# Ensamhet och isolering Author: Maedry Tycker livet känns rätt meningslöst. Alla dagar är bara mer eller mindre likadana. Det var åratal sen jag senast träffade någon och har ingen att prata med överhuvudtaget. "Normala" personer är det alltid även helt omöjligt att prata med, har aldrig träffat eller knappt ens pratat med någon sån person i hela mitt liv, så alla jag någonsin kommit hyfsat bra överens med har haft social fobi eller borderline eller adhd eller något annat sånt. Vänner har däremot aldrig fungerat oavsett, för jag försöker att få vänner och utgår från det, men det blir alltid så att om jag faktiskt gillar och har tillräckligt bra personkemi med någon för att bli vän med den så blir jag samtidigt även kär i den, men så känner den andra personen inte likadant, så det leder oftast aldrig någonstans överhuvudtaget. Har alltid drömt om alla saker jag skulle vilja göra med någon. Typ vandra i bergen, sitta vid en eld och titta på stjärnorna eller norrskenet, långa cykelturer, gå på nöjesparker, fotografera i naturen, gå längs nån sandstrand eller bada, ta skydd från regnet och bara sitta och se ut på omgivningen, titta på film/tvserier ihop, läsa saker ihop, spela spel ihop, måla/teckna och skapa konst ihop, bygga en 100 meter hög snögubbe ihop för varför inte lixom, typ vad man än kan komma på för något menar jag mest. Jag har även lätt för att prata om och diskutera det mesta och älskar att lyssna på andra medan de berättar om sej själva. Tycker om att hjälpa andra, och tänker aldrig negativt om någon oavsett vad de säger eller gör. Skulle även ha älskat att laga mat åt någon varje dag, och om jag tycker om någon så är det den enda personen i världen som jag bryr mej om. Dricker varken alkohol eller röker heller, och ogillar koffein och brukar generellt försöka undvika socker/sötningsmedel, och äter rätt nyttigt, och så vidare. Men ingen har någonsin velat ha vad jag kunnat ge dem, och har försökt på engelska med eftersom jag aldrig brytt mej om avstånd och sånt, och tänkt att det skulle lösa sej på nått sätt eftersom även om de inte hade haft någon inkomst överhuvudtaget så skulle jag ha haft råd att försörja dem om de flyttat hit. Men även om det sällan fungerar så bra med någon så brukar det oftast vara att ingen överhuvudtaget ens vill prata med mej, och de flesta av de övriga brukar sluta svara så gott som omedelbart. Tycker inte om att göra saker ensam så det är heller inget alternativ, mår snarare bara dåligt av att göra saker ensam, utan har alltid bara sparat alla mina pengar hela livet och tänkt att jag ska spendera dem på min flickvän och barn i framtiden för att göra dem glada, eftersom att göra dem glada är vad som skulle göra mej gladast, för det finns verkligen ingenting annat i världen som jag skulle kunna lägga pengar på som skulle kunna göra mej glad. ## Comment 1 Author: Grodan Du låter som en intelligent människa, vad tror du är anledningen till att du inte får några vänner? (Som om du vet det... jag vet knappt varför jag inte får vänner heller... men kanske vet du... kanske är du blyg eller tillbakadragen?) Du nämner att du får kontakt med folk som har social fobi, borderline, adhd osv... beror det på att du själv påverkas av bokstavskombo? Eller för att du tar dig tid med dem? Inte för att det eg spelar någon roll, men det är väl intressant att veta antar jag... Pratar du med folk på gatan, i affären osv? Bor du på landsbygden? Eller i stad? Är du infödd där? Knasiga frågor, jag vet... men jag har märkt att i Sverige om man flyttar till mindre ort där man inte har rötter och inte familj är det toksvårt att få vänner... Tyvärr måste man göra saker själv för att komma ut. Om du har jobb och bra ekonomi kan du resa eller gå kurser el dyl och träffa folk. Det kan vara svårt att träffa folk i vardagen, då folk är så upptagna med sitt eller har nyllet i mobilen... så någon kurs eller aktivitet kan vara ett sätt... Hundtricket finns ju också... 😀 (fast det har INTE hjälpt mig så himla mycket här på landsbygden där jag inte är infödd...) ## Comment 2 Author: Maedry Det finns många anledningar till det. Eftersom jag ju är en intelligent person, ja, så passar jag inte särskilt bra ihop med personer som inte är så intelligenta och bra på att kommunicera. Tycker även bäst om komplicerade personer, så saker som kan få andra att ogilla en person är tvärtom ofta vad som får mej att gilla den. Dessutom har jag väldigt dåligt självförtroende när det gäller sociala saker, så har extremt svårt för att prata muntligt med personer jag inte känner, och oftast så känns det meningslöst att ens försöka, och jag kommer oavsett aldrig i kontakt med någon överhuvudtaget i vardagen. Om personen beter sej "normalt" så tolkar jag det även som att personen inte gillar mej och att vi har dålig personkemi, medan jag skulle bli jätteintresserad av någon som sa att den älskade mej och typ ville flytta ihop och skaffa barn efter en vecka, eftersom det är vad jag själv skulle se som normalt. Behöver ju inte nödvändigtvis vara sådär extremt, kan prata med någon i flera månader innan jag träffar den, men ju längre ifrån något sånt där desto sämre typ. Dessutom så tycker jag allra bäst om känsliga personer, och jag själv är både överkänslig och okänslig, så det blir alltid problem med känsliga personer, vilket jag själv inte har något problem med då jag tvärtom gillar konflikter eftersom sånt bara får mej att gilla personen mer, typ genom att personen blir upprörd på mej över något men att man diskuterar och löser det, eftersom allt bara känns starkare än innan efteråt då på grund av att man pratat igenom och löst allt. Dessutom så om det aldrig blir en enda konflikt så får jag bara en känsla av att den andra personen ogillar mej men bara inte säger något om vad den tänker. Andra brukar däremot inte gilla det lika mycket eftersom det är rätt ensidigt, då jag själv aldrig blir upprörd på andra. Åtminstone inte på ett sånt sätt att det påverkar dem, då jag är väldigt förlåtande. Och så vidare. Har bott på samma ställe hela livet och är en hyfsat stor stad, och känner inte en enda person i den för har aldrig haft några rötter på det sättet. ## Comment 3 Author: Grodan #2 Jag undrar om du söker vänner eller relation/partner. Det känns mer som du söker partner faktiskt och då är ju internet ett otroligt bra forum... vänner också förstås, men av någon knas anledning tror jag det är lättare att skaffa partners än vänner via nätet... Jag har fått många bekanta och någon vän via nätet, jorden runt, men irl är jag otroligt ensam. Söker dock inte partner Du bor i en hyfsat stor stad, där du är född. Då har du alltså klasskompisar, gamla lärare, föräldrar/släkt i samma stad? Men du är "blyg"... och därför har du inget umgänge. Du vill ändra på detta? Vill du ha bättre självförtroende irl så att du kan skapa kontakter den vägen? Tex på kurs, möten, jobb, dejter, i affären, på gymmet, i trapphuset, vid trädgårdsstaketet till grannen osv...