Annons:
Etikettot-off-topic
Läst 937 ggr
[something_good]1
2017-01-27 23:05

känslor.. ensamhet

Smärtan känns oändlig. Har känt såhär i 10 års tid nu. Det började med alkoholismen mamma som var där men ändå inte, bråkande med min styvpappa. Osäkerheten. Mamma som alltid försvann. Den glasartade blicken. Något gick bara sönder i mig. Allt har bara gått i en dålig spiral, jag flyttades till ett fosterhem redan som 12 och efter det flyttades jag bara runt, fick lära känna nya människor för att förlora dem lika fort igen. Slussades runt till psykolog efter psykolog, det hittades diagnoser och mediciner. Men inga lösningar. Alla har lämnat mig igenom åren, nu är jag så ärrad av det att jag lämnar folk innan dem lämnar mig. Vilket gör mig otroligt ensam. Jag är 22 år och skulle kunna dö, och ingen skulle märka det på månader om det ens hände den tanken är ganska sorglig.  Jag tror jag är väldigt påverkad av min barndom överlag, alltså av den psykologiska effekten det hade på mig när hon lämnande, att se hennes panik när hon bråkade med min styvpappa och sedan såklart alla gånger jag bara lämnats därefter fosterhem/människor vad som. Och idag står jag ensam  kvar, ensam är inte stark inte för mig.

Ville bara skriva av mig………

Annons:
love-child
2017-01-27 23:17
#1

Vet hur det känns. Känner mig galet ensam för det mesta. Trotts att jag har fem barn. Inga vänner, ingen familj sedan jag hittade min mamma död. Så tragiskt att du känner så. Tror och hoppas att det finns någon där ute som skulle sakna dig om du dör. Jag kan finnas för dig om du bara vill skriva av dig. ta hand om dig

Wish i was a little bit stronger Förlägen

Gravedigger
2017-01-30 00:22
#2

Du är verkligen nere va?? Känner igen tankarna du skriver om!! Svarade på ditt inlägg "prata med någon" Ensam är inte stark precis som du skriver! Att du skriver är ett steg åt rätt håll iaf!! Skriv om du vill? Vill gärna försöka stötta!!

[something_good]1
2017-01-30 01:56
#3

ja du skulle kunna skriva privat till mig om du vill:)

Upp till toppen
Annons: