Jag är inte ensam egentligen. Sitter lite isolerat till, men jag har vänner.

Fast jag känner mig ganska socialt handikappad. Förstår inte riktigt det sociala spelet, har inget tålamod för kallprat.. har aldrig någonsin varit ute och festat/druckit. Eller jo. Mor och bror tog med mig till Danmark för att dricka öl, det slutade med ett stort gräl där alla grät och jag åkte hem ensam vid 2 på natten och lämnade dem där. Berättade såklart att jag åkte och så, men valde att inte vara kvar. Och så här i backspegeln valde mor att stanna ute och dricka framför att följa med sin dotter och se till att jag klarade mig hem helskinnad. Lite krasst. Det kanske man inte kan lasta henne för.

Nu tror jag väl inte att det kommer sluta så om jag festar med vänner.. men jag har väl aldrig riktigt sett tjusningen med att åka ut o festa. Jag dansar inte.. tycker inte om när det är för mycket folk eller för stökigt. Hehe. Men på nåt sätt hade det varit roligt att uppleva den biten lite mer också.

Även lite mer ''hemma hos någon'' fester drar jag mig för.. jag sitter ändå bara i nåt hörn och hur mycket jag än försöker så finns det inget jag kommer på att prata om. Folk i allmänhet lyssnar väl artigt på mina utlägg om kaninuppfödning och ridsportens fördärv, men jag hör ju själv ur korkat och barnsligt det blir. Sådant som ligger utanför mina små spjutspetsar har jag svårt att intressera mig för eller även om jag är intresserad så är det svårt att prata om det.. Mycket av det jag gör förutom djuren är tecknande/målande och olika hantverk jag provar på lite i förbifarten. Målande är svårt att prata om, då sitter man i stort sett i flera timmar och tittar på färg som  torkar. Hur intressant är det? Hur mycket finns det att prata om mina kunskaper i att smida om hästskor och bygga ässjor med lite tegelstenar och en hårfön?

Tyngre diskussioner som politik eller hur vi borde förbättra världen genom att bli självhushållare hela bunten, orkar jag inte riktigt med. Jag känner mig mest frustrerad, missförstådd och/eller hopplöshet.

Jag är ingen korkad person… och det finns väl saker med mig liksom med alla andra som är intressanta.. men inget som kommer fram av att sitta med nån främling på en stimmig fest och försöka kallprata. Där blir jag bara nåt tråkigt freak, ointressant och insnöad om jag säger nåt och lika svårmodig om jag låter bli.

Så jag går inte på fester.. och jag blir inte tillfrågad särskilt ofta. Vilket jag förstår. Jag vill helst ha något att fokusera på förutom folket.. spelkvällar till exempel, med olika brädspel eller så. Det hade varit kul. Fast jag kan ju inga spel..

Annars är det med de jag redan känner. Såna där man kan sitta och inte säga så mycket, eller snöa in på nåt gemensamt ämne, och det är ok.

Jag önskar att jag inte var så tafatt och kände mig så korkad bland nya människor. Det känns som ett genomgående tema de sista månaderna.. jag känner mig konstant dum i  huvudet, delvis på grund av studierna. Jag klarar mina kurser men jag vet inte riktigt vad det är jag sysslar med.

Sen är det ju hela den här biten med sambo.. visst hade det varit mysigt med en trygg famn att vila vid, och någon som brydde sig om just mig. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle gjort av nån pojkvän i dagsläget.. när jag skulle haft tid för någon annan. För inte är det lönt med nåt halvdant som jag inte ger mig tid till.. Sen finns det väl en del av mig som tvivlar på att jag  duger. Vem skulle kunna stå ut med mig? Jag känner ständigt att jag behöver bekräftas och försäkras om att jag är ok.. och ibland blir jag grinig och sen får jag dåligt samvete för det.

Nej.. det är nog lättare att vara själv. Slippa det tvivlet, osäkerheten och prestationsångesten. Det är illa nog hur osäker jag är med mina vänner..i perioder känner jag mig mest otillräcklig hela tiden. Trots att de närmsta av dem inte är sena med att påpeka att de själva väljer att umgås med mig och trivs ihop, och trots att vi skrattar mycket och har trevligt.. det känns alltid som att jag gör något fel. Jag vet inte vad, men något fel måste det vara..

Lite ensam är jag kanske.. men i mitt fall beror det nog mer på mina inre känslor än på att jag inte har varma och omtänksamma vänner. Flera av dem skulle jag utan tvekan anförtro livet åt.

Men själv är jag aldrig bra nog. Jag tror inte att jag kan känna mig värdig att älskas förräns jag bevisat vilken fantastisk, modig och osjälvisk person jag är,  genom att offra livet för någon annan. Helst på något plågsamt vis. Typ rädda någon ur ett brinnande hus men själv förtäras av lågorna. Jo.. det är inte små krav jag ställer på mig själv. Och inte hade jag lyckats leva upp till dem ens om jag fick tillfälle.. även om det skulle komma ett brinnande hus med nån jungfru i nöd så hade jag nog bara stått och filmat.Hade aldrig faktiskt vågat göra något ''hjälte-aktigt'' för jag är egentligen skitfeg.Men jag hade velat.. och jag lägger skuld på mig för varje dag som går där jag inte räddat universum.

Fast en gång plockade jag upp ett par ryska liftare och bjöd hem dem till mig. Det var sent och iskallt och enda stället jag kunnat släppa av dem på var helt öde, så jag erbjöd dem skjuts till en bättre lift-plats nästa morgon. Det var en trevlig kväll. Då kände jag mig som en någotsånär god människa. Speciellt senare när jag fick reda på att motorvägen stängts av i bägge riktningar pga väglaget den natten, och att de bägge suttit strandade vid nån vägkant utan vindskydd eller annat om jag inte plockat upp dem. Då gjorde jag väl nånting bra? Kanske.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägget. Jag har det bra. Jag har vänner, och delvis familj som jag kan lita på.