# Helt ensam, har bara min hund Author: BrahmaHönan Det är verkligen inte "bara" att ha min hund, men vad händer sen? Hunden är äldre och lever inte för alltid. Min helt obefintliga ekonomi tillåter inte att skaffa en till vän när den dagen kommer... För mig är djur viktigare än människor, djur sviker inte. Jag har absolut ingen. Ett av barnen hör av sig nån gång emellanåt, men det är allt. För mig är det en stor grej när jag ibland pratar några ord med en granne. Grannarna är dock i helt andra åldrar så vi har inget gemensamt överhuvudtaget. Har inget jobb och har nyss kommit ut ur ett våldsamt äktenskap. Jag var lika ensam i äktenskapet. Får panik när jag tänker på att om jag skulle bli allvarligt sjuk och ramla ihop här hemma så skulle ingen märka det. Då tänker jag (som alltid) främst på vad skulle hända med hunden. Jag vet egentligen inte vad jag vill med att skriva detta. Där jag står nu i livet är jag inte någon att umgås med heller, jag har inget att ge. Men jag är rädd för vad detta ska göra med mig i längden. ALLA har ju någon omkring sig. Utom jag. Det kan väl inte vara bra för mig antar jag. Skulle nog kanske bara vilja att någon här "ser" mig. Känna mig bekräftad. ## Comment 1 Author: Jillyana Om du inte har något emot att prova olika saker skulle jag kunna rekomendera att prova gaming. Du får kanske inte ansikte mot ansikten då men tack vare mitt gaming intresse så har jag vänner från hela världen som jag pratar med på en daglig basis. beroende på intressen kan du kolla efter olika spel. Kreativ? Kolla minecraft, det kosstar ca.200kr att köpa och du kan köra online. Gillar du fantasy? Då kan du prova LOTRO, Lord of the Rings Online, det är gratis att skaffa och genom att grinda så kan du tjäna poäng att köpa expantionerna för om du inte vill lägga pengar på det. LOTRO har ett stort gäng äldre spelare då spelet är äldre, runt 16+år gammalt så många yngre tycker grafiken är för dålig. Ett annat fantasyspel som är populärt är Final Fantasy 14, inget jag själv kört men det är en klassisk serie som har varit populär sen jag själv var en liten flicksnärta. Vill du prova FPS. first person shooter, så finns många olika spel, counter strike, modern warfare, overwatch och många fler. Gillar du hästar? Prova starstable kanske, det är ett fantasy/häst spel som har ett eget forum här på Ifokus. Det finns massor av spel online som jag inte nämnt, som man kan leta efter. Sök bara efter det du vill prova och lägg till "game" i sökmotorn. ## Comment 2 Author: Zadeira Om du har hund kanske du kan kolla efter olika aktivteter att göra med hunden där du kan lära känna andra människor med hund. Tex kan du gå någon kurs, agility, sök, lydnad eller vad som nu funkar för dig och hunden. Eller så finns det kanske grupper som träffas regelbundet i hundrastgården eller går hundpromenader ihop? ## Comment 3 Author: Grodan #0 Vill bara säga snabbt att du inte är ensam om att vara ensam. Och jag tror att du är medveten om att det är farligt och att du, så fort du orkar och fått ordning på dig själv kan jobba för att få lite mer social kontakt. Det där med att bli allvarligt sjuk tänker jag också på ibland, det är lite läskigt. Men du kanske kan ha din telefon nära och ringa ett av dina barn, för du har ju barn ellerhur? ## Comment 4 Author: Äppelsnäckan Du kanske kan connecta med folk online? Man kan faktiskt komma över intressanta människor som man kan ha givande konversationer med. Man kan gå med i grupper på facebook t.ex. för intressen man har och försöka skapa konversationer och sånt. Kanske inte låter så lockande men att ha kontakter via röstsamtal, videosamtal eller chatt är faktiskt givande och kan betyda mycket. ## Comment 5 Author: Heddiz #0: Först så vill jag bara säga att du är GARANTERAT INTE ensam om att känna dig ensam...speciellt inte nuförtiden när det händer så mycket "skit" på jorden. Jag kan ofta känna mig ensam fast jag är gift och har hundar, och jag känner att jag skulle inte kunna leva utan hund, men utan man spelar mindre roll för mig...😄 Djur har sen jag var barn, betytt mer och varit viktigare för mig än människor, som för dig antar jag.. Och det som räddat mig från att känna mig ensam är just djur och aktiviteter med djur, som hästar och hundar. Kanske du kan hitta på något som involverar din hund, där du kan träffa andra människor, IRL och/eller online.. Sen har inte alla någon omkring sig, och personligen tycker jag inte, att det är ett problem egentligen, inte ens i längden att inte umgås med andra människor, faktiskt. Isåfall skulle många, många må riktigt dåligt nu..för många är ensamma Och OM något skulle hända så har man ju alltid mobilen=ett knapptryck bort.. Jag har släktingar, systrar som jag tex brukar chatta/skriva med väldigt ofta, men jag "orkar" inte prata med dom så ofta..Det är inget fel på dom alls, det är snarare mig det är fel på..😏 Sen om du oroar dig för att du inte har råd med en "ny" hund senare så finns det ju alternativ som inte kostar något, eller väldigt lite åtm. Som tex omplaceringar, osv... ## Comment 6 Author: BrahmaHönan #5: Jag förstår att du menar väl, men för mig låter det inte som samma ensamhet som jag har när du har släktingar osv att höras med. Jag har INGEN! Jag skulle ge mycket för att ha någon att bara smsa med nån gång ibland...det betyder ju massor. Kan rädda mig flera dagar. Dessutom är det väl just vad jag skulle orka med just nu ( det händer mycket skit efter skilsmässan angående gårdsförsäljning, omplacering av älskade djur mot min vilja, och min ekonomi...) När jag beskrev min hund som äldre så är det snarare så att han är väldigt gammal, jag undviker bara ordet gammal för det är så jobbigt. Han är inte i form för att gå på några hundaktiviteter. Han ska inte ens leka med andra hundar nu, det är skaderisk och stressande med nya hundar. Vi var en till för bara några månader sedan, en till älskad vovve. Att låta honom somna in och se min kvarvarande vovves sorg, samtidigt som min egen bottenlösa sorg håller på att knäcka mig, gör att jag är än mer orolig för hur jag ska orka. Visst finns det möjligheter att få tag i en hund "billigare" men de löpande kostnaderna kvarstår ju. Försäkring, veterinärkostnader osv. ## Comment 7 Author: BrahmaHönan #1: Jag kan förstå att det kan vara både spännande och ge mycket med gaming. Jag är dock en utemänniska. Skulle inte må bra av att stänga mig inne, bakom en skärm. Jag har inte ens facebook. Hör att det tar upp så mycket av människors tid, och det känns liksom inte rätt att "stänga av" naturen och utemiljön. Om ni förstår hur jag menar... ## Comment 8 Author: BrahmaHönan #3: Drömde faktiskt inatt att jag ramlade utan att kunna ta mig upp. Ingen hörde mina rop. Usch.. Hur det än är så är ju inte mobilen i närheten exakt hela tiden. Dessutom kan man ju bli så sjuk så man inte har möjlighet att ringa. De här tankarna är svåra att få bort tycker jag. ## Comment 9 Author: Heddiz #6: Jag kanske inte är helt ensam jämt, men jag KÄNNER mig helt ensam. Det känns nästan som en ännu jobbigare ensamhetskänsla när jag inte är ensam hemma, än när jag är helt ensam hemma, svårt att förklara..🤔 Sen var det flera år sen som jag träffade mina systrar eller andra släktingar och vi hörs nästan bara av (genom sms oftast) ngr gånger i månaden, ibland kan det bli mer om det är något speciellt..så det var nog fel av mig att skriva väldigt ofta. Sen hade inte du barn? ## Comment 10 Author: BrahmaHönan #9: Jag har barn, vuxna barn. Skäms att säga det, men de har valt sin pappas sida i allt tjafs runt skilsmässan. Innan någon går igång runt det så är det för mig helt givet att man inte ska "välja sida". Tro mig , jag har hela tiden kämpat för det. Dock har mitt ex lyckats "köpa" barnen, både rent ekonomiskt och genom att baktala mig. Tex genom att säga att jag är sinnesförvirrad osv, mycket grova saker. Jag kan garantera att jag är vid mina sinnens fulla bruk, men huur försvarar man sig mot sånt?? Ska jag skaffa ett läkarintyg..?? Det hela handlar om att exet inte vill att barnen ska tro på mina berättelser om när jag blivit misshandlad. De vill inte höra talas om det. Jag kan på ett sätt förstå dem, men samtidigt behöver de veta för att kunna förstå varför jag är rädd. Jag har varit för feg för att anmäla, trots att jag har fotobevis. Både barnen och jag har många år tippad på tå runt exet. Minsta fel ord eller beteende kunde utlösa stora aggressiva utbrott. Dock inte misshandel när någon annan såg. Förresten så sa en sköterska att även om barnen skulle tro på att jag skulle vara sinnesförvirrad, så är ju det ett väldigt svek att då ta avstånd. Och det har hon ju rätt i. Nu kom jag in på andra ämnen. Hur som helst så finns inte barnen på samma sätt som förr. Vi stod väldigt nära varandra förr, nu är det en av dem som jag hörs med. Det blir alltmer sällan. Man kan inte bara hålla på att höra av sig och be om att vi ska ha en relation när man märker att man inte får något tillbaka. Det är en stor livssorg. Tänker ibland att jag kanske borde ha stannat i äktenskapet trots våldsamheter. Då hade vi fortsatt tragglat på och träffats med barnen. ## Comment 11 Author: Grodan #8 Ja, det är lite skrämmande faktiskt. Men om man dör, ja då dör man och inget att göra åt det. Om man ramlar, så kan man ju skrika och kanske hasa sig till telefonen om man inte har den på sig. Får jag fråga vart i landet du bor? Du behöver inte uppge adress. Själv bor jag i Södermanland. Utflyttad 08, som inte har några vänner här där jag bor (har inte många vänner förövrigt heller men men..) ## Comment 12 Author: Condor #10: När jag läser dina inlägg ser jag att du är bra på att uttrycka dig i dina ordval och det är ju precis inget tecken på att vara sinnesförvirrad. Jag föreslår att du skriver ett brev till barnen. Inget mejl eller meddelande. Det är inte lika personligt. Ta ett fint brevpapper med blommor och skriv per hand med din finaste stil att du är så ledsen att dom inte tror dig och att du älskar och saknar dom. Fråga vilka tecken på att vara sinnesförvirrad dom har sett hos dig. Försök att få fram att dom ska se världen med sina egna ögon och inte med deras fars ögon. Om du har bevis att ha blivit misshandlad kan du ju ta fram det, men då är det förståndet som talar så det ska bara vara en "bisak" i brevet. Resten av brevet ska hjärtat skriva. Sen är det bara att vänta och se. Jag tror att även om du hittar sälskap, så kommer barnen alltid att saknas, så jag skulle prioritera att vinna tillbaka barnen. Det kan hända att du måste ha tålamod. Kanske det tar en tid tills dina barn kommer till insikt. Men ge inte upp och låt dom veta att dina dörrar alltid är öppna. Rädslor som du beskrev har alla människor och det är alltid tankarna som skapar dessa rädslor. Men 90 % av det som tankarna målar upp i huvudet vad som skulle kunna hända och som man är rädd för händer aldrig. Jag skrev ett inlägg om reala och fikktiva rädslor här: https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1570381/radslor ## Comment 13 Author: BrahmaHönan #11: Jag har just landat i Småland. Bodde 15 år i Skåne, men blev utkastad från min gård där när exet skulle sälja den. Hittade ingen vettig bostad i Skåne så det blev Småland, det var ju akut... Gillade dock aldrig Skåne. Är från början från Gästrikland. Längtar ständigt hem till Gästrikland, men har ju ingen kvar där nu heller. Bara minnen. ## Comment 14 Author: BrahmaHönan #12: Lustigt att du föreslår det. Tanken har ibland funnits. Tyvärr inte orken då det varit/är så mycket annat som strular i livet. Jag tycker verkligen om att skriva. ## Comment 15 Author: BrahmaHönan #9: När jag ändå kom in på annat ämne måste jag bara få berätta...Har tidigare varit inne på att lämna min aggressive man. Fick då höra från mina närmaste släktingar att så kunde jag ju inte göra! Hur skulle det se ut för honom?! Och att ens yppa att han var elak...Det kunde jag ju inte göra! Han var nämligen en framstående elitidrottsman. Populär och sedd som en gentleman... Lite av en kändis där vi bodde och i idrottssammanhang. Ingen visste om att han bakom fasaden både drack och var aggressiv... Så är mina närmaste släktingar - kanske inte så konstigt att vi inte har någon kontakt. Jag önskar de hade stöttat mig ## Comment 16 Author: Condor #14: Det som man tycker om att göra brukar man vara bra på. Planera helt enkelt in en tid som du skriver breven, precis som du planerar allt annat.I alla fall är det värt ett försök. ## Comment 17 Author: Crucio #5: Reagerar lite när jag läser detta. Dels är du ju inte ensam så som OP är, om du är gift och bor med någon. Även om man kan känna sig ensam i ett förhållande så är det ändå en väldigt annan sak att ha någon i huset som man delar vardagen med. Sedan är det faktiskt ett problem för majoriteten av mänskligheten att vara ensam, vi människor som art är flockdjur och inte menade att vara ensamma. Enskilda individer är inte undantag från detta även om vissa inbillar sig det. Så jag har lite svårt att förstå poängen med att en person som är gift och inte bor själv säger till någon som uttrycker det OP gör att "*jag* tycker inte att det är ett problem att vara själv." Tror inte att det är till någon tröst för OP. Sedan ang. att "väldigt många skulle må dåligt om ensamhet var så dåligt..." Ja, det ÄR jättemånga som mår dåligt p.g.a. ensamhet. Ensamhet är rent hälsofarligt och det finns mycket forskning på det. ## Comment 18 Author: Crucio #0: Mitt tips är att även om du inte har Facebook, skaffa det för att se om det finns grupper i ditt område där folk gör saker ihop, t.ex. ta promenader eller liknande. Eller googla om det finns sådant som bokcirklar eller andra typer av sammankomster som inte kostar något. I min stad finns en grupp som heter "Vänner i Umeå" där folk letar efter nya personer att umgås med och det finns kanske där du bor också. ## Comment 19 Author: BrahmaHönan #17: Tack för att du formulerade precis mina tankar om detta 🙏 ## Comment 20 Author: BrahmaHönan #18: Jag får kanske fundera på det då. Men jag vet ju inte ens hur man gör för att skaffa Facebook... ## Comment 21 Author: Grodan #13 Ah, hade hoppats du fanns närmare... Känner du någon där i Småland? ## Comment 22 Author: BrahmaHönan #21: Nix, inte en själ... ## Comment 23 Author: Grodan Det #18 skriver är en superbra tips. Joina hundpromenader eller skapa sådana där du bor. Du har ju hund, pratar du med andra hundmänniskor du möter? För då kan du ju försöka ragga dig promenadkompis eller höra om det finns intresse att gå ut ett gäng några gånger i veckan. Annars kan du givetvis använda fb till det eller hänga upp lappar på anslagstavla. ## Comment 24 Author: Zadeira Har du missat #2 i tråden, den har du inte sagt något om. Är det ett alternativ? ## Comment 25 Author: BrahmaHönan #24: Nejdå, jag har inte missat. men som jag skrev i ett annat svar så är det tyvärr inte aktuellt. Min vovve är verkligen gammal. Våra små promenader går i väldigt sakta mak, han bestämmer takten. Efter det han nu gått igenom - förlust av sin "bror" den andra hunden, flytt, helt ny och okänd miljö som dessutom är totalt annorlunda än den miljön han är van vid, trafik, människor överallt ( vi bodde tidigare väldigt avskilt) så är han lite osäker och stressad. Han ska absolut inte leka med andra hundar, det är skaderisk för en så gammal hund. Han behöver inte heller hälsa på andra hundar nu när jag ser att det gör honom osäker. ## Comment 26 Author: BrahmaHönan #23: Jag menar inte att vara otacksam för tips, men i min och min hunds situation fungerar det inte. Min hund är mycket gammal. Vi går mycket korta och sakta promenader. Han ska bara ha sin lugna ålderdom nu, han är väldigt påverkad av allt som hänt sista åren. Att mista sin hundbror och flytta till en totalt annan miljö än vad han varit van med i hela sitt liv har påverkat honom oerhört. Den enda tryggheten han har är jag. Det hade kanske möjligen fungerat för flera år sedan men inte nu. ## Comment 27 Author: annia1 BrahmaHönan Som Grodan sa så finns det många som är ensamma, jag är en av dom. Sen mina föräldrar nyligen gått bort så har jag ingen familj alls och de vänner jag en gång hade, har för länge sen flyttat till annan ort och blir bara sms till födelsedag och julkort. Så vi är ganska många som är helt ensamma. För min del så går det ganska bra för det mesta, men ibland känner jag att jag skulle vilja ha nån. Du har fått en del förslag, kommer här med några andra förslag. Nu beror en del på ålder och om du jobbar, är arbetslös eller sjukpensionär. Du behöver inte säga nåt av det. Är du sjukpensionär så har reglerna ändrats så du kan höra med försäkringskassa vad du får göra utan att pensionen ändras och söka nåt jobb. Då blir det ju bara för några timmar för man får ju inte jobba/tjäna för mycket. Är du sjukpensionär så kan du ju bara säga till dom att du vill ha nåt att göra för att träffa människor. Vissa av sakerna kanske inte leder till att få vänner på det sätt du vill ha, men du kommer ut och träffar andra människor och får en gemenskap med andra. Är du ålderspensionär så finns PRO. Man behöver inte gå i kyrkan för att delta i deras aktiviteter tror inte heller man behöver gå i kyrkan för att hjälpa till med aktiviteter. Här på orten har röda korset en second hand butik. Där kan man jobba frivilligt/gratis. Kan finnas andra hjälporganisationer där man kan hjälpa till. Kanske om det finns katthem. Har du nåt speciellt intresse, finns det nån förening för det intresse. Så kanske bli medlem och aktiv i den föreningen. Eller gå nån kvällskurs i nåt ämne som kan leda till nån förening. Facebook nämndes här i tråden. Jag har skaffat facebook för att se vad som händer här ikring. En sak jag såg så var det en förfrågan om det fanns personer som handarbetade som var intresserad av att träffas på ett cafe och ta med sig sitt handarbete dit. Finns annat, då inte i syfte att skaffa vänner. Men höra med socialkontoret om du kan bli kontaktperson för nån med funktionsnedsättning. Där du då gör saker tillsammans med den personen. Det ev man får höra med försäkringskassan om man är sjukpensionär. Beroende på affärer så har en del anslagstavla i ingången kika där om det finns nåt av intresse. Sen inte bara till dig. Det togs upp det här med att ramla. Det finns en mobiltelefon som har en larmknapp. Man trycker bara in knappen några sek så larmar den. Man hör själv en signal samtidigt som den ringer upp någon. Nu har det ändrats lite på den så tror att man kan larma till just deras larmoperatörer. Annars är det vanliga att man skriver in ett telefonnummer till en person som har nyckel hem. Du BrahmaHönan har ju en dotter som du har viss kontakt med så du skulle kunna ha larm till henne. Så det är bara om man är medvetslös som man inte kan komma i kontakt med nån. Det är en doro telefon. Nu är det mest riktat till äldre, men man behöver inte vara gammal för att använda en sån. https://www.doro.com/sv-se/ ## Comment 28 Author: Crucio #25: Även gamla hundar behöver få träffa andra hundar dock. Oavsett ålder är de flockdjur, och har ett socialt behov av artfränder som människor inte helt kan ersätta. Och många gamla hundar bor inte själva, vet inte varför skaderisken skulle vara så stor bara för att han är gammal. Att aldrig få hälsa på andra kommer bara att göra honom mer osäker och befästa hans känslor av att andra hundar är ett hot. Hundar som blivit osäkra på det sättet kan komma över det genom kontrollerade hundmöten. En lösning skulle kunna vara att han får träffa en annan gammal hund i liknande storlek som inte heller har ork att leka på något vilt sätt.