Annons:
Etikettensamhet
Läst 1441 ggr
daggmask
2018-05-18 16:08

Psykisk ensamhet

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det:

Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra.

Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar ”Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås.

I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med.

Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut.

När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor.

Finns det någon som känner som jag?

Annons:
Robban99
2018-05-18 16:24
#1

Ja känner igen mig väl i det du säger, ja har aldrig haft de svårt att få folk att gilla mig men det är otroligt sällan man hittar någon som man faktiskt får en djup och äkta vänskap med.

daggmask
2018-05-18 16:40
#2

#1: Vad tråkigt att du har svårt att etablera djupa vänskaper. 😕 Är det så att du träffar människor som du skulle vilja ha en djupare vänskap med, men att det inte blir så? Eller handlar det om att du har svårt att hitta människor som du VILL ha en djupare vänskap med?

Robban99
2018-05-18 23:26
#3

Jag känner mig isolerad från alla andra som att dem inte känner mig på riktigt :/

Grodan
2018-05-26 23:28
#4

jag känner igen ganska mycket i det du skriver, fast du uttrycker dig väluppfostrat. jag brukar känna att jag väljer bort folk som inte har något att erbjuda mig intellektuellt, och sitter då bara med några få kvar som bor 15 + mil ifrån mig och därmed ses vi nästan aldrig… 

ibland blir jag för ensam och får umgås med de som finns nära, men det går inte länge… då jag inte står ut någon längre stund, tyvärr… de har så olika intressen och värderingar och intresserar sig för saker som jag har noll intresse för och de förstår inte mina intressen för smådjur… så vi har lite gemensamt…

om jag hittar några duktiga hundägare brukar vi kunna prata en hel del och ev bygga någon slags vänskap, men det händer typ inte - då är det istället de som väljer bort mig…


❤️ Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~ ( http://gerodean.se/ecards ) ❤️

graleh
2018-06-27 12:24
#5

Jag känner igen mig mycket. 

Jag är väldigt kreativ, har vild fantasi och ser saker på andra sätt än andra människor, har jag märkt. När jag var liten blev jag retad för att jag var 'konstig'. Jag har försökt anpassa mig efter andra, när jag växt upp, men har bara bränt ut mig och känner att jag tappar mig själv. 

Ofta klickar jag med människor som har t.ex. asperger. Men jag är en mycket, mycket kärleksfull och mjuk människa och många med asperger jag träffat saknar de delarna. De kan rakt ut säga vad de tänker och de har originella idéer jag älskar och de dömer mig inte, men jag kan sakna den där mjuka och empatiska biten. 

Jag känner mig ofta själsligt ensam. Ofta blir det såhär i mitt möte med ngn:

Jag: Du! Har du tänkt på…****
Personen: Jaså tänker du så, ojdå, nej det har jag faktiskt aldrig tänkt. Hur kom du att tänka på det egentligen?

Happ, så är man där igen. Såklart ingen annan tänkt på det. 

Ofta  på jobbet och sånt kommer jag på idéer som bara ratas för att sedan någon högt uppsatt kommer på exakt samma sak och får värsta cred för det. Det gör mig så ledsen. 

Jag känner mig ensam, isolerad och patetisk emellanåt. Jag vill också vara sådär "icke reflekterande" som många är. Många tänker inte, fattar inte, begriper inte, ser inte konsekvenser, ifrågasätter inte, reflekterar inte, drömmer inte. De lever i sina hjulspår och kör samma race som alla andra. Supa på midsommar? Ja men det "ska" man ju; alla gör det, så då ska jag det med! Istället för att tänka "vad vill JAG på midsommar". 

Jag har fått mycket av detta egna tänket via mina föräldrar. Men de har också alltid saknat riktiga vänner. De anses alltid vara konstiga. När jag var liten och tryckte undan mig själv skämdes jag för dem inför mina klasskamrater. 

Jag har fått ut en del av amerikanska grupper för empatiska/känsliga människor på Facebook. I Sverige klickar jag inte med så många; jag tycker det finns fler människor som inte "ska vara som alla andra" utomlands. Hemma i Sverige blir jag oftast bäst vän med människor som inte är etniska svenskar. Jag kanske bara är på fel plats på jordklotet.

It's nice to be important, but it's more important to be nice!

Upp till toppen
Annons: