# Ensam - nu?
Author: LitenPyssling

Vi är 4 syskon här hemma i åldrarna 17, 19 (jag), 21 och 23, mina tre syskon har alltid varit populära i skolan och hemma. När min 23 åriga syster fyllde år så sjäng hela (!) skolan (300 elever) Ja må du leva när hon kom och gick i korridoren - alla visste vem hon va och när hon fyllde och jätte poppis bland både tjejer och killar.

Min 21 åriga bror, jätte populär bland både tjejer och killar. Hela skolan visste om vem han var och de flesta ville vara med i hans gäng.  
  
Lillebror på 17år är exakt lika som syster och bror, hela skolan vet om honom och så.

Och jag då, mobbad från första dagen, ingen visste om mig utan jag bara fanns där. Vissa perioder var det även så pass att min storebror och syster inte ville säga hej till mig när jag kom i korridoren, brorsan kunde kolla bort när han såg mig heja på honom.  
Mina äldre syskon kunde även göra narr av mig när de hade kompisar hemma, tänker dock inte gå in på hur men jag blev som ett skämt för alla att skratta åt.  
Alla mina syskon har haft vänner, trogna vänner och "vänner" som bara vill vara nära de för att få status. Syskonen har aldrig utnyttjat detta utan har alltid hållt sig till sina trogna vänner som än idag hänger med de. Under hela min skolgång så hade jag inte en enda vän egentligen, jag hade 2st som jag kunde vara med och prata med men de försvann väldigt fort av okänd anledning.  
  
Idag sitter jag fortfarande här, ingen att vara med. Den enda jag kan umgås med ibland är mitt ex men det är väldigt sällan, men jag kan inte låta bli att känna mig ensam när jag ser och hör allt han och mina syskon ska göra. Exet är även tight vän med syskonen då han alltid funnits med i bilden hos oss här hemma.  
  
Men varför känner jag så här nu?  
Jag har aldrig haft vänner oavsett hur mycket jag velat det, har aldrig varit den som gått ut eftersom jag inte ha någon att vara med men nu helt plötsligt så känner jag mig jätte ensam och vissa gånger nästan övergiven när jag ser på hur syskonen har det.  
Syskonen har även samma vänner, kanske är det som gör det mesta:  
Exet är ur bra vänner med mina syskon, tillsammans har de ett gäng som sticker iväg och där inkluderar både lillabror, storebror och storasyster tillsammans med minst 4st till.  
Och jag är utanför.  
  
Förstår dock inte varför jag börjat känt så här nu!?  
Vad är det som gör det, varför känner jag som jag gör när jag alltid suttit i den här sitsen?   
Är det någon som kan komma med vettigt svar på det här, för jag själv kommer inte fram till något som jag kan kalla vettigt.

## Comment 1
Author: PiganX

Hemskt att du blivit utsatt för mobbning, det har jag också blivit. Du kanske har läst min [artikel](http://ensamhet.ifokus.se/articles/50047eb3d4ebea66b40038b8-mobbning?discussions-1) om det, där jag skrev om mina egna erfarenheter? Du kanske känner igen dig eller så, kan vara skönt att veta att du inte är ensam. Finns så många andra som också blir utsatta, synd nog. Förstår inte varför det ska behöva vara så. Hurdan mobbning blev du utsatt för? Utfryst, kränkt, knuffad/slagen eller nätmobbning?

Men fy, hur kunde dina syskon göra så, bara sluta hälsa på dig sådär? Sånt gillar inte jag, man ska våga stå för sin familj om man tycker om dom. Och jag antar att han varit normal mot dig när inte någon av hans kompisar varit i närneten (?), så därför gillar jag inte alls hur han varit i skolan, och när han varit med kompisar. Förstår att det måste vart jobbigt, men bra att du hade 2 st du kunde prata med. Förklarade de inte alls varför de "försvann" från dig? ![Obestämd](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")

Har du gått gymnasiet, eller har du hoppat över det? (Jag förstod det som att du är 19 år?).

Det är väl inte så konstigt att du känner dig ensam och övergiven om du varit utsatt för mobbning och ofrivillig ensamhet så länge. Men för det ska du inte sluta hoppas, för hoppet är det sista som överger en människa. Och jag tror absolut att du kommer få vänner nångång. Jobbar du nu eller så? För om man jobbar kan man ju träffa nya människor. Sen när du flyttar hemifrån så kanske du träffar fler människor också.

Kan tyvärr inte svara på dina frågor, jag vet inte hur folk i din omgivning. Men jag förstår inte hur du inte kan ha vänner, du som verkar vara en så varm och snäll människa av texten att döma. Tappa inte hoppet, kära du. För det är aldrig för sent, tro mig. Kämpa på!

## Comment 2
Author: LitenPyssling

#1 Har läst din artikel, inte alls roligt att läsa om mobbning i överlag då man helst vill att det ska vara obefintligt. Men starkt gjort av dig!  
Jag blev utsatt för fysisk och psykisk mobbing enda från dag i skolan till nu egentligen, kan dock uppleva att jag blir utrfyst här hemma ibland. Har inte varit särskillt poppis hemma heller trots att jag inte gjort något som kan ha orsakat det, har alltid varit lugn och hjälpsam - precis som mina syskon. =P  
  
Dock har jag kommit över allt som hänt, det som sitter kvar är att jag kan rygga undan om någon höjer en hand för fort och att jag har svårt att lita på människor men i övrigt har jag vänt på allt och växt utav det. Tror knappast jag varit så självsäker som jag är idag om det inte hänt, syns även på mig och mina syskon att jag är den som är mest mogen av oss också. Så det är på både gott och ont det där om man kan hantera det, skrev ner det för att ge lite bakgrundsfakta.  
Det kom så överväldigande nu att alla har någon att vara med men inte jag, har aldrig tänkt något på det förut.  
  
Det första var väl att en av de var ett år yngre och "försvann" när jag började gymnasiet och den andra försvann bara så där utan anledning.  
Dock kan jag prata med de båda idag även om det är ytterst sällan det sker. Tog nyligen studenten så tog mig igenom hela skolåren! =)  
  
Jag söker jobb så gott jag kan och hoppas jag får ett snart så jag får komma bort lite på dagarna och förhoppningsvis inom en snar framtid också ha råd att flytta till eget.  
Det är precis den beskrivningen jag får om man frågar människor runt omkring hur jag är: varm, lättsam, omtänksam, genomsnäll, rolig, busig och spontan.  
Får ofta höra att jag ska sluta tänka på andra hela tiden och ta mig själv först någon gång, och får också höra av flera att det är konstigt att jag inte har någon vän med tanke på hur jag är som person men ändå så sitter man själv 24/7. ![Obestämd](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd")

## Comment 3
Author: KimE

Att du ryggar tillbaka och har svårt att lita på folk sänder ut signaler som kan tydas som att du inte vill umgås eller är på dåligt humör.

Följ med syskonens gäng ut.

## Comment 4
Author: PiganX

#2 Självklart är det inte _kul_ att läsa om sånt, men jag önskar att folk kunde öppna ögonen (syftar inte på dig nu) och börja ta tag i saker och ting. Är alltför många som blundar för det dom ser för att dom inte _vill_ se, bland annat lärare, föräldrar och andra ungdomar. Var det ingen som såg eller reagerade i skolan när du blev utsatt? För psykisk mobbning (helst bland tjejer) kan vara svårare att "ta på", så att säga. Men när det ändå handlade om fysisk mobbning också, dvs våld. Då borde väl folk ha märkt det och tagit tag i saker och ting?  
Och varför blir du lite utanför där hemma då, har du frågat din familj?

Ja, det är ju bra att du kommit över det på så vis. Men helt verkar du inte ha kommit över det eftersom du ännu känner dig ensam och så. Och det är bra att du växt av det, mina erfarenheter ar också gjort mig starkare. Man brukar ju säga _"damaged people are dangerous, because they know they can survive"._ Så det är ju något bra. Bra att du söker jobb, iställer för att bara sitta inne utan att anstränga dig. Det är en bra bit på vägen. ![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

Du kanske är för snäll? Tar emot för mycket utan att säga ifrån?

#3 Det där känner jag igen, umgås jag med många samtidigt som jag inte känner så avvaktar jag lite, och försöker "lära känna" de andras personligheter innan jag börjar prata. Kan ta några timmar med vissa, andra flera dagar och med andra t.om veckor eller månader. Men det kommer. Och jag tycker man ska få vara den man är tills dess att man känner sig trygg. Jag har Asperger, och därför väldigt svårt att veta när folk är ironiska och seriösa, så blir ofta lite lättirriterad bland folk jag inte känner som skämtar mycket. Helst om de skämtar om saker jag inte tycker är acceptabla att skämta om. Är inte så lätt att bara "ändra" sig hursomhelst.

## Comment 5
Author: Svion

Får man fråga hur du blev mobbad under studietiden?

## Comment 6
Author: LitenPyssling

**#3** Jag är väl medveten om vilka signaler jag sänder ut och jobbar med detta, är det personer som jag känner så är det normalt inga problem men kan vissa perioder rygga tillbaka även för de och då är också familj inkluderade.  
  
När jag följt med ut förut så har det alltid slutat med att jag går 10-20m bakom och när jag försöker komma in i gänget och prata lite, visa att jag faktiskt är öppen av mig så blir jag åsidosatt.  
Har alltid blivit åsidosatt av både syskon och deras vänner när jag väl är med, så det är inte så peppande längre men jag försöker!

**#4** Kul är det aldrig med sådant här.  
I skolan hade vi ett par möten med de inblandade, lärare och rektor men det blev ingen skillnad och efter en liten tid så trycktes allt åt sidan och ingen reagerade eller agerade trots påtryckningar från både mig själv och min pappa. Efter ett tag så slutade jag också att säga till eftersom att ingen ens lyssnade när man kom på slutet.  
  
Jag har frågat min familj om vad det är som gör att det blir så här och de kommer faktiskt inte med något bra svar, de kommer egentligen inte med något svar alls.  
Har även fått höra av både pappa och mamma att jag är oönskad, senast var av mamma för bara någon vecka sen faktiskt.  
"_tyvärr kan man ju inte välja sina barn!_" var en av meningarna hon sade, första gången jag fick höra något sådant att jag inte var önskad här hemma var när jag var 13år ungefär.  
Har även fått hot ifrån pappa att om jag inte gör som han säger så tar han med sitt liv bland annat. Och då är jag ändå den som gör mest här hemma.  
  
För snäll är jag, sätter alltid alla andra i första hand **men** jag säger ifrån när jag känner att det behövs. Jag må vara den av oss som är snällast men jag är också den som kan säga ifrån på skarpen också, antagligen är det tack vare alla bråk och hot jag fått ifrån pappa som gjort att jag inte är så lätt att tackla. Sedan är min släkt också "känd" för att vara riktigt skarpa i tempramentet och vi vet var vi står och drar oss inte från något egentligen, men vi utnyttjar det aldrig utan det tas fram när det behövs. Vi är svår rubbade.  
  
Jag anser att jag kommit över det, jag mår inte dåligt när jag tänker tillbaka och jag kan dessutom prata helt som vanligt med de som var på mig - även de som var på mig som värst kan jag prata med idag och vi kan skratta och så helt utan problem.  
Träffar jag på någon av de så kopplar jag inte de till det som varit, jag tänker inte alls på det som varit när jag träffar på någon. =)  
Att jag känner mig ensam beror på att jag börjat analysera min omgivning mer och insett att mina syskon har ett helt gäng medan jag är här själv, detta är mest troligen på grund av att jag tidigare haft minst 2 hästar att träna, 1 hund att träna och dessutom minst 20 kaniner att ta hand om - vilket jag inte har idag.   
Hunden försvann för 4 år sedan, kaninerna försvann för 2år sedan och hästarna försvann i Mars detta år då jag tvingades att avliva min häst (som även var den sista vi hade) på grund av en skada.  
Jag har med andra ord ingenting att göra på fritiden nu och har också därmed noterat mer om vad som faktiskt händer omkring mig.  
Gänget som mina syskon har är hela högen intresserade av djur så det är inget som viker av där heller, dessutom kör jag cross vilket 60% av gänget också gör så rent intresse mässigt är vi väldigt lika och öven personlighetsmässigt - hela högen, egentligen.  
  
**#5** Det började med att jag var lite mullig, hade samtidigt epilepsi och fick efter ett tag en ny medicin som dessutom gjorde att jag åt mindre och därmed rasade jag i vikt och blev snart underviktig istället vilket medförde att de hackade på mig för det.  
Sedan höll det bara i sig, men det hela började med att jag var lite mullig som liten.

## Comment 7
Author: KimE

Jag brukar också vara tystlåten i en okänd grupp ganska länge och är alltid i utkanten av gänget upplever att jag inte riktigt hör dit.

Mobbing är inget man helt kommer över självbilden och personligheten som skapas som barn finns alltid kvar men blir mycket bättre när man fått andra erfarenheter.

## Comment 8
Author: indra-bus

Har inte svarat här för jag har inget "bra" svar. Men jag skickar dig styrke kramar i massor.

## Comment 9
Author: LitenPyssling

#7 Då är vi lika, dock så om jag känner människorna i fråga så vågar jag ta för mig och kan vara med i konversationer men det är inte roligt om de vänder ryggen åt en - vilket har hänt ett par gånger utan anledning. Jag platsar helt enkelt inte trots att jag och mina syskon är otroligt lik varandra, den enda som sticker ut av oss är storasyster då hon är en mer "typisk" tjej och jag är mer åt grabbhållet.

Vad menar du med det sistnämnda?

#8 Tack!

## Comment 10
Author: KimE

Personligheten skapas mellan ca 7-11års ålder.

## Comment 11
Author: LitenPyssling

#10 Förlåt om jag verkar dryg men jag vet inte riktigt vad det är du menar med det?

## Comment 12
Author: Svion

Din personlighet, det vill säga det sätt du beter dig på, hur du ser på omvärlden och dig själv, hur du uppfattar och bearbetar signaler och intryck är några av de faktorer som beskriver ens personlighet. Vad som troligtvis menas i inlägget är att personligheten sätter sin huvudsakliga prägel under den åldern, vilket betyder att många av de situationer som uppenbarar sig då är vad som sätter betydande prägel för hur man i framtiden kommer vara i sin personlighet.

Det betyder inte att man inte utvecklas i personligheten varken tidigare eller senare, men det är då den bildar störst karaktär, om nu den åldersgruppen är korrekt för det.

## Comment 13
Author: KimE

Äsch jag menar bara att man måste träna på att klara stiuationer man har problem med. På lagom nivå så att man känner att det är hanterbart.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort men man måste ändå försöka. Jag vet nu att jag kan klara saker jag helst hade undvikit tidigare.

## Comment 14
Author: LitenPyssling

#12 Ah, tack för ditt svar!

#13 Förlåt om jag är oförstående men jag vill vara säker på saker och ting, tack för dina svar!

## Comment 15
Author: Eldsjärten

Ifall du har de så jobbigt så du inte årkar mer, kan du ju byta skola kanske:) De händer ofta att man blir poppis när man börjar i en ny skola.  Jag hoppas väkligen att du kommer på nåt sätt<3

## Comment 16
Author: LitenPyssling

#15 Tog nyligen studenten så skolan slipper jag förhoppningsvis i fortsättningen, men hade faktiskt tänkt byta skola men då hade ja gått så pass långt in på gymnasiet (2a året) så det kändes inte bra men kan ärligt säga att jag ångrar att jag inte bytte! ![Foten i munnen](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-foot-in-mouth.gif "Foten i munnen")

## Comment 17
Author: Eldsjärten

Okej:-)