Annons:
Etikettdin-historia
Läst 1271 ggr
varförettanvändarnamn
2018-06-17 00:04

Skriva av mig...

Jag gissar att jag inte vill komma nån vart med detta inlägget, mer än att skriva av mig, då jag gått in i min bubbla idag….

Det är väl egentligen inte bara ensamhet, utan mer, Allt egentligen, men vet inte vilket annat ställe jag skulle kunna skriva detta på, där folk skulle förstå…

Jag är en tjej som haft det sjukt svårt i mitt liv… Finns säkert dom som haft det värre, men det är smärtsamt, så snälla, skriv inte att folk har gått igenom värre, för jag vet som sagt inte vad jag vill med det här inlägget EGENTLIGEN..

Jag är då snart 24 år, och har börjat komma in i livet igen.. men sedan jag gick i 6 års så har mobbingen förföljt mig, jag vet inte ens vad jag har gjort fel…. jag har alltid värnat om alla andra, andra människor och djur har alltid kommit före mig… trots det har jag aldrig kommit före någon…
När jag gick i sexårs så började allt, inte farligt, men illa nog, för ingen 6 åring ska behöva gå igenom det… det var tusen nålar, is ner i mina kläder, hatiska ord såsom hora, fitta, äckel… Vilken sexåring kan hantera sånt här? eller snarare vilken sexåring ska behöva gå igenom sådant…  grävde ned mig i mitt skolarbete redan som sexåring, gick ut på rasterna och Råkade ut för allt detta…. sedan fick jag flytta upp en klass, för jag var ju så himla duktig i skolan, men egentligen var jag ju inte duktig… det var liksom bara mitt sätt att gömma mig… tiden gick och jag började ettan, tvåan, trean, fyran, allt bara fortsatte, men i fyran, fick jag som nio-tio åring nog, jag orkade inget med, frågade mina "vänner" när man kunde få dö, dom förstod ingenting, för det var ju bara gamla som dog… ett barn kunde väl inte dö? men jag ville det, jag hade fått hört att man fick sova i frid när man dog… är det sunda tankar för ett barn? tror inte det…
Mamma och pappa märkte att jag var nere och inte riktigt ville gå till skolan, men förstod inte varför, dom löste det med att byta skola åt mig, ett barn som är 9-10, ett år yngre en övriga klasskamrater… i en så känslig ålder med… mobbingen blev bara värre, i femman och Sexan orkade jag inte mer, så mamma och pappa såg till att jag fick flytta ned en klass istället, tillbaka till mina jämnåriga… vilken fröjd! samma ålder som mina klasskamrater! nu måste det väl bli bättre? glad i hågen gic jag till skolan, den snälla mobbingen, såsom tusen nålar is i kläderna och skälsord blev värre, det blev riktiga slag, knytnävar i ansiktet, i magen, i ryggen, i sidan, kallade dit mig och sa att dom skulle visa nått BAM skåpsdörr i ansiktet, stal mina pennor grejjer så jag fick skäll av lärarna, jag fick nog, denna gången orkade jag verkligen inte mer, jag planerade självmord, planerade hur jag skulle göra, var när, hur… men så fick jag min hund, mitt hjärta mitt allt…. hon hade inte haft det bra, hon var en omplacering, hon behövde mig, till och med mer än jag behövde henne hon var den som stack och hittade mig när jag var påväg att sluta allt…. och där och då visste jag.. jag har en vän, en som aldrig kommer att svika…. det kom självklart ut att jag försökte avsluta allt… och helt plötsligt var jag bara ute efter uppmärksamhet… vilket självklart gjorde allt ännu lite värre, och jag som hade trott att det inte kunde bli värre…..

jag gick i Slutet på sjuan, åttan och nian. Det var nu allt började på riktigt, dom kastade ner mig på marken, sparkade på mig, sparkade mig när jag låg, puttade ner mig för trappor, jag fick varje dag höra hur äcklig jag är, hur fel allt är, hur jag inte förtjänar att leva, hur ingen skulle sakna mig om jag dog, hur dom skulle dansa på min grav och våldta mina syskon och föräldrar, hur dom hoppades att jag skulle lyckas ta mitt liv, hur dom önskade att hunden inte hade räddat mig, hur dom en mörk natt skulle komma och döda mig, så jag gjorde bäst i att hålla mig inomhus och hur dom skulle anställa nån att mörda mig och hela min familj…
Det var även här som dom bestämde sig för att dom skulle försöka kasta ned mig från fönstren på 3dje och 4de våningen, och hade inte lärarna kommit så hade dom även lyckats… allt detta har självklart ärrat mig, och jag kan inte se mig själv som en person som förtjänar nått gott, jag älskar inte mig själv helt enkelt…

