Testa att motionera, ut och gå eller försök tvinga dig själv att göra något du gillar. Ibland funkar det och man känner sig gladare. Ibland kanske det bara är att vänta ut. Acceptera depressionen, det är så du känner just nu och då blir det lättare för den att bara flyta iväg. Om du försöker arbeta mot den, men det inte funkar, då har du iallafall försökt! Så då borde du försöka ge dig själv creed bara för det, även om det kanske misslyckades, men du försökte i alla fall!

Funkar inte med motion. Nog mer att ja känner mig oälskad och misslyckad varav min alias

Kan man inte 'motionera' bort ångest och depp, ska man nog smacka med en psykiatriker. Ibland kan 'piller' vara ett bra alternativ. Känslor av oälskad och misslyckad kanske du kan fixa med någon form av samtals- perapi. Det behöver inte vara så märkvärdig bara att ha någon att bolla sina tankar med. Här på Ensamhet sitter vi i samman båt allihopa. Och vi är inte så prestige fixerade eller märkvärdiga. Vill du så känn dig fri och prata på.

Känns som ni alla andra är så mycket mer värda än vad jag är

Då kan man fråga varför vi är så mycket mer värda än andra? Egentligen är det enda vi gör här på jorden att få tiden att gå. Vi alla behöver äta och sova. Resten är upp till oss själva. Bara bollar tankar, för att vi är mycket mer värda än dig är egentligen inte realistiskt om du tänker efter ordentligt :) Känslan är en sak, men verkligheten är en helt annan!

De va klokt sagt. :)
Vet inte varför jag känner så men ja känner så om alla på hela jorden, och att jag inte egentligen borde finnas

#6 Depressionens ansikte är just att man tänker mörka tankar. Det är som att se värden genom ett par solglasögon. Om man är van att använda dom och sedan tar av sig glasögonen kommer omgivningen att se annorlunda ut. Om du har ett husdjur, kan du inse att den är helt beroende av Din kärlek och omvårdnad. Och du får dess tillgivenhet till baka.

Det största problemet är att ja inte får söka hjälp för mina föräldrar vilket är väldigt ledsamt, behöver och vill ha hjälp. :( Jag är ganska hårt hållen då de alltid ska veta vart ja ska och sådär fast jag är 23 år :(  Jag vet inte vad jag ska göra. Blir ett väldans liv om de får reda på att jag vill prata med någon. Sist jag sa de så fick jag inte det.

Men du är ju faktiskt vuxen, varför säger du inte till att dem inte har ett dryft att göra med vad du gör i ditt liv? Jag bor fortfarande med min mamma, men vi lever väldigt separata liv och vad jag gör angår inte henne, vi bara bor ihop.

Vet men de funkar inte :(