Det är inget ovanligt med en plötslig ångest inför ett sånt steg som bröllop. Det lan drabba både män och kvinnor. Är du säker på att det verkligen är helt slut? Kan det vara bröllopsångest? Kramar

Han garanterar att det inte är bröllopet.  Tydligen djupare än så. 

Efter mycket bedjande från min soda och förklaringa vill hur vi kan hjälpas åt är ddt blank nej. Han tar hela mitt liv :(

Gått en vecla nu och jag får bara mer ngest. Gråter konstant. Svårt att andas och atta. När är det läge till psykakuten?

Allt jag kan säga är att det kommer bli bättre. Det känns hopplöst och som att det inte finns något fint kvar i världen men sakta men säkert kommer livet bli värt att leva igen. Det kan ta veckor eller månader för vissa till och med år men känslorna du upplever nu kommer inte stanna livet ut, det må vara en liten tröst men det är åtminstone något. 

Ta hand om dig själv och vill du någonsin prata eller bara ord-kräkas finns jag på PM. 🌺 Du är så mycket värd.

Förstår inte hur livdt kan bli bättre uta  honom. Ha  lyfte upp mig. Faller ige  när han släppte taget. .. faaaan

Det du känner nu är abstinens, för när man är kär är man faktiskt biologiskt beroende av personen. Precis som med alla beroenden så går det över efter ett tag, det kan gå fort och det kan ta tid, men tillslut så går det över, även om det just nu inte känns som det.

Förstår hur du känner, och kan bara prata utifrån egen erfarenhet. Man lär sig själv att stå tillslut. Det är skit tungt att komma dit men det är en säker destination. Känner du att du vill ringa psykakuten tycker jag att du ska göra det. Om de inte kan hjälpa så vet de vilka som kan hjälpa till.

Jag förstår hur du känner, var exakt likadan.
Grät konstant i flera veckor, mådde dåligt i ett år.
Drack stora mängder alkohol flera gånger i veckan, började även med droger.
Så hopplöst var det. Höll på att bli tvångsinlagd på psyket, fick massa tabletter utskrivna. Försökte begå självmord, startade upp mitt självskadebeteende..

Men, sen hände det något. Jag insåg att så här kan det inte fortsätta.
Jag skaffade mig en hund, skrev en bok och umgicks med nytt folk.

Nu ett år senare sitter jag här med en man som är bättre på alla vis än mitt ex (du tror inte det nu men vänta tills den personen ramlar in i ditt liv..).
Jag är så glad att jag klarade av att gå vidare, trots att allt kändes hopplöst. Allt kändes ju liksom slut, hela livet. Jag skulle aldrig få någon som mitt ex, någonsin.
Det fick jag inte heller, utan som sagt någon som var mycket bättre.

Just nu måste du tillåta dig själv att ha ont, att gråta, att må skit.
Du borde ta kontakt med en psykolog, kanske börja ta antideppresiva en tid - det hjälper en att gå vidare.
Har du svårt att sova kan du behöva sömntabletter, så du inte ligger och har ont på natten utan faktiskt sover.

Gör saker på dagarna, börja med småsaker sedan större.
Nu kanske det är ett bra tillfälle för en resa? Bara strunta i allt och sticka iväg, ta det lugnt och återhämta sig?

Du kommer klara dig, men jag vet hur förbannat jäkla ont det känns nu. Den smärtan önskar man inte ens sin värsta fiende.

Snälla du, tappa aldrig hoppet.