# Olyckligt kär! Author: [Borttaget] De flesta vet hur det är att vara olycklig kär, hur det känns och varje gång bannar man sig själv för att man låtit det gå så långt. Kunde man gjort något för att förändra situationen? Men, när man väl insett vilka känslor man hyser är det ofta försent och man sitter där med en hand som kramar om hjärtat och man har inte långt till en liten tår. Jag har så oerhört svårt för att bli kär, dels för att jag har svårt att tro att någon faktiskt skulle vara intresserad och dels som följd av det inte vill bli sårad, en klassisk försvarsmekanism. Ju äldre man blir desto mer luckras dock detta upp då tiden kommer ifatt en och man helt enkelt blir varsam om den knappa tid som är kvar i livet. För drygt ett år sen träffade jag en kvinna som fick mig att tappa andan och jag insåg egentligen att jag inte skulle kunna värja mig från dessa känslor trots att jag länge försökte. (Det handlar inte om att vi båda är kvinnor, det är fullständigt oväsentligt, utan som nämnts ovan, försvarsmekanismer.) Jag höll mig på avstånd men såg alltid framemot de tillfälle under min arbetsdag då jag såg henne. Strax efter vårterminens början började vi prata mer och jag hittade på samtalsämne mest för att få vara nära och prata med henne. Trots att vi till sättet är lika så kompletterar hon mig väl och jag är rätt övertygad om att även hon känner så. Jag såg mer och mer framemot de dagar jag träffade henne i jobbet och rätt tidigt insåg jag att jag hyste starkare känslor än vad jag borde för henne. I somras började vi umgås och lära känna varandra på ett mer personligt sätt som man inte gör via jobbet. Vid varje tillfälle vi träffas är jag ett nervvrak och funderar på hur jag ska lyckas att inte visa vad jag känner. Normalt sätt är jag en mycket känslosam person där det klart syns vad jag känner och jag var länge övertygad om att hon visste men eftersom hon aldrig sagt något är jag väl bättre på att dölja mina känslor än vad jag trott. Jag har svårt att inte nämna henne när jag pratar med andra människor och jag tror mina föräldrar ler i hemlighet när de hör mig. De har dock aldrig sett mig kär men de är ju inte korkade. Trots att jag aldrig riktigt haft den där aha-upplevelsen när det gäller kärlek är jag helt på det klara med att jag är kär i henne.  Det känns både upplyftande och tragiskt. Upplyftande för en chans att känna så här starkt för en annan människa men tragiskt för att det är olyckligt. Jag skulle nog göra vad som helst för att få vara med henne även om jag inser hur det låter. Jag kan inte berätta hur jag känner för det skulle kunna förstöra något som skulle kunna utvecklas till en stark vänskap men samtidigt måste jag försöka komma över henne då denna olyckliga kärlek kan leda till ett destruktivt beteende. Jag vill inte sluta umgås med henne men jag vet bara inte hur jag ska komma över henne. Visst, jag vet inte hur hon känner men hon är van vid att ta för sig och skulle säkert göra så nu också då hon vet att jag inte skulle våga. Självklart vill jag tro att hon känner något men det är önsketänkande och inte verklighetsbaserat. Så, efter en lång utläggning är mitt egentliga dilemma: Hur behåller jag och stärker min vänskap med henne samtidigt som jag kommer över henne? Jag skulle ju klart helst vilja berätta för henne och sen arbeta igenom det men dels är jag för feg för det och dels är vår vänskap ändå relativt ny så frågan är om den hade hållt för ett sånt tryck! Vad göra? /B ## Comment 1 Author: PiganX Läste igenom allting tidigare idag, och har gått och funderat på det där.. Men jag har faktiskt inget bra svar på det. Vad känner du själv för att göra? Erkänna vad du känner, försöka närma dig henne, bryta kontakten, eller låta allt vara som det är? Följ hjärtat men försök att inte bli helt blind heller.. Åh, jag önskar verkligen att jag hade haft ett bra svar. Ta hand om dig, kram! ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra! Som jag sa vill jag ju inte mista henne som vän å andra sidan har jag funderat på om jag verkligen gör det om jag skulle säga något. Hon står stadigt på marken och kommer säkert att känna sig smickrad samtidigt som jag tror hon skulle fixa att se förbi det. När jag väl får svaret att det aldrig skulle funka är det liksom lättare att gå vidare. Så, kanske blir det ändå att snacka om det. Kanske inte erkänna och  proklamera min kärlek men ta en rationell diskussion kring känslor och hur man kan gå vidare. Kan det låta rimligt? ## Comment 3 Author: PiganX Jag förstår det, kan ju kännas tryggare att bara låta allt vara som det är, men det är ju inte hållbart i längden.. Ja, jag tycker att det låter ganska rimligt. Hoppas bara att hon inte reagerar på nåt oväntat sätt. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Nu ska jag ju iväg på konferens så jag har ju tid att tänka igenom situationen och hur jag ska göra ordentligt. Konferenser brukar kunna ge en hel del tid att fundera... ## Comment 5 Author: PiganX #4 Låter bra!