# Skuld? Author: Kalendula Ibland känner jag att bara för att man är ensam så läggs skulden på den ensamma. Att den personen ställer en massa orimliga krav. Men det jag då kommer att tänka på är alla dessa då som inte är ensamma som ställer sina tysta krav. Tex "jag kan inte vara med dig för att du är ensam och det tycker jag är jobbigt, för jag vet inte hur jag ska hantera det- mentaliteten."För så tror jag att många tänker som inte är ensamma. Sedan tror jag att dom människor som inte är ensamma inte riktigt förstår hur det är att vara ensam. Att inte ha någon vän, eller på sin höjd några ytliga vänner som sällan har tid. Man får tips om att gå promender, gå med i föreningsliv eller gå en kurs, kanske gå ut på krogen. Men det är ju inte däri problemet ligger. Utan att tex. jag som ensam inte har någon riktig vän/kompis att anförto mig mina tankar och funderingar. En vän som liksom jag tycker om att hitta på roliga saker ihop, inte bara tex hålla på att hjälpa varandra med tjänster. Min tankeslinga i detta är inte riktigt klar, men jag återkommer. Tillsvidare hoppas jag att få några kommentarer på vad andra känner och tycker. ## Comment 1 Author: Musiken Jag haller med helt och fullt! Att gora saker med andra manniskor gor en inte mindre ensam - det handlar om att ha nagot utbyte med folk! Det ar nar man har nagon att prata och oppna sig infor, som man kan hitta pa saker med, som man slutar vara ensam. Jag har manga bekanta som jag kan umgas med pa ett ytligt socialt plan - men ingen van som jag kan ringa till for att bara prata. ## Comment 2 Author: Kalendula Tack, skönt att känna att jag inte är helt ute i det blå och svävar i mina tankar. Kram ![Glad](http://ensamhet.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 3 Author: Sessan1 DU är INTE ensam, Kalendua. Det är likadant här. Jag har **ALDRIG** haft ngn riktig vän, som jag kan anförtro mig åt till hundra procent. Inte sedan jag började komma ut på nätet för en del år sedan, ja nätet finns förståss folk där oxå, som man inte kan lita på, inte så jag menar, men det finns folk i ens närhet som säger: \*Mig kan du lita på\* Det kan man så tusan INTE, jag litar inte alls på ngn längre. Tråkigt är det, men sant. Hade inga riktiga vänner under skoltiden heller :( Alla är inte lika inför lagen, kan man nästan säga här oxå. Så många ggr om, så känner jag mig verkligen ensam. Önskar ibland att man hade ngn man RIKTIGT kunde lita på till hundra procent. Kram på dig Sessan1 ## Comment 4 Author: Sessan1 Bra att du har  skapat en sådan här sait, här på: ifokus så  det kanske kan bli fler som har liknade händelser, eller vad man ska kalla det för. Som man kan disskutera olika upplevelser med mera. Var ju med i en annan grupp här på ifokus för ett antal år sedan, men där var det ingen som tog mig på allvar :( Dom trodde jag hittade på allt jag \*pratade om\* Var inte alls betrodd :( Dom trodde jag ljög om \*dittan och dattan\* så jag gick ur den saiten ganska snart efteråt. Så ska det inte vara. Ett forum ska ju vara för att man ska kunna disskutera det ena och det andra, och inte bli nertryckt, som jag blev på den saiten :( Det  var iofs Bara två st. som trodde på mig, men det var oxå dom två som jag hade lärt känna här på ifokus tidigare och en av dom på MSN, när det fanns. Kram igen  på dig Sessan1 ## Comment 5 Author: Kalendula Tack Sessan, det värmer erkligen det du skriver. Sedan skulle jag vilja säga att jag litar ju inte heller på människor för att dom är så fulla av skvaller. Jag gillar inte det alls. En del gånger bror min uppsägning av vänner för att dom pratar brevid munnen. I hela mitt liv ( min mormor och min mamma) lärde mig att när människor pratar så gör dom det i förtroende och då för man inte det vidare till någon. Om det inte är något riktigt allvarligt. Eller om man behöver tips och råd, men då nämner man inga namn. Tasskram ## Comment 6 Author: Zadeira Det finns ingen ensamhet som är värre än den man kan känna när man är i en grupp människor, men är så ensam så att man tror man ska gå under för att där inte finns en enda liten öppning man kan ta sig genom och nå fram till någon. Ensamhet när man väljer den är härlig, men när man påtvingas den är den ett rent helvete. Vet egentligen inte vad jag ville ha sagt med mitt korta inlägg, men det är så jag ofta upplever det i alla fall. ## Comment 7 Author: Kalendula Självklart känner och tycker man som man gör. Men jag får nog säga att jag känner tvärt om. För mig är det svårare att leva och vara utan vänner alls. Nu har jag tack och lov min mamma så att jag har någon som jag i alla fall kan dela lite av mina tankar med. ## Comment 8 Author: Zadeira Jo, men det var ju lite så jag menade. Att man är så fruktansvärt ensam trots att det är en massa människor runt dig, men ingen av dem ens ser åt en, man är som luft. Det är en ensamhet som gör så ont, att inte ha någon vän där. ## Comment 9 Author: Sessan1 Minns på en arbetsplats jag jobbade på för en hel del år sedan Vilket \*skitsnack\* det var där väldigt ofta. Vi hade ju schema att jobba efter, så fort ngn var ledig, då var \*skitsnacket\* igång :( Det var inte alls trevligt. Så ska det inte vara. Med detta menar jag, att även på en arbetsplats ska man kunna prata med sina arbetskolegor, utan att det ska gå vidare, men det gick inte på den arbetsplatsen jag jobbade på. Det skapar bara otrivsel. Så man får lita på sig själv istället. Har som sagt ALLDRIG kunnat lita på ngn.. Tass på er ## Comment 10 Author: [Borttaget] En del tycker att det gnälls för mycket men dessa människor har kanske aldrig varit riktigt ensamma någon gång....mina tankar! ## Comment 11 Author: [Borttaget] Det kan väl inte vara en skuld att känna sig ensam, eller hur? ## Comment 12 Author: Kalendula Självklart ska man inte känna skuld för att man är ensam, men det är väldigt lätt att klandra sig själv i första hand för att man är ensam. Att felet sitter helt hos en själv. ## Comment 13 Author: Zorxs Ensam med en ettåring. Och sönderstressad. Hon somnar och direkt får jag magvärk och känner mig dålig. Vissa nätter kan jag inte sova, bara längtar till att vara själv eller att någon ska ringa och fråga om vi ska hitta på något. Men det händer såklart inte... Självhet uppskattas, ensamhet uppskattas inte. Just nu så skulle jag helst hitta någon lekfull barnslig person som skulle leka, lära och visa henne allt då min kropp/psyke inte orkar mer. En barnvakt. Men sökt och frågat de som jag känner om de känner någon som kan ställa upp några timmar per vecka så jag orkar. Men ingen... Varit med om för mycket (för mig) detta år för att orka med en springande utforskande ettåring just nu. Ensamheten ekar i mig, självheten vill ut och utforska världen. Själv sitter jag här på dagarna: "Titta Nalle, mamma få nallen" Åh, vad duktig du är som gav mamma nallen. ## Comment 14 Author: [Borttaget] 13# oj vad jag känner igen mig och tror många andra gör oxå det är tufft med småbarn alltså hur ser framtiden ut för er då? ska du börja att arbeta snart eller är du arbetslös? i vilket fall så borde du snart kunna ansöka om en dagis plats åt ditt barn detta kanske inte många gillar men jag tyckte dagis va en gudagåva en plats där mitt barn fick träffa andra barn personal som orkade och som brydde sig och man själv fick en andning paus för det behöver man emellanåt ## Comment 15 Author: Kalendula #13 Jag har varit i kontakt med frälsningsarmen. För att jag ska skänka bort allt mitt te till dem. (drygt 200 kilo) Jag och min mamma hade en butik och jag känner att jag inte kan lagra teérna hemma längre för att jag behöver ha den platsen själv till mina egna grejer. Hon som jag har kontakt med berättade att dom b.la. har verksamhet för ensamstående kvinnor med barn. Där andra ensamstående kan träffas tillsammans med sina barn. Kankse kan det vara så att du kan hitta någon där som kan hjälpa dig att avlasta dig så att du får lite ensamtid med.