# Mobbing Author: thicha Allt började när jag var liten, mina föräldrar var tvugna att jobba och jag blev lämnad hos dagmamma, det fanns barn som var väldigt PÅ! och jag trivdes inte alls.. Till slut fick jag byta dagmamma till en som jag var rädd för, hon var jätte bestämd osv.. Det slutade med att jag rymde! en tredje dagmamma hittade mej i skogen springades och lyckades få med mej till skolan.. Jag ville inte vara någon annan stans än hemma i min trygghet hos mamma... lågstadiet handlade mycket om mobbing, det var poppis att måla tecken på händer som tatueringar och jag (utan att veta om något) målade ett liknande hakkors på handen! min bror sa, det där kan du ju inte ha på dej till skolan i morgon.. jag fattade ingenting... Det blev ju jordens liv. jag gick i en 4-5-6 med större barn, så det började med att jag blev kallad för nasse, jag fattade fortfarande ingenting men jag anade att det var något fel.. Några år senare ville jag bli kompis med min granne, hon var också lite ensam men det blev att jag var den hon var med när hon inte hade någon annan, alla ville ju vara med henne för hon hade hästar,pool och rena lyxlivet på den tiden.. I 7an skulle allt bli annorluda för vi fick då byta skola, så jag kämpade igenom allt för att tänka att det kommer bli så mycket bättre av att få gå i skolan i stan! Det satte då igång med ännu värre mobbning! jag har sk skomakar tummar om ni vet vad det är... DET blev jag mobbad för av i stort sett ALLA i min klass.. Jag trodde inte detta var sant, vart skulle jag ta vägen nu?? varken lärare eller rektor brydde sej och jag började skolka... Det slutar med att jag blir satt i "extrahjälpsgruppen" och hamnar då låååångt efter de andra. -98 så börjar jag må sjukt dåligt, magont och gul i hela ansiktet. har klagat på illamående ända sedan jag började 1a klass.. Åker in akut till barnsjukhuset och där isoleras jag in!!! det tas en massa prover.. Möter läkaren inne på ett rum där hon frågar om jag knarkar!!!?? Jag vet inte vad jag ska tro, vad ska mamma tro? när dom ställer denna frågan? jag blev livrädd,.. Nej det är väl klart att jag inte knarkar!! JAg blev väldigt ledsen.. Jag blir akut remiterad till specialist sjukhus och karusellen är igång! en månad senare på sjukhuset får jag komma hem, jag hade fått en imunsjukdom! av vad vet man inte... JAg kunde lika gärna ha dött! På sommaren ringer läraren till mamma, och mamma förklarar att jag inte kunde komma på skolavslutningen för att jag blev allvarligt sjuk! läraren säger MEN HON KUNDE VÄL ÄNDÅ VARIT PÅ SKOLAVSLUTNINGEN!! men hon är jätte sjuk säger mamma, hon har legat inne på sjukhus i 1 månad.. Efter sommaren skulle det igång igen till skolan, tjock är bara förnamnet när man äter kortison doser höga som jag vet inte vad.. (kroppen lagrar otroligt mkt vätska så man sväller) Det var pinsamt att visa sej rund som en fotboll i ansiktet.. Alla frågade vart jag varit och vad som hade hänt.. Men mobbingen fortsatte för mina ikke normala tummar!! Jag tar mej inte högre upp än att jag hamnar på IV programmet där det bara går en massa busar som hållit på med annat än att gå till skolan, (lite smått kriminella) och DÄR hamnar jag?!! Trivdes rätt bra för till en början fick vi inte plugga ett dugg! Men när det skulle pluggas så hade jag riktigt ont i huvudet en dag och gick o sa det till min syo, hon sa att ska du gå hem så kan du lika gärna skiva av dej med än gång!! Okej ni ska få som ni vill sa jag, får jag pappret så slipper ni se mej sen... Jag hamnade inte rätt kändes det som.. Till slut kom jag inte överens med varken mamma el pappa hemma, vi bråkade hela tiden.. Vi bodde på landet och när jag väl hade en kompis inne i stan körde dem mej ALDRIG dit.. JAg fick snällt sätta mej på cykeln och cykla 1mil in.. Bus gick ju men jag hade inga pengar till det.. Det slutar med att jag hittar en lägenhet i "ghettot" samt får gå på soc...  