på tanken att man diskret kan trycka ner någon så elegant på det viset. Det fanns inte i min värld och jag hade aldrig fått för mig att göra så. Dessutom var jag nog lite tråkigt i hennes smak då jag inte jagade en social hierarki på det sätt hon gjorde. Alltså att ha varit utfryst tidigare gjorde mig socialt "tråkig" att jag inte kommer på saker att säga/vet hur man ska mingla. Vilket är ett ypperligt skäl att fortsätta frysa ut någon. I slutet av 7:an gick vi på utflykt och där tappade vi kontakten helt, sen var jag helt ensam och osynlig resterande högstadietiden.

Visserligen var jag en klok ung dam som inte hade det så svårt i skolan. Därav fick vissa elever upp ögonen för mig. Då var det fiffigt att sitta bredvid mig vid provtillfällen, för att helt ignorera mig senare i korridoren. Ett gäng riktigt populära tjejer som hade en flärdig stil och dyra fritidsintressen upptäckte det. Då var det okej att sitta vid samma bord som mig på tyska lektionen och NO som var ett knepigt ämne. Men väl då skulle man alltid tjafsa, kasta och sno mina saker. Tills att NO läreren vid ett uppenbart tillfälle påpekade att "har du glömt lämna barnen på dagis". Kan man inte sno mina svar så kan man iallafall förstöra för mig.

 Det var endast en tjej som var uppriktigt snäll och vänskaplig mot mig (från samma gäng). Hon brukade komma fram till mig när det fanns en lucka för det, då kunde vi byta några ord. Eftersom att jag alltid var ensam var jag lite ringrostig när det kom till att konversera/vara social. Men hon sträckte ut en hand när tillfälle gavs och då hade vi en trevlig stund ihop. Hon som var värst och snodde mina sudd etc. började utnyttja det faktum att jag började prata, det är lite väl svårt att mobba någon som är så tyst och ordentlig hela tiden. Så då lyckades en elak kommentar slinka förbi något sånär diskret. Kan dock inte se vad som är så diskret med att kalla någon "duktig hund" på skämt efter varje genomfört delmoment.

Det fanns två populära killar i klassen som var väldigt roliga och snabbtänkta. De var alltid shyssta mot mig och killarna hade så ledes inget emot mig. Men det föll sig inte naturligt att plösligt börja umgås med dom, vår klass var uppdelad kille/tjej-gäng men som blandade sig ibland. Iaf så blev jag lite kär i den ena killen. Det var nog första gången som jag kände så, och med tanke på att jag inte hade några sociala relationer med någon så kunde jag inte få för mig att ta det på allvar att jag kände så. Efter en tid visade det sig att killen var nog lite kär i mig med. Så han såg till att diskret sitta brevid mig i klassen när tillfälle fanns, särskilt på gympan var det lättare att göra närmanden. Jag hade en dröm där det var en tävling med rangordning om tjejers status. Jag skulle vinna egentligen men jag fick inte, för att det var givet att en blond tjej som påminde om en "bimbo" skulle vinna tävlingen, och således fick då bli tillsammans med den populära snygga killen.

Allt förändras så klart och det finns olycklig kärlek. Jag vet det och är förbi det nu. Samt att tidig tonårskärlek inte alltid är permanent. Men det som grämer mig är att jag aldrig fick uttrycka något, inte kunde tro att den populära killen skulle få känslor för mig, inte ta mina känslor om kärlek på allvar, allt detta just för att jag varit utfryst i flera år och därmed intalad om att jag inte har samma rätt att existera som alla andra. 

När jag tänker på detta nu som vuxen är det tydligt för mig att det finns maktstrukturer som folk förhåller sig till. Jag platsade inte enligt den givna mallen och var därmed ett självklart offer för en maktpyramid där man ska slå sig fram i samhället för att överleva. Inbakat finns många olika personlighets typer och uppfostran hemifrån. I min värld finns det inte på kartan att utsätta någon för mobbning, har aldrig mobbat någon heller. Min oskuldsfulla natur matchade inte deras osynligt hårda attityd, och jag fick därmed bli utfryst. 

När sociala sammanhang väl dök upp var de svåra att upprätthålla, just för att jag var utfryst och det var svårt att komma åt mig, och svårt för mig att ha tillit när jag varit utfryst så länge. 

Jag ser att det har blivit en mycket längre text än tänkt, och då finns det fortfarande detaljer kvar att ta upp. Lärare bidrar också till denna struktur. De gör inget åt det, utfrysningen kan fortsätta för att det är så osynligt. Det märks inte av när man sitter tyst för sig själv i ett hörn och jobbar på duktigt. Jag har haft mycket bra lärare som pratat fint till mig, uppmuntrar mig och bekräftat mig. En blick, ett leende räcker för att bryta utfrysningen. Mina mentorer var en annan sak. I slöjden doldes mallar så att jag inte kunde sy självständigt som behövdes för ett högre betyg. Man satte även fel betyg på mig som "råkades" upptäcka i sista stund. På SO-lektionen passade inte mina höga betyg, så jag fick ett minus efter mina MVG. Och vid fråga om varför så var det bara en enstaka fråga eller mening som var fel. 

Som sagt var så blev det en lång text. Även fast jag haft riktigt bra socialt umgänge under gymnasiet, så finns spåren av utfrysning i mig fortfarande kvar långt senare i ung vuxen ålder. Detta påverkar mig alltid i sociala situationer med olika slags människor. Jag vågar inte uttrycka mig själv och jag vågar inte skaffa mig nya vänner. Pojkvän har jag haft. Det var bra men fick göra slut tyvärr. Då gick det att vara social, kanske för att man vågar lita på personen. När jag kände att jag inte vågade skriva ett inlägg då fick det vara nog. Jag gör detta för att gå vidare i mitt liv, jag vill inte vara begränsad längre för något som hänt för så länge sen.

 Jag inser också att inget av detta var mitt fel, men jag kan inte undvika att känna att jag gör bort mig själv, att jag stör andra människor och att jag inte duger som jag är. Även dom som mobbar har frustrationer, men de tog ut det på mig. Jag är glad för den jag är. Jag har efter lång tid insett att jag är en vanlig och bra människa på så många olika sätt. Jag är glad att jag kan använda mitt intellekt till att belysa en svår problematik och ha perspektiv på saker, istället för att reagera och själv bli en mobbare (vilket aldrig har varit ett alternativ). Jag är glad för att jag har empati och kan förstå många olika människor, och att slippa placera dom i fack för att underlätta för mig själv. Jag är glad för den jag är.