# Varför är så många ensamna? Author: Kalendula Varför är så många många människor ensamna? Varför har människor inte tid att släppa in andra ensamna människor? ## Comment 1 Author: Anna-Helga Här kanske det kan rådas bot på någons ensamhet kan man ju hoppas? ![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Kram! ## Comment 2 Author: [Borttaget] Håller med Anna-Helga... visst skulle det vara fint om vi här kunde hjälpa ensamma människor, att känna sej mindre ensamma...![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag tror människor är rädda för att bli sårade (som man kanske blivit förut). Är man ensam vet man precis vad man har och behöver inte vara rädd att förlora något. Om man öppnar sig för någon annan och låter den se en precis som man är med alla fel och brister tar man alltid en risk att bli bortvald, vilket gör väldigt ont om det var någon man gärna ville skulle välja att vara ens vän. Om man aldrig öppnar upp sig för någon är det dock helt säkert att man förblir ensam, så den risken borde fler vara villiga att ta! ## Comment 4 Author: [Borttaget] \# 3 Håller med...man måste också chansa lite, och våga bjuda på sej själv. Oftast ger det mycket mer än man tror...de flesta människor blir glada, då man tar kontakt. Blir dom inte det behöver det ju inte leda till, att man inte vågar igen... ## Comment 5 Author: Kalendula Jag tror att människor generellt sätt har svårt för att släppa in nya människor i sitt liv, pga att dom inte har tid att engagera sig i någon som kanske har problem tex. med sin ensamhet. Människor är ju rätt upptagna med sina liv och det som kretsar kring det. Och då förstår jag att tiden inte finns för att hjälpa. tex genom att bjuda in en ensam i gemenskapen. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Vad gör man då åt detta ? Vad kan vi göra för att hjälpa dessa människor, som är ensam...![Obestämd](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 7 Author: Kalendula Jag tror att det behövs en insatts av människor, som skulle kunna tänka sig att ställa frågan: Skulle du vilja följa med mig på... eller Vad skulle jag kunna göra för dig, så att du kommer loss i från din ensamhet. Många gånger är det så att samtalsterapi inte hjälper, då det inte är egentligen det som behövs i slutändan. Nu talar jag för mig själv och min erfarenhet. Andra får gärna dela med sig av sin. Men samtalsterapi om min ensamhet är rätt uttjatat för mig. För egen del saknar jag sällskapet och bli insläpp i en annan människas gemnskap. Fast att jag till en början kan bli betraktad som blyg. Men det är för att jag betraktar och känner av läget. Tex, jag skulle bara iväg och förrösta idag. Och hade planerat hela dagen igår och förberett. Men, tyvärr kom jag inte utanför dörren för min ångest höll mig i ett fast grepp. Men, hade jag haft någon som sällskap att åka och förrösta så hade det gått bra. ## Comment 8 Author: Maria Jag tror också att det är viktigt att försöka bryta sin ensamhet själv. Det är inte alltid så lätt men hur ska andra människor kunna veta att man känner sig ensam om man inte själv tar första steget? Det finns ju människor som trivs ganska bra med att vara för sig själva och då kanske man som utomstående inte vill tränga sig på. Sverige toppar statistiken (läste jag någonstans) när det gäller ensamhushåll. Inte konstigt att det är sådan bostadsbrist.![Flört](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Kanske skulle vi kunna bryta mönstret genom att bo tillsammans mer? När min son flyttade hemifrån var det självklart tillsammans med kompisar. Inte bara mer ekonomiskt utan faktiskt trevligt också. Kanske skulle vi ha mer inneboende? Att hyra ut ett rum till någon som behöver boende som studenter eller liknande? Jag tror inte alltid att ensamheten beror på medmänniskor som inte vill släppa in någon utan snarare att vi kommunicerar dåligt med varandra. ## Comment 9 Author: Kalendula "Ensam är stark" vad är då två? Blir man starkare som två om det är någon som kan behöva hjälp med något i sitt liv tex att praktiskt få hjälp med att komma ut. Den som hjälper får ju styrka och glädje av att hjälpa. Och den som blir hjälpt får ju styrka och glädje och lycka av att bli hjälpt. Bara några filosofiska, retoriska funderingar... ## Comment 10 Author: Maria Jag tror att man ska akta sig för ordet "hjälp" för mycket när man är ensam. Umgänge måste ju ändå komma från hjärtat och med det kommer ju att man hjälper varandra automatiskt. Jag hjälper ju inte någon av egoistiska orsaker för att få styrka och glädje själv utan jag hjälper i så fall en människa för att jag tycker om henne/honom. Skulle jag själv vara i behov av hjälp så skulle givetvis min önskan vara densamma. Det vill säga att jag får hjälp för att någon gillar mig och inte gör det av egoistiska skäl. Nu pratar jag inte om professionell hjälp som är på ett helt annat plan. ## Comment 11 Author: Kalendula #10 Så att ge och/eller ta emot hjälp till någon man tycker om skulle inte bli till glädje? Eller vad menar du? ## Comment 12 Author: Maria #10 Jo, självklart men när det är någon man gillar så "mäter "man ju inte tjänster utan det är ju någon som sker automatiskt. Det är därför jag tror att man ska akta sig för ordet "hjälp". T.ex så hjälper jag inte min gamla granne för att må bra själv utan för att jag faktiskt gillar henne och hennes sällskap. Hade jag inte gjort det så hade vi inte träffats överhuvudtaget. ## Comment 13 Author: Kalendula #12 "Mäter" tjänster bara för att hjälpa någon man tycker om? Det skulle jag aldrig göra. Utan jag skulle hjälpa för att det skulle få min vän eller granne eller vem som helst att må bra och bli glad. ## Comment 14 Author: Maria #13 Ja, men det är ju precis det jag menar. Jag gör det för att jag _gillar_ personen inte för att jag själv ska må bra. ## Comment 15 Author: Kalendula "14 Precis, det var ju det jag skrev i inlägg nr: 9 Blev din granne glad, så blev ju du med glad. Delad glädje= dubbel glädje! ## Comment 16 Author: Kalendula Så, att hjälpa tex en person som är riktigt ensam att komma ut, skulle säkert glädja h\*n av hela hjärtat. ![Flört](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 17 Author: Maria Vi pratar om samma sak fast med olika ord![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag menar fortfarande att man i en normal relation inte går och tänker på sådana här saker utan att det sker automatiskt. Man berikar helt enkelt varandras liv utan att tänka djupare på det. Men nu var ju frågan i tråden "Varför så många är ensamma"? Jag tror fortfarande på att vi har mycket på att vinna med att bygga olika boendeformer och att bo mer tillsammans. Kollektiv av olika slag eller tillsammans med vänner. Har man inga så kanske man som jag skrivit tidigare kan hyra ut en del av bostaden. ## Comment 18 Author: Kalendula #17 Jag vet det sedan länge att vi säger samma sak med olika ord. Men det där med att bygga olika boendeformer och bo mer tillsammans hjälper ju inte en ensam person som tex utvecklat fobi av att ta sig ut ensam: H\*n blir ju kvar i sin ensamhet hur mycket folk det än bor i närheten. ## Comment 19 Author: Maria #18 Jo, men då blir ju problemet ett helt annat (precis som jag skrev i en annan tråd) att då får man i första hand arbeta med sin fobi. Social fobi brukar vara goda chanser att få bukt med. Ska vi hålla oss till "Varför vi tror att folk är så ensamma" så vad är dina egna förslag? Nu kan vi ju inte anta att alla har fobi utan vi pratar väl om ensamhet av olika slag förstår jag. ## Comment 20 Author: [Borttaget] Det kan ju vara så att som ensam person så vill man inte störa,man kanske inte känner sig välkommen just i den stunden,och då är det väldigt lätt att man inte går dit mer. Som ensam speciellt vid sådana tillfällen när man har behov att prata av sig och söker någon som man kan anförtro sig till,är inte lätt om man har få att prata med. ## Comment 21 Author: Kalendula #19 Många med mig har ägnat ett antal år av samtalsterapi, och många av oss känner att ämnet att "prata" av oss är väldigt uttjatat, och behöver en annan "form" av hjälp. Vi behöver hjälp praktiskt av andra medmänniskor som är villiga att hjälpa oss ut. Det finns människor som är så ensamma att dom inte en klarar att gå ut till brevlådan för att hämta sin post, eller ens gå till sophuset och kasta sitt skräp. Många ensamma människor har utvecklat sin fobi av att ha blivit sårade och illa behandlade av en eller annan anledning, och tilliten till andra människor har avtagit successivt genom åren. Många ensamma har inte fått en vänskaplig kram på många år, eller någon form av känslomässig bekräftelse att dom är omtyckta. ## Comment 22 Author: Maria Vi kommer visst inte längre.![Obestämd](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") Det finns ju olika slags ensamhet och man kan ju inte bara förutse att alla har utvecklat en social fobi. För att nå denna hjälp du pratar om så måste man ju ändå signalera att den behövs. Ingen kan ju gissa. ## Comment 23 Author: ensamakademiker För min del handlar det om att jag ofta blir besviken på människor och att de inte är den typen av vän som jag önskar att de vore. Det kan handla om allt från att vara illojal till att sakna social förmåga till att personen/kompisen i fråga redan har ett stort kontaktnät och därför sällan har tid att ses. Många ser sig som ensamma och jag har haft kontakt med ett stort antal via olika vanliga kontaktforum. När man väl träffas så är det likafullt så att många ändå har flera vänner, många intressen osv och inte alls är vad man brukar kalla ensam. Det är väldigt intressant att ensamhet är ett så pass stort samtalsämne här och på andra forum men samtidigt verkar det så svårt att hitta de där ensamma personerna som man kan umgås med. Jag själv ser mig som ensam, är ofta ensam på helger och även i veckorna och har aktivt sökt efter personer att umgås med. Utåt sett skulle nog få se mig som ensam, jag är social och gillar att prata med folk när jag väl träffar några. Men att få det att klicka, att hitta den där riktiga vännen verkar nästan omöjligt. Jag skriver mycket om det här ämnet på min blogg och alla som vill läsa och kanske känna igen sig är välkomna dit. www.ensamakademikerskriver.wordpress.com ## Comment 24 Author: Kalendula #23 Det skule kunnat varit jag som skrev, för jag känner igen mig väldigt mycket det. Visst finns det olika form av ensamhet, men var är dom människorna som är ensamma på riktigt. Som inte har det där sociala nätet? Sedan tycker jag det är så svårt att bli inbjuder i andra människors gemenskap och sociala nät. Det tror jag beror på att människor egentligen är rädda för ensamma människor, ## Comment 25 Author: gullungen2 #24 Jag tror det ligger mycket i det du säger. Jag tror det har lite med vår kultur att göra också. Det här med att ta för sig och gå fram och prata med en annan människa är det inte många som gör. Går man fram och pratar med en främling så känns det ibland som att de tänker  "VEm är du som kommer här och tror att du bara kan bli min vän sådär"? Men det är det spontana samtalet och det våghalsiga sociala som gör att man kan finna "riktiga" själsfränder. Ni har varit inne på det flera gånger men det tål att sägas 100 gånger till. Folk är Rädda! Tyvärr :/ ## Comment 26 Author: [Borttaget] Nå, tid har jag men ändå har jag inga vänner. Eller jo, en har jag. ![Tungan ute](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-tongue-out.gif "Tungan ute") Min familj bor i Sverige och mina barn hos sin pappa här på Åland så dom är nära åtminstone. ## Comment 27 Author: signemo Hej Funderingar på ordet ensamhet. Frivillig ensamhet  o ofrivillig ensamhet. Några mår väl av det andra inte. Har ju hunnit bli lite till åren. Men jag tror inte jag har velat att någon annan skall lösa det. Ibland tar man sig i kragen och tar kontakt ibland inte. Några behöver hjälp för fobi , andra inte Vanlig omtanke om grannar o släkt o arbetskamrater kan räcka långt. Ensamhet, ja det kan finnas både om en person är mol alena, men också hos en person som har många omkring sig, och ser ut att vara en med massor av vänner Skulle kunna fundera o skriva mera, men får räcka för idag. ## Comment 28 Author: [Borttaget] Jag släpper väldigt sällan någon riktigt nära. jag kan vara öppen med mig själv men är väldigt avvaktande mot nya bekantskaper. Det tar ett slag innan jag tar någon till mig och då kan denne person redan ha fattat det som att jag inte är intresserad. Försvarsmekanismer helt enkelt ## Comment 29 Author: Tarotstollan Kan ju bara prata för mig själv, men när jag var liten och sen gick i skolan hade jag ett fåtal vänner. Men ju äldre vi blev desto mindre vänner blev det. Sen slutade ju skolan och vi spreds ju över Sveriges land. När vi var i 25 årsåldern träffades vi några stycken och med en gång började det där "tävlandet" om att passa in. Jag var ju en av de som hade flyttat till stan och då inte längre var en av dem. Alla dessa frågor: var bor du? vad jobbar du med? är du gift? pojkvän? flickvän? barn? bil? När man då svarade nej på det mesta och dessutom då var sjukskriven och hade värk. Ja ,då var jag inte intressant längre! De vände mig ryggen och pratade med varandra istället.  Andra saker som kan spela in är  att man har olika intressen, att man utvecklas olika, flyttar osv Min bästa kompis jag hade i skolan, pratar jag med i telefonen kanske  2 gånger per år, jag minns inte ens när vi träffades sist.  Hennes barn var små och nu är de  i 25 årsåldern!  Hon har bil och bor ca 2 mil ifrån mig. När jag hade bil på 80-talet var jag ute och hälsade på henne säkert 4 gånger om året. Hon var hos mig en gång! Hon bor lite avigt till så buss är uteslutet. Jag bad henne komma in en gång och tyckte vi kunde  sitta och prata om gamla minnen och sådant. Det tyckte hon skulle bli jättekul! Hon skulle fixa barnvakt och allt, när hon kom hade hon ungarna med sig ändå! Det dröjde ju inte mer än ca 30 min så började de gnälla och ville hem. Så efter ca 1 timma så åkte de. Sen dess har jag inte träffat henne, trots att jag bett henne komma in flera gånger. ## Comment 30 Author: Kalendula Tycker att det skulle göradig gott med en ny bästa kompis, som ser dig o den du är. ## Comment 31 Author: [Borttaget] #29 Det är nog en av människopsykets stora defekter att vi hänger kvar vid det gamla klamrar osskvar vid minnen av "hur det brukade vara"  och "Hur bra det var innan". Det vi måste lära oss är att släppa det gamla oket som tynger ner oss och gå vidare. Ville de inte umgås längre? nähä ja då får jag umgås med nya vänner istället. "Passar jag inte för detta jobb?" Nää ja då finns det säkert något annat som funkar bättre osv osv Jag är övertygad om att du kan hitta nya vänner som kanske har en mer lik livssituation som du att umgås med som kanske kan växa tillsammans med på ett bättre vis.. Det fungerar sällan att bara plocka upp en relation igen efter en massa år. ibland går det men då skall man nog ha liknande livsöden eller att dessa personer är väldigt öppna och anspråkslösa. ## Comment 32 Author: Tarotstollan #30 och 31. Ja jag har gått vidare och har nya bekanta och vänner nu. Skrev bara om en grej jag tänkt på länge och kanske gav ett litet svar till frågan om varför så många är ensamma! ## Comment 33 Author: [Borttaget] Javisst man växer ifrån sina gamla barndomsvänner men har svårt att skaffa sig nya. Det är ju ett av de större anledningrna. Sen finns det ju massor av andra också självklart. Bra att du har andra då så du inte är så ensam. ## Comment 34 Author: Maja2 Jag är singel, men inte ensam. Jag umgås inte direkt med någon ... bjuder aldrig hem någon, och åker inte till någon heller direkt ... men ensam ... nä...  :) ## Comment 35 Author: [Borttaget] Du och jyckarna alltså. det är ju en flock det med ## Comment 36 Author: Maja2 #35 Javisst, men  jag skrev utifrån #0 som handlar om att bjuda in andra människor. ## Comment 37 Author: Anonym Det handlar om att ge och ta. Vara öppen och lite framåt. Bjuda in. Vi Svenskar är väl inte riktigt kända för att vara så spontana och prataglada ![Flört](http://ensamhet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") Man går inte fram till någon som är själv i regel, utan låter det passera. Kanske vill personen vara själv, eller så är det inte så. Hur ska man veta? Vi får börja lära oss att agera mera! Inte bara tänka, utan göra också. ## Comment 38 Author: Gosan1 ENSAMHET Vad gör man då när man ger och inget får tillbaks? Jag är öppen, social, har inga problem med att ta kontakt med varken kända eller okända människor. Alla är så rädda om sitt de släpper inte in en i deras värld. Gamla kamrater har sina familjer, relationer. Då är man inte välkommen som ensam. Kan ta ett exempel när jag hade sällskap, då blev vi bjudna på fester, bowla, krogen, restauranger, grilla m m. Men efter jag blev själv hör ingen av sig. Karlar är inga problem de är fortfarande välkomma till gemenskapen. Känner 2 kvinnor som kunde höra av sig när deras karlar jobbar, alltså mitt i veckan, då dög man. Då kunde hon och jag åka på Bingo. Men när hennes karl fick jobb på orten då var det slut med det. De åker nu själva istället utan att fråga om jag vill med. Blir så trött på att det är alltid jag som får ringa, ingen ringer tillbaks. Många gånger får man höra att man stör, håller på med maten, måste klippa gräset, är på väg ut. Men de vet var jag finns när de har problem. Är för snäll och inte säger ifrån. Man tror att vederbörande har ändrat sig och blivit bättre människa, men icke sa nicke. Man lär sig aldrig.  De som säger att det är upp till var och en att ta tag i problemet har lite fel. Jag med många (tror jag) försöker verkligen att slippa ensamheten. Det är ingen som vill leva i den. Som jag sa, är social, inga problem med folk, försökt träffa nya vänner genom olika kurser, bibliotek, badhus, gym, danskurser m m. Men t o m på kurserna går de kamratsvis/partners. De släpper inte in någon. Pauserna/rasterna sitter alla kamratsvis, går man fram och försöker prata svarar de bara på det man har ev sagt. Många gånger fortsätter de att prata med varandra och det kan vara personer som jag känner ytligt så man skulle ju lätt kunna hitta något att prata om, men det finns inget intresse. Det är tydligen nästan bara jag som går själv på kurser alla andra går med någon. Är det fler än jag som har upplevt samma saker? Hör av er i så fall. ## Comment 39 Author: Tarotstollan \# 38. Känner så väl igen det! Gick på kurser och kvällskolor i många år. Träffade trevliga människor och trodde vi var kompisar, när skolan och kurserna var slut var också vänskapen slut. ## Comment 40 Author: [Borttaget] Är det inte även så att många av er som är ensamma, får höra något som "Ja, men gå dit, där är det mer som är ensamma" Jag har hört en del personer, som fått höra detta. De menar på att det verkar som om, folk tror att bara för att man är ensam, kan man umgås med vem som helst, som med är ensam... ## Comment 41 Author: Lill-Mari #38 Instämmer helt med ditt inlägg,känner så väl igen mig i de flesta inläggen här. Det handlar inte om socil fobi för min del,utan när man inte har en partner längre så blir man inte bjuden till gamla eller nya vänner,de har inte tid,de har sina familjer m.m Att hitta nya vänner när man dessutom blivit lite äldre är jättesvårt.Att dyka på någon okänd på ICA t.ex. och fråga om hon/han vill fika tills,eller liknande känns bara för konstigt.Att gå på kurser gör man på höst o. vinter,vad gör man på sommaren då? det känns värst då när alla andra grillar,firar midsommar  etc.i hop.det är svårt att gå ut ensam sådana helger. Enda anhöriga bor långt bort,och man kan ju inte hänga efter sina vux.barn heller gämt. Instämmer med **Pappsing** bara för att man är ensam tror folk att man kan umgås med vem som helst. Nej nu passar man bara in när s.k vänner inte har något annat för sig,och det är inte på helger vill jag lova. ## Comment 42 Author: [Borttaget] Jag vet inte om jag tycker att det är så svårt. När man som vuxen inte har något jobb, skola eller förening som man är med i. Kan man tycka att det är lite svårt att få någon social kontakt. Men, det man glömmer bort då... Är att folk man möter med blicken, medans man är ute och går...kan man säga "hej" till och le. Sedan kanske man träffar den här personen då och då... Kanske börjar småprata lite.. Senast nu i veckan, satt jag och fikade med en kompis. Som jag mötte på så vis...vi träffades första gången nere på Ica här i landskrona, jag gav henne en komplimang för hennes charmiga näsa. Det gav en del skratt och vi har sedan träffats då och då, på stan. Sagt "hej, läget?" Sedan träffades vi på stan nu i veckan, kom på idén att det vore skoj att ta en fika. Så det gjorde vi.... Så det är inte omöjligt att få kompisar, bekanta, även om man inte har ett job, skola eller förening där man är aktiv. Det gäller bara att bjuda på sig själv lite. ## Comment 43 Author: Lill-Mari Jag har jobb och arbetskamrater,men saknar numer nära vänner...som man kan anförtro sig åt och som har tid och lust att umgås,gör saker tillsammans,träffas irl. Kanske det är lättare att ta kontakt i en mindre ort än i Stockholm,jag vet inte om folk ser varandra mer på en mindre ort? kanske det är så. ## Comment 44 Author: [Borttaget] Varför är så många ensamma? Det kanske handlar om att vi tillbringar vår tid med att umgås på nätet i olika forum. Där har vi våra vänner. Det kanske blir så kul och intressant att träffa dessa vänner än de i verkliga livet. När jag var ung så träffades man, antingen hemma eller ute på stan, på ett fik, ungdomsgård.