Jag ser hur jag kommer åldras ensam utan barn eller nån att älska, jag ser hur jag dör helt ensam och ruttnar i min lägenhet, jag älskar bar och vill ha barn, men hur ska nån kunna älska mig om inte jag älskar mig, och hur ska jag kuna älska dom om jag hatar mig själv?
Jag bor fortfarande hemma för jag vågar inte, vågar inte ta det steget i mitt liv och bli ensam igen… vågar inte skaffa jobb för jag är rädd att åka ut för samma sak igen, mobbingen och ensamheten…
För att lämna mitt förflutna bakom mig tror jag att jag måste, våga ta steget ut i ensamheten igen, våga leva mitt liv… men det vågar jag ju inte är så rädd att samma sak ska hända igen och att nån ska lyckas döda mig denna gång…. fast eftersom jag är helt ensam så kommer ingen hitta min döda kropp, kommer inte få en begravning, eller ett värdigt efterliv….

Hur kan ensamheten och folks dumhet egentligen ärra så mycket?

Tack till den som orkar läsa….

Annons:
Aleya
2018-06-17 00:25
#1

En fråga: har du pratat med någon om detta? För mig låter det som att din hjärna är kvar i den mobbing du var med om. Medans livet går framåt oavsett hur du känner och mår. Jag vet hur smärtsamt det är med allt du skrivit om. Dock har jag lärt mig: acceptera det man inte kan förändra(det som varit), mod att förändra det man kan (nuet) och förstånd att inse skillnaden. Jag menar inte att du ska glömma det som varit eller att jag förminskar det du upplevt. Men det kanske är dags att ta av sig den tunga koftan av som varit med hjälp av någon att prata med (kurator, psykolog) och ta del av livet. Leva med glädje. Göra nya saker och upptäcka att alla människor inte är som dessa mobbare. Att ensam är man sällan om man tillåter folk vara del i ditt liv. Nu låter säkert mitt inlägg överpeppande. Men jag har som sagt varit där, jag tog mig upp och låter minnen vara minnen men inte styra mitt nu.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

varförettanvändarnamn
2018-06-17 00:56
#2

Nää.. jag har inte pratat med nån om det, delvis för att det är i det förflutna, och dels för att inte ens mina närmsta vänner eller föräldrar vet allt detta… för jag klarar inte av att snacka om det, tårarna rann nedför mina kinder bara nu när jag skrev om det. jag skulle aldrig kunna klara att prata öppet om det.

Sen skäms jag också över det.

Aleya
2018-06-17 05:45
#3

#2 älskade du. Du har verkligen inget att skämmas över. Kom ihåg det. Jag trodde i flera år att jag var ärligt halvt knäpp när jag under min mobbing gick och pratade med lärarna på min skola och faktiskt sa att mina mobbare har ett helvete hemma och att dom måste hjälpa dom. För dom tar ut allt på mig. (Detta var sant och en mobbare gick jag med i samma klass från det jag gick lekis till 9an) Visst skämdes jag då att jag tillslut knappt hade vänner för att mobbingen var så illa att det gick ut över lektionerna. Jag skämdes också för att lärarna genom hela min skoltid skyllde på mig. Det var mitt egna fel att jag mobbades hette det. (Hur jag ska ha lyckats med det vet jag inte) Jag ska erkänna att jag än idag har svårt att ta åt mig när jag får höra att jag gör något fenomenalt, för mina fel kommer alltid väga tyngre samt att när man på jobbet exempelvis har samtal gällande hur man presterar så har jag ont i magen flera veckor innan. Så visst lever jag med sviterna av mobbing också. Det kommer man aldrig undan. Men skämmas behöver man inte. När jag var barn så fick jag aldrig ens ord för det som hände mig förrän jag gick i mellanstadiet. Då fick vi se en film om mobbing. Så för din skull: kolla upp med vc om kurator. Och börja med att iallafall prata om din situation nu. Och försök sedan gå på det som varit med mobbingen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

varförettanvändarnamn
2018-06-27 22:27
#4

Men det här med kurator, eller psykolog är det väl sjukt långa köer för, så då är väl en person ärrad av mobbing inget som får företräde, utan får istället vänta i flera flera år?

Aleya
2018-06-28 07:01
#5

#4 många vc har dessa två. Jag skulle försöka ringa och prata med vad du då väljer. Nu är det ju sommar och semester så då lär det ta längre tid att då komma till en. Så kolla om den vc du valt har en kurator eller psykolog.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Upp till toppen
Annons: