# (x) Varning för känslosamt inlägg
Author: Anonym

Jag har valt att vara anonym, för att skydda mig själv och samtidigt kunna vara så öppen som möjligt. Vissa av er kanske känner igen det jag berättar, men jag vill förbli anonym.

Min ångest tar sönder mig, varje natt tar den sönder mig på nytt, den river ner de små delar av motivation jag försöker bygga upp under dagarna. Ångesten har utvecklats till ordentliga ångestattacker som inte längre går att kontrollera.

Och jag har fått återfall och börjat skada mig igen, det är mitt tredje återfall allt som allt. Förut var det armarna, men nu är det låren, för att undvika att nån märker. Det är 2 år nu som jag hållit på med det, har haft mina uppehåll men aldrig lyckats bli helt frisk.  
Jag vill ha hjälp, men vågar inte be om den. Vågar inte visa mig svag eftersom jag aldrig fått visa känslor som liten. Vågar inte ensam, för jag är ensam eftersom ingen annan förstår det. Jag vill inte ta tag i det, men ändå vill jag slippa den här eviga kampen som pågår i mitt huvud.

Jag har underbara vänner som ställer upp för mig just nu, men det saknas en del som inte går att ersätta. Den enda människa som nånsin förstått hur jag mår utan att jag behövt berätta, som har sett igenom mig totalt och aldrig godtagit mina lögner om att jag mår bra. Nu är den personen borta och jag är mera trasig än nånsin förut.

Jag vill inte sova, för jag drömmer fruktansvärda mardrömmar när jag mår dåligt. Orkar inte heller ta mig ut, allting känns så meningslöst. Jag får bara panik av tanken att jag är på ruta 1 igen, eller snarare ruta 0. Och jag vet inte hur jag ska ta mig upp.

Det som skrämmer mig, det som fick mig att skriva här idag var att jag för första gången på _väldigt länge_ kände att jag kanske försvinner snart. Jag dör inuti och jag tappar motivationen till att leva.

## Comment 1
Author: [Borttaget]

Där du är nu, var jag för typ två år sedan. Jag kan väl mer eller mindre säga att jag oftast nu för tiden är som en levande död i jämförelse med dom andra i samhället. Moderat apati kan man säga.

## Comment 2
Author: Sofie-Marie

Jag kan bara säga, våga be om hjälp. För den finns att få. Efter tre inläggningar på låst avdelning fick jag äntligen en kurator och en psykiatriker. Jag fick mediciner som hjälpte mig upp ur hålet och terapi som stöttade mig till att ta tag i saker.

Jag har nu gått ett års Dialektisk Beteende Terapi (DBT) och mår bättre än jag gjort på flera år. Visst har jag haft mina återfall, ner i självskadebeteende och ångesthålet. Men nu har jag redskapen att hjälpa mig själv upp - och att låta andra hjälpa mig.

Man är aldrig en sådan stor börda som man tror.