# Vad ska jag göra? Author: BaraHon Jag ska försöka berätta om mitt liv så kort som möjligt, jag vet inte längre hur jag ska orka. **0-4 år** Jag blev misshandlad och våldtagen av min far **4-6 år** Jag, min mamma och mina syskon flyttade runt till kvinnohem i olika delar av sverige. **6-12 år** Bodde i fosterhem (10-12 år blev jag misshandlad både psykiskt och fysiskt av fosterpappan) **12-15 år** Flyttade till min mamma som hade flyttat till en annan mycket mindre ort. Då jag hade skolkat innan så var jag efter i skolan och blev därför mobbad, eftersom det var en så liten ort så var alla antingen bästa vänner eller släkt. **15-16 år** Kämpade med soc i 8 månader för at få komma tillbaka till fosterfamiljen då mamman trots allt var min andramamma och jag hade alla vännerna där. Fick till slut komma tillbaka och började skolan när jag hade 3 veckor kvar av 9an, klarade ju såklart inte av alla betygen. **16-17 år** Gick induiduell linje för att plugga upp de missade betygen i 9an men var psykisk utmattad, fick därför praktisera 5 dagar i veckan. Mådde så dåligt att jag blev extremt smal (44kg, 164cm lång), förlorade imunförsvaret och var konstant sjuk med 40-41 i feber varje gång. **17-18 år** Hade efter mycket barnmat spetsad med grädde och smör lyckats öka i vikt och mådde bättre, pluggade upp mina betyg. **18-19 år** Kom in på gymnasium men gick bara 2 månader innan jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän på annan ort. Han gjorde slut(efter ett 5 års långt förhållande) 3 måader efter att vi flyttat ihop. Min bror erbjöd mig sin soffa. Gick till soc för att ha råd att leva. Blev efter 4 månader tillsammans med en annan kille, eftersom jag kände mig så ivägen på min brors soffa så flyttade vi ihop efter bara en månad. Vi var tillsammans i 8 månader innan jag återigen stog på gatan med mina tillbehör. Min bror kom även då och hämtade mig men hade bakom min rygg blivit tillsammans(och sambo) med min bästa vän så stämningen mellan oss var stel och jag och min bästa vän hatade varandra vil tillfället. Jag bodde på soffan men jobbade då på McDonald's och försökte jobba så mycket som möjligt, min bästa vän ville ha ut mig. Jag sökte någonstans att bo i panik. Fick efter mycket om och men ett studentrum, bodde där tills jag fick sparken på McDonald's då jag inte kom överens med min chef. Hade då blivit tillsammans med en kille ifrån Göteborg så jag klippte av mig allt hår(vet egentligen inte varför, kanske ville starta på nytt?) och flyttade ända ner till Göteborg. Vid det här laget hade jag hunnit bli **20 år**. Jag bodde där men grät varje dag, längtade hem och var väl inte ens lite kär, ville bara bort ifrån min hemstad. Blev efter 3 månader hämtad och fick bo hos mina fosterföräldrar igen, nu var jag **21 år** och bodde hos mina fosterföräldrar.... Min syster bestämde sig för att leta efter en 3a, då kunde jag få hyra ett rum av henne, jag jobbade då på Sibylla men vantrivdes pga personalen som INTE kunde hantera stress alls, lyckades enkelt byta jobb till en finare sushirestaurang. Jag fick hyra ett rum av min syster där hon och hennes två barn bor, det är en stoor klädkammare som är omgjort till ett sovrum där min syster sov, barnen delade på det andra. Sen ledsnade min syster på att barnen väkte varandra på morgonen, det här är små barn. Därför ville hon inte att dom skulle dela rum mer så hon gjorde om i vardagsrummet så hon fick som en liten hörna och barnen fick varsitt rum. Nu har min syster ångrat sig och jag får inte bo kvar här, min bror bor i en 2a med sin sambo(en annan än tidigare), 3 katter och en hund, dom väntar dessutom en liten bebis. Jag får inte flytta tillbaka till fosterhemmet. Jag har en pojkvän som är helt fantastisk men jag tänker INTE flytta till honom och förstöra det, inte med den här killen. Jag har lärt mig av mina "misstag" och det här är en kille som jag ser en framtid med. Min systers barn far illa, min syster kan inte hantera dom och har en pojkvän som vill festa och gå på konserter hela tiden och min syster ska promt med, jag tar hand om barnen mer än vad hon själv gör (jo det är sant, jag för anteckningar) Jag fick sparken från sushirestaurangen pga att den var nyöppnad och det går dåligt för dom, har nu sett att dom gått i konkurs. Så nu är jag arbetslös och bostadslös. Jag har gått till socialen ÄNNU en gång (jag skäms otroligt mycket för det) men dom vill inte hjälpa mig, dom hjälper absolut inte med boende säger dom och jag får inget bidrag om jag inte är skriven på adressen jag bor på, jag får inte skriva mig hon min syster för att då får inte hon lika mycket bostadsbidrag och nu ska jag ändå inte bo kvar här. Jag räcker ut handen men alla slår bort den. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Känns dessutom som att jag är en börda för alla i min närhet då jag kostant behöver hjälp (dock ALDRIG med pengar, har jag slut så äter jag inte men jag är bra på att hålla i pengar, har lärt mig den hårda vägen) Den här veckan har jag fått nog. Jag vet inte vad jag ska göra eller ta vägen, har inget jobb, inget boende, ingen som vill/kan hjälpa mig, min kusin fick hjärnblödning i veckan, jag är jätte sjuk och har börjat gå ner i vikt igen.  Nu är jag snart **22 år**, vad ska jag ta mig till nu? Tack till dig som orkat läsa igenom detta, det var så kort jag kunde skriva, finns en hel del detaljer som jag skippat. Ha det bra! ![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 1 Author: Roamer Du har gått igenom mycket och starkt att du ändå fixar det trots motgångar. Jag hoppas du går hos någon och pratar av dig för du borde hur som helst göra det efter allt det där. För att lösa arbetsfrågan så är det väl det tråkiga sättet att gå runt i butiker/restauranger och fråga om de är i behov av extra personal och det är ju rätt tid på året för många behöver en extra hand närmsta månaden. När det gäller bostad så har du ju en tillfällig bostad hos din kille och även om du inte vill "sabba" det så är det kanske lösning trots allt. Du ser ju en framtid med honom och om ni inte klarar av att bo ihop så vad är den värd? Ta erfarenheterna med dig och gör det bästa av situationen men sitt inte bara hemma i så fall utan leta efter något att jobba med. Ibland måste man ju ta en dålig sak och försöka vända den till något gott som du lärt dig flera gånger i livet så fortsätt med det. ## Comment 2 Author: Geru Socialtjänsten måste via lag hjälpa dig när du blir hemlös, bara så du vet om det. Annars säger jag som #1. Ditt bästa hopp är din kille, det enda jag kan säga är att ta det lugnt, och lös problem som uppstår mellan er lugnt med. Tycker du är en otroligt stark människa. ## Comment 3 Author: BaraHon Ja visst är det så att dom måste hjälpa mig. Jag ifrågasatte hennes beteende och har inte fått svar än så på måndag ska jag ringa chefen på socialkontoret. Att flytta till pojkvännen är inte aktuellt, hade inte fått det även om jag velat, vi har diskuterat detta ett flertal gånger. Vad fina ni är, men stark är jag inte, har varit centimeter ifrån att ge upp ett antal gånger. Tack! =) ## Comment 4 Author: Geru #3 Jo, du är stark. Väldigt stark, till och med. Man blir lite avis:p Ja, enligt lag måste dom det:p Hoppas det löser sig för dig! :) ## Comment 5 Author: Roamer Skillnaden mellan en finsnickare och en "vanlig" snickare är millimeter, och skillnaden mellan stark och mindre stark är samma. Du har ju ställt dig upp efter varje smocka och för det ska du respekteras. ## Comment 6 Author: [Borttaget] TS, hur har det gått för dig? Har du fått något svar från chefen på Socialkontoret? ## Comment 7 Author: BaraHon Vilka fina människor det finns! Det har gått sådär. Jag får "undantag" i november och december om jag söker studielån i januari sa hon (trots att jag sa att plugga är inget alternatuv nu då jag mår så extremt dåligt). Men jag är desperat och hoppas på att ha hittat ett jobb tills dess, söker jobb som en tok nu... Hob sa också "jag tror inte du hamnar på gatan, alla har alltid någonstans att ta vägen" SUCK!!! Det slutade med att jag sa att jag är osäker på om jag kommer ha tak över huvudet och varmt om fötterna över jul.. Svaret jag fick då var; du måste förstå att ditt fall berör mig också men mitt jobb är inte att misstro Då kom gråten... Jag skrek då(höjer sällan rösten) "Förstår inte du att detta är mitt liv och min framtid det handlar om?! Det är inte ett arbetsproject för mig, jag kommer inte ha glömt bort detta en kvart efter vårat samtal, jag lever i det här" Då svarade hon mig att hon skulle handlägga och sätta över pengar åt mig. Detta var i måndags, det är nu natt mot fredag och jag har inte fått några pengar... Min kropp börjar säga ifrån igen, var ju sjuk hela förra veckan och har nu fått en cysra på en äggstock som har gått sönder... Livet är bra underbart... Ber om ursäkt om mitt inlägg är svårläsligt, har precis gråtit ut i pojkvännens famn i nn timme så jag är rätt slut i huvudet.. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Fina du, jag önskar att jag kunde hjälpa dig på andra sätt än att sitta här bakom skärmen. Jag har själv fått lägenhet betald/försörjningsstöd av Soc i ett par år, jag vet att de inte alltid är så enkla att ha att göra med. Men dom **måste** hjälpa dig, Har du någon som kanske kan följa med dig till Soc? Kanske blir lättare att "stå på sig" med lite stöd? Eller kontakta en psykolog som kanske kan hjälpa dig med Soc? Håller tummar och tår för att du ska få hjälp att komma på fötter.