# Är du ensam? Author: PiganX Känner du dig ofta ensam, och på vilket sätt isåfall? ## Comment 1 Author: PiganX Jag svarade "ja, psykiskt". Jag kan känna mig otroligt ensam även om jag inte är det fysiskt. Jag kan känna mig ensam med mina tankar, ensam om att vara jag och bära på allt jobbigt just jag bär på. Jag har inte så lätt att släppa in andra heller, så. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag svarade "Ja, på båda sätten". Har inga vänner som jag kan umgås med eller prata med osv, sedan så känns det som att många inte förstår sig på mig. Sedan som du skrev känner mig också ensam med mina tankar. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag svara "Nej, inte ensam". Det är så det är idag. Men under studietiden och tills jag gifte mej, var jag förbaskat ensam. Särskilt storhelgerna jul och midsommar var mycket jobbiga. När folk fråga vad jag gjort under helgen fick jag ljuga ihop en trevlig story i god klass med andra, för att inte utmärka mig. I lumpen hade jag ingen stans att ta vägen på permissionerna. Så militärerna betalade en lägenhet åt mig. Jag var mycket glad över att inte kunna åka på permission och till ensamheten under just nyåret och midsommar. Min uppgift ombord var att laga god mat och göra det trevligt för oss som var tvingade att vara kvar på båten. Det kändes bra att göra något trevligt som andra uppskattade. Men jag våga aldrig sägs att hellre var kvar på båten än att åka till ensamheten. ## Comment 4 Author: PiganX #2 Varför har du inga vänner? (Om jag får fråga). Skönt att du förstår hur jag menar iallafall, även om det är hemskt att behöva känna sig ensam och oförstådd.. #3 Skönt att du kunde svara det, att du inte känner dig ensam just nu. Jag är glad för din skull! ![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Mindre kul att du var så ensam förut.. ## Comment 5 Author: [Borttaget] #4 Tack för Din medkännande och sympati. Min ensamhetsperiod varade från 15 års ålder till 31. Den tiden vill jag inte ha tillbaka och önskar ingen en motsvarade ensamhet. Under slutet av ensamhets perioden hade jag så kallade vänner. Dom ville bara umgås med mig för att jag hade ett välbetalt arbete. Men de var aldrig "riktiga" vänner. Det kändes ensamt de också. Trots att det bara var att lyfts luren och dejta en "välskapt" tjejkompis. Ensamhet är en plåga, och kan vara en förbannelse beroende på dessa bakomliggande orsaker. Har Du själv analyserat Dina eventuella bakomliggande orsaker till Dina ensamhets känslor? ## Comment 6 Author: PiganX #5 Ja, det har jag faktiskt. Men jag hittar aldrig något riktigt svar, det är så olika för varje gång jag känner mig ensam. Men jag har funderat lite på om det kanske beror på att jag har svårt att släppa in andra, och öppna mig; berätta när jag mår dåligt etc, i rädsla att bli missförstådd eller vara ivägen. Så därför känner jag mig oftast ensam med mina känslor, även om jag har vänner (och en underbar kille) som skulle ställa upp om jag behövde det. Men jag får liksom aldrig ur mig det jag vill säga, så därför blir jag ensam med allting jag känner. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Felicia, Du ska vara glad i hjärta och själ om Du har människor som tar hänsyn till Dig och eventuella känslomässiga svårigheter. Många här på ensamhet är både fysiskt och emotionellt totalt "solo". Men å andra sidan är det lättre att förstå andra i sina beskrivningar när man har gått igenom "ekluten" själv. Du gör det bra kompis! ## Comment 8 Author: PiganX #7 Tommy, nu kom jag förresten på att jag har ett obesvarat PM från dig. Hade nästan glömt bort det, men jag ska svara nu direkt! Förlåt ![Förvånad](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Ja, om det hade varit så enkelt.. Jag är oerhört tacksam över de människor som finns i min omgivning, och jag är mycket väl medveten om att andra kanske har det värre än mig. Men det gör inte att min ångest försvinner, snarare tvärt om. Det får mig att känna ångest över att andra mår värre än mig, om du förstår hur jag menar. Tack för dina fina ord! ## Comment 9 Author: [Borttaget] 4# Jag vet inte riktigt varför :/ Men jag slutade att ta kontakt med alla mina vänner för några år sedan efter ett bråk med en utav mina fd bästisar.. Mådde så himla dåligt utav den händelsen efterssom vi känt varandra så länge! Sedan dess har jag isolerat mig och lixom inte vågat släppa in någon i mitt liv, har sjukt svårt att lita på folk m.m och vara social med andra... Har social fobi nu också, så jag har ångest över att vara social osv. Allt detta kanske har att göra med varför jag inte har vänner :) eller så är det något annat. ## Comment 10 Author: PiganX #9 Jaha, låter ganska likt mig.. Jag började bråka med mina flesta vänner för några år sen, bland annat mina allra bästa vänner. Men efter det så började jag umgås med en annan tjej som jag skrivit mycket med på nätet, och alla de vänner jag har nu har jag träffat via henne. Jag har lite social fobi jag med pga olika anledningar, så jag förstår ångesten över att behöva ta steget och öppna sig för nya människor och riskera att inte bli omtyckt eller välkomnad. Men nånstans måste man börja, och jag tycker att du borde försöka ta mod till dig och göra det! ## Comment 11 Author: [Borttaget] 10# Jaha, åh vad skönt att du ändå fick nya vänner sedan! Önskar att det vorit så för mig med, menmen det är som det är. Har försökt att träffa nya vänner IRL, men det var/är endast killar dock. Men jag kan inte vara mig själv med nytt folk av någon anledning :/ Vilket är ganska tråkigt har försökt men det är något som hindrar mig. Och som du säger är rädd för att inte bli omtyckt m.m men försöker att ta bort de negativa tankarna men det är dock inte lätt när man är van vid dom :) Men ska försöka att ta tag i mitt liv när jag väll orkar :) ## Comment 12 Author: PiganX #11 Ja, det var tack vare henne som mobbningen upphörde. (Jag blev mobbad av nästan hela skolan när jag bråkade med dom). Hur gick/går det när du försökte/försöker bli vän med dom då? Jag är alltid mig själv, bara det att jag visar olika sidor av mig själv. Bland människor jag nyss träffat kan jag uppfattas som dryg, tyst, blyg eller rent av irriterad för att jag inte vågar öppna mig ordentligt innan jag fått en uppfattning om vem jag pratar med. Jag har ganska svårt att tolka när okända människor är ironiska, skämtar osv, så jag stänger mig och blir lite halvdryg för att slippa "göra bort mig", ungefär. Det är naturligt för mig eftersom det är så jag blivit lärd av min mamma. Dessutom har jag asperger. ## Comment 13 Author: [Borttaget] 12# Åh det måste ha varit jobbigt! men skönt att allt ändå blev bra sen! Jag kan inte beskriva för jag blir helt konstig när jag försöker vara social med främlingar, jag stänger typ av mig själv och blir någon tråkig person som inte tycker någor är roligt överhuvudtaget m.m :/ Jag kan tyvärr inte beskriva det på något annat sätt för jag vet inte riktigt vad det är som händer med mig. Jag uppfattas oftast som blyg och tråkig eftersom att jag inte pratar så mycket. Men jag förstår oftast dock om någon är ironisk eller skämtar m.m men jag kan som sagt inte skratta åt det även fast det kanske är roligt. ## Comment 14 Author: PiganX #13 Idag när jag var hos min terapeut pratade vi mycket om social fobi, han berättade om en tjej som gått hos honom som alltid varit hård och kall på utsidan, men sen slutade hon gå i skolan. När hon försökte komma tillbaks ett halvår senare var det helt omöjligt, hon började skaka och fick panik, hon insåg att hon hade blivit rädd för andra människor. Att hennes tidigare försvar varit att vara kaxig. Dom löste det genom att sakta med säkert vänja henne vid andra människor, genom att träffa små grupper i skolan och sakta öka. Något liknande kanske skulle kunna vara aktuellt för dig? Att man går sakta fram och samtidigt får professionell hjälp. ## Comment 15 Author: [Borttaget] 14# Jo det skulle nog hjälpa, har läst om något där det är en grupp som har social fobi sedan så gör man små övningar som man tycker är obehagliga och då gör alla det tillsammans och det är tydligen många som blivit hjälpt genom det. Men känner dock att jag inte har någon lust med det nu för jag vet redan att jag inte kommer att klara av många saker, så jag ska nog vänta lite tills jag verkligen känner att jag vill bli "fri" från social fobin och kämpa verkligen :). Har gått på Bup förut och bara pratat men det hjälpte inte alls så ska nog testa det där andra senare när jag känner för det. ## Comment 16 Author: PiganX #15 Har också gått hos bup och en rad olika kuratorer tilldelade via socialtjänsten och allihop har varit idioter rakt igenom. Synd att Bup inte hjälpte för dig heller. Men jag tycker ändå att du borde ta tag i det _nu._ Du undviker det för att du är rädd, och det är bekvämast att inte göra något åt saken. Men då blir problemet också större och rädslan kommer växa.