Jag tror jag slutar där för det blir för långt ... Men jag har varit med om så oerhört mycket saker och lustiga människor i mitt liv, jag är en rätt så stark person idag och jag har en lite lustif rellation min mina föräldrar, pappa går jätte bra men mamma ska alltid säga åt mej vad som är rätt och fel!! hon behandlar mej som hennes lilla flicka som inte vet någonting, Jag har fött tre barn och bor på en gård med min sambo och våra djur.. Och vägen till allt detta har varit STEN hård!! JAg har träffat läkare som har kastat oerhört mkt skit på mej så man hade ju lust att ge dem en stor jävla lavett!!! Jag går tex inte in på en förlossningsavdelning ingen, det är ren skräck för mej, men det är en annan historia.. Har också varit mycket ensam i mitt liv, vill inte ha någon hos mej, men nu har man flyttat ca 20 mil ifrån min uppväxt stad och här sitter jag mitt ute på landet, känner ingen människa?? umgås inte med någon annan än mina små barn o sambo och jag känner att det är inte alls bra!! Jag har alltid annars nöjt mej med sällskapet av mina djur och fått otroligt mycket stöd av min hund som slickat mina tårar när jag varit ledsen... Jag slutar här annars blir det för långt.. ## Comment 1 Author: PiganX Hej Thicha, det du berättar låter hemskt. Att du blivit ignorerad av så många vuxna genom tiden, och blivit utsatt för mobbning, haft en allvarlig sjukdom, etc. Tyvärr går det ju inte att ändra på ens förflutna, även om man har lust ibland. Något att tänka på kan vara att istället för att se tillbaks på allting som fruktansvärda saker värda att förträngas, så försök se på det positivt; dvs du har fått mer erfarenheter än många andra människor, och på så vis utvecklats till en starkare människa. Jag har själv en del erfarenheter av mobbning, du kan läsa mer om det [här](http://ensamhet.ifokus.se/articles/50047eb3d4ebea66b40038b8-mobbning?discussions-1) om du vill. Har även haft en ganska jobbig uppväxt med min mamma, och därför har vi inte kontakt längre. Så jag förstår även det med din mamma, hur det känns när någon försöker bestämma, och behandla en som om man inte förstår något alls själv. Har du försökt prata med dina föräldrar om hur du känner? Eller går du hos någon annan, en terapeut eller liknande så att du kan lätta på hjärtat? Av egna erfarenheter vet jag att det kan vara bra. Det behöver inte vara något "fel" på en för att man går till en terapeut. Man kan säga att de finns där för att man ska kunna prata med nån som inte är en del av allt det jobbiga, och som kan ha en annan syn på saker och ting. Kan vara bra ibland. Låter jobbigt att behöva vara ensam där ni bor nu. Jobbar du, eller är du bara hemma? För om du jobbar kanske du kan träffa folk på jobbet. Eller grannar? Hur som helst så är du varmt välkommen att delta i trådarna här på Ensamhet iFokus. Ta hand om dig, kram! ## Comment 2 Author: thicha Ja alltså såhär i efterhand så skulle man ju sagt precis vad man kände och att man blev mobbad och därav en anledning till att man inte ville gå till skolan men jag har inte haft sån nära rellation har ingen nu som jag går och pratar med, vi bor mitt i skogen på en gård och tiden finns nog inte men det skulle vara hemskt skönt att få prata av sej, bolla med någon som kan ge några ord osv. Så fort man sagt något till mamma så har det varit,- ja men det var säkert ditt egna fel.... Allt var pinsamt när jag var liten, hemma pratade vi inte om killar, mens osv, så första mensen var man ju röd upp till hårfästet när mamma frågade.. Vi satt aldrig och pratade om något sånt och när mamma la in en kort fråga någon gång så blev det att man skämdes,. Fick även en känsla av att mina föräldrar var gamla och gammalmodiga, Nu är jag 28 och mamma är 60 och pappa 70, jag hade väl de äldsta föräldrarna i min glass. Jag har en väldigt öppen rellation med mina barn och redan nu när dottern är 5år, mellan killen på 4 och minsta på 2 så pratar vi om ALLT för att det inte ska vara pinsamt senare, dom kan komma till mej om det är något som hänt på dagis och jag sätter mej gärna ned och lyssnar och pratar med dem, visar att jag finns där hela tiden till 100% för det är de jag själv hade behövt.. Men jag hade även lite svårt i skolan och hamnade med jätte märkliga lärare osv.. Allt var verkligen helt misslyckat.. Men vad gör jag idag, Jag har ingen grundskolekompitens, inget jobb och har hållit på med mitt körtkort till och från sen jag var 18 =) Jag får äta medicin livet ut och går på kontroller, i höstas så fick jag även diagnosen led reumatist... Har fruktansvärt ont i lederna hela vinterhelvåret, det är tungt för vissa dagar får man rulla ur sängen och det kan sätta sej i vilken led som helst, vissa dagar får jag inte ens upp boxdörren hos mina hästar och jag står där o svär och tärarna rinner ner för kinderna.. haha usch, man skulle kunna skriva en lååång bok om mitt liv, det har hänt saker hela tiden och livet går verkligen som en berg o dalbana..  Mycket intryck från sjukhua så man nästan aldrig vill gå dit. Eller gå dit och ge dem en lavett och sen skrika åt dem hur fan de kunde behandla mej så jävla illa.. men det är saker man tänker på.. Har även råkat ut för två jätte perversa doktorer när jag var mindre, EN av dem jobbar kvar och jag såg honom på tvn i våras tror jag i ett program som gick på barnkanalen som handlade om barn på sjukhus.. De värsta just nu i mitt liv är ensamheten, den ända jag träffar är min hovslagare och bor på andra sidan byn så att säga. vi träffas var 8 vecka som mina hästar verkas, vi har träffats några flera gånger men hon är den ända som jag har och hon har också varit med om mycket så samtalsämnet när vi är i mitt stall brukar vara hur vi mår blandat med häst prat och det ger mej massor!! Mina djur ger mej kraft och ork, dem är fulla med liv och jag mår så himla bra när jag tex byter sommar hagar till hästarna och får se dem galoppera,tölta och passa genom hagarna, älskar att stå och titta på dem och få energi!! (ska läsa om dej med, hittade nyss hit o det är "kul" att få läsa och dela med sej av egna erfarenheter) ## Comment 3 Author: PiganX Jag kunde inte heller berätta för min mamma, hon sa också att mycket kan ha varit mitt fel och liknande saker. Det var istället min kompis som gick emellan och stoppade allting, och jag är så glad att hon gjorde det. Har inte heller haft nån nära relation med henne, aldrig kunnat prata med henne om killar, kompisar, mens, sex eller andra bekymmer. Och det är för att hon aldrig kunnat stötta mig eller vara på min sida. Så fort det har varit något problem så har det bara varit mitt fel, bara jag som gjort något dåligt osv. Så därför har jag aldrig velat gå till henne med mina problem, det har varit min mormor som funnits där för mig under hela mitt liv. Min pappa däremot har jag ännu en bra relation med, men det känns inte naturligt för mig att prata om mina personliga problem med honom ändå. Men jag är säker på att han inte skulle klandra mig och kasta allt i ansiktet på mig **om** jag skulle komma till honom. Skönt att du uppfostrar dina barn annorlunda, och att du har lärt dig av misstagen din mamma gjorde. Men kom ihåg att man aldrig kan vara perfekt, alla gör misstag ibland och det kan vara svårt att inte klandra sig själv om något går fel. Helst om man fått höra att man gör fel hela tiden under sin uppväxt. Inte kul alls att du har reumatism. Jag har en del i släkten som har det, så jag har också chans att få det. Får hoppas att jag slipper det. Kul att höra att du håller på med hästar iallafall, jag har älskat hästar under nästan hela mitt liv. Ridit i många år också, de är så otroligt fina djur. Har alltid haft hundar också, och för tillfället har jag en, Leo heter han. Kan säga dig att djuren gör så otroligt mycket, utan att de ens vet om det. Dom kan hjälpa en att må lite bättre, utan ett ord.. Men det vet du antagligen om du med. ![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Skönt att du och hovslagaren kan prata lite iallafall. Finns det ingen chans att ni kan ses lite oftare, fika lite tillsammans eller promenera eller liknande? Kram!